Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.
I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.
Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.
Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).
Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.
Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.
Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.
The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.
Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.
Jodaeiye Nader az Simin (2011)
alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation
Forushande (2016)
alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman
alt. titel: 
Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 
Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.
Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.
I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
Ibland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.
Rörliga bilder och tryckta ord 