Demons come when they are called #2

Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.

***

Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen.

I en allt mer varierad uppsättning av så kallade Grimoires (den tidigaste sägs härröra från Kung Salomon himself) listas ett stort utbud av demoner och deras respektive krafter. Här möter vi bekanta namn som Lucifer, Mammon och Belphegor men också den kanske något mindre kände Belias vilken frestar kvinnor att skvallra under högmässan. Eller vad sägs om demonen Luvart som enligt Sebastien Michaelis Admirable History från 1613 skulle ha slagit sig till ro i en nunna vid namn Madeleine?

Självklart blev det i detta sammanhang också viktigt att hålla koll på hur många demoner man hade att tampas med. Men med tanke på att de som tog sig an den uppgiften gärna blandade in numerologi i sammanhanget känns sanningshalten i summeringarna något skakiga. Givetvis siktade de flesta in sig på Odjurets välbekanta nummer 666 från Uppenbarelseboken. Grimoiren Pseudomonarchia Daemonum från slutet av 1500-talet föreslog exempelvis att det fanns exakt 4 439 622 demoner, varken mer eller mindre. Hur visste man det? Jo, för att det självklart fanns 666 legioner med 6 666 demoner i varje legion, vilka anfördes av 66 demonofficerer.

En nästan lika livligt diskuterad fråga som demonernas olika krafter var huruvida de kunde ta fysisk form på egen hand. Och om de kunde det, kunde de då utföra de mest basala av mänskliga drifter? Demoner kopplades tajt till både (kvinnlig) sexualitet och barnafödande och teologernas påhittighet var stor i det här avseendet. Bland annat var risken stor att demoner snattade sperma från nyligen döda män (de som saknade utrustning för sådan produktion i alla fall) för att göra kvinnor gravida. Bland annat därför var det viktigt att begrava män så snabbt som möjligt.

Den judeo-kristna demonologin utgör alltså ett dignande smörgåsbord av otrevliga berättelser och hemska varelser. Vad passar väl bättre än att bänka sig inför det och kalla på ett par demon(filmer) så här lagom till Halloween?

I vanlig ordning har jag mer eller mindre slumpmässigt valt ut ett antal filmer som jag hoppas ska kunna passa in i årets tema. Det är inte utan att jag närmar mig det med en viss tveksamhet. Demonhistorier kan bli jädrigt läskiga men särskilt exorcismteman kan samtidigt bli mördande trista, inte minst om man kör den så populära BOATS-vinkeln på det hela.

Men med lite uppmuntrande tillrop från er läsare ska vi nog ta oss igenom bloggens sjunde Halloween-tema. För visst hänger ni med ett år till? I morgon är första filmen ut faktiskt inte ens en film. Intrigiung, eh? Medan ni funderar på den gåtan är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om demonfilmer som redan förekommit på bloggen och som därmed kanske inte (man kan aldrig så noga veta med demoner…) dyker upp under det här temat?

2011 — Klassiska skräckhistorier
2012 — Fjälliga fasor
2013 — Hammer Film Productions
2014 — Found Footage och Kroppssnattande
2015 — Vampyrer
2016 — Zombies

Night of the Demon (1957)
The Exorcist (1973)
To the Devil a Daughter (1976)
Def by Temptation (1990)
Fallen (1998)
The Exorcism of Emily Rose (2005)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007-2015)
Jennifer’s Body (2009)
Sinister (2012)
The Conjuring (2013)
Annabelle (2014)
The Dark Tower (2017)