You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael Keaton’ tag.

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Men detta var innan Ray besökte McDonalds-bröderna i San Bernadino. Här är köerna alltid långa men går snabbt eftersom kunderna får burgare, pommes och läsk inom 30 sekunder. Idésprutan är främst Richard ”Dick” McDonald som utvecklat ett system som påminner om Henry Fords löpande band, fast med hamburgare. Det garanterar inte bara snabb leverans utan också mat som är konsekvent. Aldrig för mycket av vare sig senap eller ketchup, alltid två gurkskivor, varken mer eller mindre.

Dick och Mac (egentligen Maurice) tycks vara fullt nöjda med att hålla rörelsen begränsad. Kvalitetskontrollen blev alldeles för jobbig att upprätthålla på distans och vad har de kvar om de inte kan stå för namnet McDonald’s? Inför Rays energiska påtryckningar är de dock chanslösa och snart har han nött ner deras initiala motstånd. Det skrivs ett avtal som i långa loppet ska komma att innebära slutet för bröderna McDonald men början på en oförliknelig framgång för företaget som bär deras efternamn.

Nåmen, visst är det väl trevligt med en välgjord BOATS så säg? The Founder lyckas inte bara med rollbesättningen och att berätta sin historia i någorlunda rättframma termer utan också teckna ett nyanserat porträtt av Ray Kroc (i alla fall på ytan). När vi träffar honom är han nämligen den klassiske underdogen som ska få sin rättmätiga belöning innan filmen är slut. När vi har sett hur han släpar runt på sin åbäkiga mixer och träffar sturigt motsträviga kunder gläds vi förstås med honom när han börjar få snurr på affärerna och kan få sina konservativa golfpolare intresserade av hans senaste påhitt. För att sedan med en viss förskräckelse åse hur han utan pardon fullkomligt kör över de stackars McDonalds-bröderna när de enligt hans sätt att se på saken inte är tillräckligt intresserade av att skapa en rejäl vinstmarginal.

Rollbesättningen är faktiskt inget mindre än genial i detta sammanhang eftersom Michael Keaton har en förmåga att frammana både sympati och aversion för sin Ray. Han vill ju så mycket medan livet bara går honom emot. Den där fickpluntan som dyker upp i handen när det är lite tungt. Hur han lyssnar på sin patetiska ”Think positive!”-skiva på slitna motellrum efter ännu en fruktlös dag på vägarna. Men också hur han får något hungrigt i blicken när han tittar på McDonald’s. En hunger som inte enbart handlar om hamburgare. Kanske är det så enkelt att Ray Kroc var en stor egoist – det var hans vision om McDonalds som snabbt blev det viktiga, inte brödernas.

Bröderna Dick och Mac spelas i sin tur av Nick Offerman och John Carroll Lynch och två större snällisar får man leta efter. Ska man klaga på något skulle det möjligen vara att deras godlynta och entusiastiska entreprenörialitet är betydligt mer enkelspårig än porträttet av Ray Kroc.

The Founder ger en välbehövlig inblick i starten på ett av världens mest välbekanta varumärken men skapar också ramar för en intressant frågeställning. Vem ska ha mest cred, den som kommer på ett koncept eller den ser till att konceptet slår på bred front? I The Founder står svaret klart även om filmen låter oss få en hel del sympati för Ray. Ety han är heller inte främmande för att raskt ta åt sig äran för både det ena och det andra om det tjänar hans syften.

Det torde också vara de här personlighetsdragen som gjorde att McDonalds fram till 1991 firade ”Founder’s Day” genom att hedra Ray Kroc. För vad är väl mer amerikanskt än viljan till framgång? Från America’s Next Top Model till Donald Trump, alla lär de oss att den som vill, den kommer också att få. I fallet The Founder är det helt uppenbart att Ray Kroc ville så mycket mer än Dick och Mac.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Läs hela inlägget här »

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Batman — Återkomsten

Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.

Läs hela inlägget här »

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser