You are currently browsing the tag archive for the ‘Donald Trump’ tag.
Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.
Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…
***
alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas
För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.
Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.
Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.
Rian Johnson gick från Star Wars till att bli nominerad för ”Best Original Screenplay”.
***
Fakta i målet är följande: den välkände (samt, icke att förglömma, förmögne) deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas morgonen efter sin egen 85-årsfest med halsen avskuren. Polisen är snabbt på plats för att förhöra alla i den månghövdade familjen, inklusive Harlans sjuksköterska Marta Cabrera. I bakgrunden lurkar också den berömde privatdetektiven Benoit Blanc som blivit inhyrd av en anonym uppdragsgivare. Det visar sig att såväl barn som barnbarn och ingifta givetvis alla har anledning att ha önskat livet ur gubben. Det är inte utan att man undrar om Harlan fullt medvetet skapade sig både ett liv och en bostad som mest av allt påminner om en omgång Cluedo.
Den strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
En manlig man är en hårig man, det visste redan Delila. Snipp, snipp med saxen och hennes Simson var effektivt, om än symboliskt, kastrerad (han hade alltså tur jämfört med John Bobbitt). Så vad blir den naturliga reaktionen när det inte är Delilas sax, utan biologi i kombination med en allt ökande ålder som får ungdomslockarna att falla från skulten? Naturligtvis det svartaste av bedrägerier…
Under årens lopp har vi alltså sett många mer eller mindre magnifikt hårresande (heh…) överkamningsexempel både i verkligheten (Donald Trump) och på vita duken (Kingpins Ernie McCracken eller American Hustles Irving Rosenfeld). Men frågan är om inte den mesta överkamningen av dem alla är filmmediet självt. Syftet med en överkamning är ju helt enkelt att skapa en illusion (närvaro av hår där sådant saknas) och vad annat är syftet med film?
That’s what HE said!