You are currently browsing the tag archive for the ‘Mänsklighet’ tag.

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

I vanliga fall behöver bara tropiska myror frottera sig med Ophiocordyceps unilateralis, vilken penetrerar myrornas exoskelett och sedan sprider sig i deras kroppar. Det hela slutar med att myran tvingats bita sig fast i ett blad medan svampen tränger sig ut ur värdens huvud samtidigt som den sprider nya sporer. För att parafrasera den senaste Ghostbusters-filmen (av alla referenser): “I know God makes no mistakes, but I believe he may have been stoned or severely depressed when he built some parts of nature”.

Och nu är det alltså det mänskliga samhället som desperat måste försöka hitta lösningen på gåtan med “the hungries” – sporinfekterade människor som lagt sig till med kannibalistiska vanor och som dessutom kan föra smittan eller infektionen vidare. I allt väsentligt: zombies.

Filmen The Girl With All the Gifts blev en av 2016 års mest positiva överraskningar för min del och jag har egentligen inte någon bra anledning till varför det tog mig så här pass lång tid att läsa boken som ligger i botten. Eller gör den det? Såvitt jag kan bedöma tycks både bok och manus ha utvecklats högst organiskt i samarbete mellan författaren Mike R. Carey och bland andra regissören Colm McCarthy (även om historien allra först kom i form av en novell, ”Iphigenia In Aulis”).

Det här gör förstås att även om text och film är två olika medier känns de i fallet The Girl… ovanligt närliggande. En skillnad är dock (möjligen för att hela boken börjar med att påkalla uppmärksamhet till detta faktum) att huvudpersonen Melanie är ljushyllt och blond i boken men mörk i filmen. Något som i förlängningen naturligtvis inte gör någon som helst skillnad för själva berättelsen. Däremot är det ett grepp som jag upplever att Carey använder för att betona hur konfliktfyllt det blir för de osmittade vuxna i mötet med den väna barnzombien.

Medan filmen tydligt överlämnade Melanie till oss tittare som historiens huvudperson intar boken flera olika ståndpunkter. Känslosamma psykologen Helen Justineau får nojja betydligt mer än dr. Caldwell över både sin egen relation till Melanie och mänsklighetens utveckling när man levt med döden i vitögat så länge. Karriärslystna vetenskapskvinnan Caroline Caldwell är i sin tur betydligt mer intresserad av att lösa gåtan med Ophiocordyceps, kosta vad det kosta vill. Att ändamålen helgar medlen skulle man nog kunna säga är lite av ett livsmotto för den gode doktorn.

Och så har vi då Melanie. Att berätta en tung och sorglig historia ur ett barns ögon kan vara ett effektivt berättargrepp om det används på rätt sätt (som exempelvis John Boyne i sin The Boy in the Striped Pyjamas) och det tycker jag att Carey har lyckats med. Zombieflickan är smart som få men kan samtidigt inte relatera till så mycket annat än uppväxten hon fått på militärbasen. Känner man med en gång igen grenar och blommor bara för att man läst om dem i en bok? Carey förmedlar oerhört fint Melanies utveckling som är både språklig (när hon måste försöka beskriva känslor hon aldrig haft förut med referenser till Enid Blytons Fem-böcker) och känslomässig (första gången hon inser vad en ”hungry” egentligen är).

Mycket av boken handlar om identitet. Melanies identitet som en ”hungry” men ändå inte. Kan hon låta bli att vara en ”hungry” om hon inte vill, bekämpa kroppens egna signaler? Och så den identitet som man väl också skulle kunna kalla för mänsklighet. Vad innebär den? Räcker det med ren överlevnad eller är det så futtigt att man lika gärna skulle kunna vara en ”hungry” (eller ännu hellre ta livet av sig innan dess)? Och hur mycket medel kan helga ändamålen innan det inte finns mycket till mänsklighet kvar att tala om?

Zombiemässigt är Careys historia lika djävulskt smart och underhållande som jag tyckte att filmen var. Fortfarande en smartare uppdatering av I Am Legend än (dare I say it…?) Romeros Night of the Living Dead. Fortfarande ett både klurigt och tankeväckande användandet av Pandora-myten. Lord of the Flies-barngänget funkade betydligt bättre i skriven form när man kunde tänka bort Road Warrior-vibbarna. Då blev de till och med riktigt jäkla otrevliga. Samtidigt fanns det en del element och tankar i boken som jag tyckte framfördes mer subtilt i filmen (Lex ”Show, don’t tell”).

Så inte lika olika upplevelser mellan bok och film som exempelvis i fallet A Clockwork Orange men ändå med lite varierande styrkor och svagheter. Det måste erkännas att jag inte blev golvad på samma sätt av boken som av filmen, men det var kanske är orättvist att förvänta sig det.

Omtitt
Som genom en Guds gåva till filmtittaren dök The Girl… upp på C More i rättan tid – klart det var guldläge för en omtitt (vad jag tyckte efter första visningen har jag skrivit om här). Hade jag läst boken först hade jag kanske tyckt att filmen var lite väl avskalad, för Carey har kastat så väl mänsklighetsfunderingar som opportunistgängen ”Junkers” överbord. Intressant nog har särskilt Caroline Caldwell fått andra bevekelsegrunder till varför hon gör som hon gör – nu är enda anledningen till att hon vill skära upp små barn sökandet efter ett vaccin mot svampsmittan.

Men fortfarande älskar jag själva grundhistorien mer än de olika rollfigurerna och den är ju intakt även i filmen. En film som tack vare fina skådisinsatser ändå lyckas få fram osannolikt många nyanser och känslor genom korta meningsutbyten.

Tyvärr är fortfarande barngänget så fjantigt att de hindrar The Girl… från att bli en helgjuten fullpoängare. Men annars finns ingen som helst anledning att inte kolla in 2016 års bästa zombiefilm. Särskilt som C More bjuder på en gratismånad och allt.

Annonser

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

Läs hela inlägget här »

Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

farenheit-451Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

Läs hela inlägget här »

carnageIbland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.

Läs hela inlägget här »

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Läs hela inlägget här »

Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?

***

Interview with the vampirealt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles

Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.

Läs hela inlägget här »

Interview with the vampireDet är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg