You are currently browsing the tag archive for the ‘David Cronenberg’ tag.
alt. titel: Mørke krefter, Dead Zone, La zona morta, Zona de muerte, Dead Zone – Der Attentäter, Stephen King’s The Dead Zone
Johnny Smith vaknar upp efter fem år i koma till en ny och främmande värld. Hans livs kärlek Sarah orkade inte vänta in uppvaknandet, utan har gått och gift sig med en Walt. Men Johnny Smith hade nog kunnat komma över det bakslaget så småningom. Då är det svårare för honom att hantera de övernaturliga krafter han tycks ha fått tack vare den där olycksaliga bilolyckan.
Det räcker med ett par varnande ord om en eldsvåda till en sköterska på kliniken han befinner sig på för att journalisthorderna snart ska banka på dörren. Uppståndelsen under den påföljande presskonferensen gör inget för att dämpa intresset men Johnny vägrar att engagera sig. Han tycker att folk ber honom om helt fel saker – tillit, kärlek, omtanke – som han ändå inte kan ge dem. Inte ens när Castle Rocks sheriff Bannerman söker hjälp för att ta fast en kvinnomördare vill Johnny lämna sin frivilliga exil.
När manusförfattare Jeffrey Boam, producent Debra Hill och regissör David Cronenberg tog tag i Stephen Kings bok från 1979 om den saktmodigt melankoliske och otursförföljde Johnny Smith har de mer eller mindre skapat en cineastisk motsvarighet till den klassiska postern ”Uncle Sam wants YOU”. Mycket tonvikt läggs på det faktum att Johnny länge drar sig undan världen, ovillig att involvera sig, försöka använda sina krafter för gott, skapa förändring. Han är inte ens röst-registrerad!
I det avseendet känns det rimligt att manuset avvikit från boken och istället för politiskt engagemang dinglar Sarah framför näsan på Johnny för att locka honom att korsa den infernaliske politikern Greg Stillsons väg. Sedan skadar det ju heller inte att Sarahs make Walt, i egenskap av Stillson-stödjare, därmed per automatik framstår som tillräckligt mycket av en idiot för att Sarah inte ska behöva ha dåligt samvete för sin otrohet med Johnny.
Jag vill så gärna tycka om The Dead Zone. Det är ju David Cronenberg, för tusan! Men medan Christopher Walken utan tvekan är bra på att spela en rätt vanlig men känslomässigt trasig ung man upplever jag att både hans prestation och filmen som helhet saknar en värme och mänsklighet som jag vill minnas från min senaste läsning av Kings förlaga. Ety detta är en fullkomligt iskall film, kanske följdriktigt med tanke på både dess regissör och att inspelningen företogs i ett januari-kyligt Kanada.
Jag kan hålla med om att boken i lika stor utsträckning som filmen saknar en helt sammanhängande historia. Istället handlar det om blixtbelysningar från olika delar av Johnnys liv som i någon mening leder fram till det oundvikliga slutet. Men då finns desto större behov av den där saknade värmen – jag känner inte riktigt att vare sig Walken eller Cronenberg anstränger sig för att jag som tittare ska bry mig. Inte heller hjälper det att filmen som sagt lägger ännu större vikt vid relationen mellan Johnny och Sarah (den utgör trots allt Johnnys stora belöning efter hans offer) eftersom jag inte känner av någon form av gnista eller kemi mellan Christopher Walken och Brooke Adams som spelar hans hjärtas kär.
Teman som fick relativt stort utrymme i förlagan – öde och tro – lämnas till stor del vid vägkanten i adaptionen. Lite här och där droppas spekulationer kring huruvida man ska tolka Johnnys förmågor som Ödet eller av Gud givet. Och om här finns en gud inblandad, har hen menat det hela som en välsignelse eller förbannelse? Men det är som sagt antydningar och inget som någon av de inblandade filosoferar särskilt mycket mer över. Vera Smiths fanatiska kristenhet har helt uteslutits i manuset.
Vid den här tittningen var det främst Martin Sheen som gick vinnande ur striden, eventuellt för att hans något överdrivna politiker-approach åtminstone skapade en smula välbehövlig rörelse i grytan. När jag läste boken senast var det 2017 och inte särskilt svårt att se både en och två oroväckande likheter mellan Stillson och en viss nyvald president. Nu blev det tack och lov inget tryck på Knappen för Donald Trump men samtidigt finns tyvärr anledning att fråga sig om handlingen som sänker Stillson verkligen skulle skada Trumps anseende i någon högre utsträckning? Det både King och trojkan Boam-Hill-Cronenberg missade att ta höjd för var fanatismen hos anhängarna till den sortens populister.
Förlaga: The Dead Zone (1979)
Cameo: –
alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for
”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”
Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.
To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Läs hela inlägget här »
Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.
alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter
Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!
Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.
Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?
***
alt. titel: Flugan II, Flugans son
Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.
alt. titel: Flugan
Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.
Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
Damn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!
…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.
That’s what HE said!