Demons come when they are called #1

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Tidigt inom den judeo-kristna tron tycks man ha identifierat onda och demoniska krafter, vars syfte var att förleda människan till synd, att pröva hennes tro. Islam har i sin tur djinner av olika slag (onda och goda) och även inom exempelvis hinduismen finns det föreställningar om onda andar.

Självaste Jesus fick förvisa ett antal sjukdomsframkallande demoner, särskilt i Lukasevangeliets berättelser. Lite mer fart blir det dock om man vänder sig till de apokryfiska böckerna där det bland annat berättas att alla Egyptens förstfödda egentligen dödades av en demon vid namn Mastema. Det anges också att i det stora slaget mellan Ljus och Mörker kommer ondskans krafter att anföras av demonen Belial.

Demoners absoluta ursprung verkar vara något oklart eller i alla fall en historia som det inte finns någon riktigt konsensus kring. Å ena sidan har vi Adams ökända första hustru Lilith som, så fort hon tagit sig utanför tvåsamhetens hank och stör, satte igång att både ligga med och avla nya demoner. Eventuellt var hon till och med själv en demon.

Å andra sidan finns den välkända berättelsen om hur Lucifer, morgonstjärnan, lackade ur på sin himmelska mandatbrist och bestämde sig för att hitta en egen spelplan (eller blev förvisad från himlen. Allt hänger på perspektiv). Med sig fick han ett antal rebelliska änglar och tillsammans röjde de runt ett tag på jorden vilket primärt tycks ha inneburit att de passade på att ligga med villiga kvinnor (tänk bad boy-auran hos rebellänglar, O.M.F.G.) Avkomman från de här unionerna kallades nefilim och är eventuellt liktydiga med demoner. Samtidigt finns det texter som mer eller mindre likställer de fallna änglarna med demoner. Bristen på entydiga besked när det kommer till demoner är alltså närmast total.

Vet man något om demoner är det väl att de är ena hejare på att besätta människor (besatthet/possession). I princip alla religioner som innehåller demoner tycks också omfatta övertygelsen om att de kan överta en människas kropp. Det fina i kråksången med besatthet är att den utsatta personen inte anses ansvarig för sina handlingar. På ett sätt skulle man alltså kunna säga att besatthet ger offret ett slags syndernas carte blanche.

Besatthet är dock bara ett, om än det mest genomgripande, sätt som demoner och deras ledare Satan använder sig av för att plåga mänskligheten (i alla fall om vi håller oss till den kristna mytologin). Andra tillvägagångssätt är exempelvis mardrömmar (tvångsföreställningar/obsession), otursförföljelse (förtryck/oppression) eller påverkan på djur, byggnader eller ting (hemsökelse/infestation).

Sedan medeltiden har den katolska kyrkan också varit helt på det klara vilka kännetecken som krävs för att det ska handla om en ”äkta” besatthet och inte exempelvis psykisk sjukdom hos offret:

• Övermänsklig styrka
• Språkkunskaper som offret inte borde kunna ha
• Övriga kunskaper som offret inte borde kunna ha
• Hädande, obscena gester och en avsmak inför heliga symboler eller reliker

Hur blir man då av med en sådan ovälkommen ockupant? Att bjuda på kaffe kan ge oklara signaler, här behövs det kraftigare doningar i form av exorcism. Inom den katolska kyrkan hör exorcism inte de mest heliga riterna, sakramenten (där bland annat dopet och bikten ingår), men ses som en helig handling i paritet med exempelvis korstecknet.

Ritualen styrs av De Exorcismis et Supplicationibus Quibusdam (Of Exorcisms and Certain Supplications), ett dokument som senast reviderades och publicerades 1999. Ett av de nya tilläggen var en kraftig(are?) varning att inte förväxla äkta besatthet med psykisk sjukdom. Själva genomförandet ändrades dock inte på något genomgripande sätt, en exorcism handlar i grund och botten om att exorcisten (som bör vara en särskilt utbildad präst) genom böner, välsignelser och åkallande av Jesu namn övertalar eller tvingar demonen att lämna offrets kropp.

”I adjure you, ancient serpent, by the judge of the living and the dead, by your Creator, by the Creator of the whole universe, by Him who has the power to consign you to hell, to depart forthwith in fear, along with your savage minions, from this servant of God, N., who seeks refuge in the fold of the Church. [—] For it is the power of Christ that compels you, who brought you low by His cross.”.

Möjligen fanns ett behov av uppdateringen (innan dess hade dokumentet setts över 1614, så det började ju ha ett par århundraden på nacken) då en allt vildare flora av demoner och exorcismritualer i populärkulturen under 60- och 70-talet ledde till en kraftig ökning av ansökningar om exorcism, åtminstone i USA.

To be continued…