You are currently browsing the tag archive for the ‘David Cronenberg’ tag.
Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?
***
alt. titel: Flugan II, Flugans son
Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.
alt. titel: Flugan
Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.
Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
Damn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!
…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.
I en avlägsen och (givetvis) dystopisk framtid har biologi blivit hårdvaluta. Gröna växter är förbehållna priviligierade rövarbaroner och deras avelskvinnor. Mänskliga kroppar levererar så väl arbetskraft som blod, mjölk och välskapta barn. Alla produkter som tillhör de som har makt att ta för sig. Vilket i det här fallet betyder den maskbeklädde Immortan Joe och hans kumpaner People Eater och Bullet Framer.
The Human Centipede (First Sequence) (2009)
Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.
Svarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.
Det är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.
Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.
That’s what HE said!