Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Som låter Kincaid, Joey och Kristen (nu spelad av en helt annan skådis än Patricia Arquette vid namn Tuesday Knight) från film no. 3 överleva precis lagom länge för att Kristen ska kunna lämna över sin drömdragarkraft till Alice. Som i sin tur blir en slags Jesse (ni minns väl Freddy’s Revenge?) i det att hon orsakar sina vänners allt mer innovativa Freddy-dödar.

Nå men det här var ju spännande… Till skillnad från Dream Warriors blev The Dream Master till en bättre film än jag mindes den. Ska man kanske tänka sig att Renny Harlin som regissör och Brian Helgeland på manussidan hade något med saken att göra? Å andra sidan var faktiskt Frank Darabont inblandad i manuset till Dream Warriors…

Visst, filmen är fortfarande supercheesy, mer tokrolig eller actionbetonad än läskig och det är väldigt mycket i historien som inte alls hänger ihop eller som man får ta för givet (som Freddys återkomst exempelvis). Men så länge man klarar av det bjuds man på lite innovativa kameraåkningar, ett par bra exploderande fönster-scener och jämfört med Dream Warriors en rätt fin dynamik mellan tre av filmens tjejer. Plus att jag insåg hur mycket jag hade saknat high school-miljön i Dream Warriors.

Bästa effekt
The Dream Master har till viss del övergett det myckna bruket av stop motion och som ett resultat finns det faktiskt ett par riktigt fina effekter här. Min favorit blev nog den Cronenbergska insektsomvandlingen, ett rättvist straff när man inte kan hålla en skivstång på korrekt sätt!

Sämsta effekt
Men visst finns det fortfarande en hel del riktigt sunkiga effekter att välja mellan. Förstapriset får nog gå till Freddy som suger livet ur den astmasjuka Sheila. Wanna suck face?!

Föräldrar/Vuxna
Var skulle Elm Street och Freddy vara utan alla superusla föräldrar? Ja, ok, Freddy skulle kanske i så fall fortfarande pedofilmörda barn så det var kanske inte en så bra retorisk poäng… Men återigen blir det smått parodiskt i all sin övertydlighet. Brooke Bundy repriserar sin roll som Kristens utleda mamma. Den här gången går hon all in när hon inte vill prata med hänvisning till att ”we went over this in therapy” och drogar sin egen dotter för att få lite lugn och ro. Då kan hon ju stå där och skrika när Kristen tagits av daga av Freddy…

Men för en gångs skull har vi nu också en otrevlig far, tillhörande Alice och brorsan Rick. Han hunsar sin egen dotter och försöker inte ens dölja att han har med sig en flaska i en brun papperspåse när han kommer hem från jobbet.

I övrigt är de enda vuxna på plats lärare som ser ut att själva somna av sina urtrista och oinspirerade lektioner.

Drömmar
Mja, jag tror kanske inte att vi ska börja syna det här i sömmarna nu. Tack vare att man introducerat Kristens drömkraft att kunna ”kalla” på folk som själva inte alls sover har The Dream Master i praktiken satt alla regler ur spel. Det tycks exempelvis inte vara någon som helst skillnad om man sover eller är medvetslös, Freddy kan komma åt dig när som helst.

Man kan ju också fråga sig varför ingen reagerar på döda tonåringar som tycks ha bukarna fullkomligt söndertrasade eller drunknat inuti sina egna vattensängar. Det kan ju knappast synas vara särskilt naturliga dödar eller ens påhittiga självmord.

Freddy
Alltså, när The Dream Master placerar Freddy på en badstrand i fullt dagsljus iförd solbrillor tror jag man kan säga att filmen övergett alla ambitioner att göra honom till en otäck antagonist. Dessutom tvingas han bete sig ganska korkat eftersom filmen inte verkar veta vad som egentligen är hans ultimata drivkraft.

I ettan var det väl hämnd på de föräldrar som orsakade hans död, i Freddy’s Revenge behövde han Jesse för att kunna komma tillbaka och avsluta hämnden vilket han också arbetade hårt för i Dream Warriors. Nu, i The Dream Master, är han ju nästan i hamn. Men snarare än att få frid eller bli något slags allsmäktigt drömmonster som inte behöver vara begränsad till Springwood, Elm Street och det famösa huset (som nu helt plötsligt blivit Freddys ”hem”) vill han fortsätta att äta själar. Och för att göra det behöver han Kristen som kan dra in ständigt nya offer i sina drömmar. Alltså verkar det ganska obegripligt att han dödar Kristen med bara Alice kvar i hans drömvärld. För det känns ju väl osannolikt att han skulle ha räknat med att Kristen skulle föra över sin kraft till Alice?

Protagonisten
Det är ganska roligt att filmen gör en slags Psycho och börjar med Kristen för att sedan växla över till Alice (det skadar inte heller att Lisa Wilcox är en bättre skådespelare än Tuesday Knight). Genom att Alice kan härbärgera alla sina döda vänners drömkrafter får vi en rätt bra (hey, jag sade inte trovärdig) utveckling av hennes personlighet. Från den hunsade och närmast patologiskt rädda flickan som inte ens vill se sig i spegeln till en tjej som kan hantera nunchakus och inte är rädd för att bära bizarrostora nitarmband. Alice blir alltså en helt ok Freddy-besegrare även om sätten hon gör det på är totalt ad hoc och slumpartade.

Dags för…Mel en masse!

Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!

Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.

Flugsommar: The Fly II (1989)

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Flugsommar: The Fly (1986)

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Scanners (1981)

Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.

The Passion of the Christ (2004)

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Only Lovers Left Alive (2013)

Damn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Mad Max: Fury Road (2015)

I en avlägsen och (givetvis) dystopisk framtid har biologi blivit hårdvaluta. Gröna växter är förbehållna priviligierade rövarbaroner och deras avelskvinnor. Mänskliga kroppar levererar så väl arbetskraft som blod, mjölk och välskapta barn. Alla produkter som tillhör de som har makt att ta för sig. Vilket i det här fallet betyder den maskbeklädde Immortan Joe och hans kumpaner People Eater och Bullet Framer.

X2: Äckel i korthet (2009 och 1975)

The Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.

Black Swan (2010)

Svarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.