You are currently browsing the category archive for the ‘Astråkigt’ category.

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Så det var väl bara att bita ihop. Man ska ju lida lite när det är påsk. Men det blir snart uppenbart att jag aldrig kommer att lida lika mycket som Willem Dafoes Jesus. Oj, vad han lider. Till en början i alla fall och då tycker jag fortfarande att det är rätt intressant.

Jesus är nämligen en kille som hör röster och får svårartade krampanfall. Han våndas enormt över att han egentligen inte alls lever ett gudsfruktigt liv för att han vill det, utan för att han inte vågar sätta sig upp mot vare sig världslig eller gudomlig överhet. Riktigt vad som därmed skiljer honom från alla andra tusentals kristna som under historiens lopp hållits i schack just på grund av denna effektiva rädsla förstår jag inte riktigt men vi ska kanske lämna det just nu.

Det här var ju en rätt spännande upptakt – Jesus är alltså inte Guds son, utan någon som egentligen är psykiskt sjuk? Inte heller det särskilt unikt bland historiens olika profeter skulle jag kunna tänka mig.

Men snart börjar det komma igång en historia som åtminstone för min del känns någorlunda bekant. Jesus håller sin bergspredikan, blir döpt av Johannes, ger blinda synen tillbaka, återuppväcker Lazarus och kastar ut månglarna ur templet.

Vare sig manuset eller regissör Martin Scorsese verkar dock särskilt intresserade av att sätta in alla dessa välbekanta bibliska händelser i något slags historiskt eller psykologiskt sammanhang. Plötsligt får Jesus en uppenbarelse som gör att han inte längre lider av att höra Guds röst i sitt huvud utan börjar prata om att kärlek är den enda grunden för riktig förändring. Sedan får han en annan uppenbarelse som gör att han istället ber folket följa yxans väg men särskilt våldsamt blir det egentligen aldrig.

Det blir för mig som tittare aldrig klart rent psykologiskt hur Jesus kan skilja mellan alla dessa uppenbarelser och frestelser eftersom en del av dem kommer från Satan och därmed inte alls är att lita på. I den bemärkelsen kan jag inte uppfatta The Last… som något annat än en beskrivning av bibelns berättelser om Jesus och hans äventyr.

Filmens avslutning ska tydligen ha varit något som djupt upprörde den kristna världen där i slutet av 80-talet (bland annat brandhärjades en parisisk biograf) så jag led på, höll ut för att få en rejäl pay off. Men den blir det förstås inget av och varför är jag ens förvånad, det är ju religiöse Scorsese vi snackar om här?

När Jesus hänger på korset, fullt medveten om att han offrar sig för mänsklighetens fromma (så är hans offer då egentligen lika mycket värt?), blir han erbjuden att hoppa ned och fortsätta leva som en vanlig man – ”You’ve done enough”. Därefter får vi i en slags fast forward se Jesus leva med olika kvinnor (äktenskapets fullbordan tillsammans med Barbara Hersheys Maria Magdalena ska tydligen ha varit gnistan som tände brandbomben inne på den där parisiska biografen) tills dess att han är gammal och ligger på sin dödsbädd.

Då kommer Judas och anklagar sin gamle vän för att ha tagit den enkla vägen ut. Eftersom livet i Judéen verkar rätt pestigt just då är det inte särskilt svårt att uppfatta problemet som det faktum att Jesus faktiskt inte dog på korset. Först då fattar vår huvudperson galoppen och återvänder alltså för att verkligen dö för mänskligheten. The End.

Jaha?! Med tanke på att Jesus måste få det uttryckligen förklarat att hans korsdöd är ett slags icke förhandlingsbart krav som han (genom djävulens försorg?) försökt undkomma vet jag inte om jag uppfattar det som särskilt storslaget att han finner sig i sitt öde.

Visuellt hade nog The Last… kunnat vara en större upplevelse om det inte varit för att den version jag hade att tillgå var en nostalgiosande heminspelad VHS-kassett vilken sannolikt har minst 20 år på nacken. Jag tycker mig dock kunna utläsa att Scorsese gör en hel del av kontrasteringen mellan gul sand och rött blod.

Så nej, religiöst och filosofiskt vet jag inte om jag fick så värst mycket ut av The Last… Å andra sidan kan jag svårligen tänka mig en skådis med ett bättre ansikte för religiös fanatism än Willem Dafoe med sina skarpskurna drag. Även en illande rödhårig Harvey Keitel är bra som Judas, inte minst i scenerna tillsammans med Dafoe. Deras samspel känns både mänskligt och genuint i en film som handlar om allt annat än det.

Annonser

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Läs hela inlägget här »

sophelikopternalt.titel: The Garbage Helicopter

Hade det inte varit för att jag hade en form av personlig relation till dagens film hade jag sannolikt, skrikande av skräck, sprungit så långt från biografen jag bara kunde när den entusiastiskt jämfördes med Jim Jarmusch ”mästerverk” Stranger Than Paradise.

Läs hela inlägget här »

Av en ren slump blev det idag tre olika texter om böcker som på ett eller annat sätt kan sägas adressera det känsliga ämnet kolonialism eller kolonier. Även om inte alla föll i god jord för min del kan de hittas på den eminenta sajten Librivox.

***

Almayers follyJoseph Conrad: Almayer’s Folly (1895)

Full av hybris över att jag faktiskt tyckte mycket om Joseph Conrads Heart of Darkness tänkte jag fortsätta med den polsk-brittiske författaren. Av någon anledning tyckte jag mig känna igen titeln Almayer’s Folly (kanske för att det var hans debutroman?) och satsade därför det kortet.

Läs hela inlägget här »

A Field in EnglandDen nordamerikanske generalen William Sherman ska ha varit tidig med att mynta uttrycket ”War is hell”. När brittiske filmmakaren Ben Wheatley och manusförfattaren Amy Jump suger tag i 1600-talets engelska inbördeskrig är det för att mynta ett helt nytt uttryck: ”War is fucking incomprehensible”.

Läs hela inlägget här »

Louder than bombsGene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.

Läs hela inlägget här »

Nä, till slut gick det inte att ens med vilja, våld och tretton liter vaselin få till en vampyrkoppling till november månads filmspanarfilm vilken avnjöts inom ramen för Stockholms filmfestival. Om man nu inte ser barn som vampyrer förstås…

***

FilmspanarnaLucile Hadžihalilovićs Evolution fyller ganska väl mallen för vad jag har börjat se som ett slags credo: det är inte särskilt svårt att göra en obegriplig film. Regissören och manusförfattaren är antingen (1) fullständigt trollbunden av havet som livets vagga och ursprung, av det löfte om befruktning och nytt liv som gömmer sig däri, eller (2) fullständigt skräckslagen inför tanken på mänsklig befruktning, graviditet och födsel.

Läs hela inlägget här »

Daylight FadesSka man nu ha ett vampyrtema måste man väl åtminstone ha med någon film från den numera välfyllda genren vampyrromantik? Eftersom jag redan sluggat mig igenom de fem Twilightfilmerna fick det istället bli den för mig helt okända Daylight Fades.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg