You are currently browsing the category archive for the ‘Astråkigt’ category.

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Till en början ser det ut att kanske ändå bli lite nyskapande, med tanke på att storskurken är ett rockpsykedelikaband från 60-talet som inspirerats av den gamle tysken Herman Hesse. Men nej, när allt kommer till kritan är Steppenwolf (I kid you not!) inget mer än en kosmisk pojkspoling som blir fullkomligt till sig när någon försöker peta på hans ”motherboxes”.

Lägg till det följande line up: En snabbspringande Barry Allen vars livsmission är att få ut sin pappa från fängelset, falskeligen anklagad för hustrumord. En mekanisk Victor Strong som knappast är tacksam mot sin pappa för återupplivandet efter en svår olycka med hjälp av kryptonsk teknologi. En nautiskt (och neurotiskt?) lagd Arthur Curry som känner sig övergiven av sin drottningmoder. Och så killen we all know and love som gillar att klä ut sig till fladdermus. Inte så förvånande att den enda vuxna i sällskapet, Diana Prince, får ikläda sig den föga nyskapande mammarollen.

För att göra det hela väldigt enkelt: den demonlike Steppenwolf (komplett med hornhjälm och stridsyxa) vill förvandla jorden till ett ”primordial hell” och Batman försöker dra ihop ett gäng som ska kunna stoppa denne intergalaktiske mammas gosse. Men kommer de att klara biffen utan gamle Stålis?

Jag vill minnas att jag tyckte Batman v Superman ändå var ett steg i rätt riktning jämfört med Man of Steel (det gäller att lägga sig lågt från början…). Ben Affleck var en hyfsad Batman och Jessie Esienberg lände det hela en smula galenskap med sin Lex Luthor. Men Justice League lyckas tyvärr inte fortsätta den trenden, filmen och historien är som helhet mördande trist. Det är så stelt och allvarsamt att nära nog vartenda försök till skämtsamheter gör att jag vrider mig av obehag i fåtöljen eftersom det känns så forcerat.

Att Ezra Miller ändå lyckas med att ge sin pladdrande Flash ett visst mått av lätthet är fanimej en oscarsvärdig prestation (”I do VERY competitive ice dancing”). Gal Gadot fortsätter att vara den enda som ger DC-universat något som helst existensberättigande – filmens bästa minutrar är när hon på egen hand får ta hand om ett gäng ”reaktionära terrorister”. Och det ska erkännas att ”the lasso of truth” hade större potential än jag trodde när jag avfärdade den med ett fnysande första gången jag hörde talas om konceptet.

Bland de nya tillskotten hittar vi alltså Aquaman och Cyborg. Jason Momoa har försökt anta en trulig Wolverine-vajb, han dricker whiskey ur flaskan och dyker barbröstad ned i skummande hav medan Ray Fisher bokstavligt talat har buns of steel och högst oklara gränser för sina krafter. Momoa fungerar marginellt bättre än Fisher men hans försök till bistert banter mot Ben Afflecks Batman skulle kunna skriva hyllmeter i ämnet ”cringeworthy”.

Själva historien drar i två olika riktningar där det som skulle kunna ha blivit ett intressant fokus snarare antar skepnaden av ett mellanspel som får sin upplösning allt för snabbt och som dessutom innebär att själva filmens upplösning blir alldeles för…ja, ni gissade rätt — tråkig. Man har försökt att inkorporera teman som rör ledarskap och “ensam är stark” men de får aldrig någon chans att göra ett rejält känslomässigt avtryck.

Att hitta positiva element i Justice League handlar som synes om att famla efter allt för få och allt för utspridda halmstrån. Historien i sig är egentligen vare sig simplare eller fjantigare än något som (den givne konkurrenten i de här sammanhangen) Marvel har kunnat leverera men slutresultatet blir som sagt var fruktansvärt tråkigt. Zack Snyder har dessutom antingen tappat sin visuella flair eller också är det jag som blivit blasé för jag kan inte ens föra fram det patenterade argumentet ”den var i alla fall grymt snygg”. Vi får en gäng slow motion-scener och någon slags bullet time, särskilt i samband med Flash konster, men där det hela lider oerhört av att blivit både förgånget och övertrumfat av X-Mens Quicksilver.

Det har skrivits en del på sociala medier om skillnaderna i amazonernas utrustning mellan Justice League och Wonder Woman. Själv kan jag tycka att det väl knappast kommer som någon större överraskning att Zack Snyder har en halvsunkig kvinnosyn. Filmen har betydligt större problem än enbart det faktum att dess kvinnor tvingats ikläda sig plåt-BH. Men för all del, om man vill kan man se dem som misogyna dekorationer på en sällsynt stenhård och torr tårta.

Annonser

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tank 432

Jag kan möjligen förlåta A Field in England för att den var fullkomligt obegriplig och ganska trist. Det jag däremot inte kan förlåta filmen är om dess orimliga popularitet (87% på Rotten Tomatoes) inspirerar andra filmskapare att göra precis lika obegripliga filmer under rubriken ”psykologisk skräck”, fast ännu lite sämre om nu något sådant är möjligt.

Läs hela inlägget här »

För jämförelsens skull är det kanske dags att återuppliva minnet från förra årets stora julfilm för familjen?

***

Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag tror verkligen inte att jag tillhör rätt målgrupp för den här filmen. Jag var måttligt förtjust i hundraettåringen Allan Karlsson när han var ett år yngre (popquiz hot shot: hur gammal var Allan då?) och i bokform. Så pass måttlig var min förtjusning att jag inte brydde mig om att se Allans äventyr på vita duken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Läs hela inlägget här »

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Läs hela inlägget här »

sophelikopternalt.titel: The Garbage Helicopter

Hade det inte varit för att jag hade en form av personlig relation till dagens film hade jag sannolikt, skrikande av skräck, sprungit så långt från biografen jag bara kunde när den entusiastiskt jämfördes med Jim Jarmusch ”mästerverk” Stranger Than Paradise.

Läs hela inlägget här »

Av en ren slump blev det idag tre olika texter om böcker som på ett eller annat sätt kan sägas adressera det känsliga ämnet kolonialism eller kolonier. Även om inte alla föll i god jord för min del kan de hittas på den eminenta sajten Librivox.

***

Almayers follyJoseph Conrad: Almayer’s Folly (1895)

Full av hybris över att jag faktiskt tyckte mycket om Joseph Conrads Heart of Darkness tänkte jag fortsätta med den polsk-brittiske författaren. Av någon anledning tyckte jag mig känna igen titeln Almayer’s Folly (kanske för att det var hans debutroman?) och satsade därför det kortet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser