You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael Keaton’ tag.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:
- Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
- Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
- Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
- Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.
Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.
Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.
Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.
Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.
Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.
RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.
På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.
Annonser
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
Jag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.
En slump som skulle kunna se ut som en medveten handling gör att jag vill inleda med att betona att den aktuella pjäsens titel eller innehåll på intet sätt ska ses som en kommentar över denna kvinnodagen som idag är…
***
alt. titel: Mycket väsen för ingenting
Hemma hos Messinas guvernör Leonato blir det under en dryg veckas tid sannerligen mycket väsen för ingenting. Han välkomnar prinsen Don Pedro som i sitt följe bland annat har greve Claudio, soldaten Benedick och den oäkta brodern Don John. I guvernörens hus finns i sin tur dottern Hero och hans niece Beatrice.
Ascoola poliser som tror sig vara odödliga är sällan det. Det gäller även för New York-poliserna Danson och Highsmith, även om deras frånfälle hade kunnat vara mindre förnedrande. De blev varken nedskjutna av bankrånare eller knivskurna av en galen seriemördare. Istället hoppade de mot sin egen död fullt övertygade om att tas emot av ett dämpande busksnår. Det finns inte så många buskar på New York-gatorna…
Nu är den stora frågan vem som ska ta över den fallna kronan efter New Yorks best and brightest (även om det där sista som sagt kan ifrågasättas). Kandidaterna Martin och Fosse ligger bra till men frågan är om de har samma brinnande längtan efter upprättelse som Terry Hoitz. Efter att Hoitz lyckats skjuta baseballstjärnan Derek Jeter har han satts på undantag tillsammans med den försynte ekobrottspolisen Allen Gamble.
Pixar har knappast legat på latsidan sedan 1999, under andra halvan av 2000-talet har det kommit en ny film varje år, men det känns ändå som någon form av kvalitetsmärke att bolaget väntat tio år innan man åter vänt sig till Andys leksakskista för äventyr. Dessutom måste jag även få påpeka att det känns riktigt fräscht och ovant med tre filmer som faktiskt bara heter 1, 2 och 3 utan putslustiga undertitlar (även om jag aldrig kan låta bli att fnissa åt The Squekquel).
Möjligen ångrar Woody sitt beslut att välja Andy före evigheten på ett japanskt leksaksmuseum. Andy har hunnit bli 17 och även om han faktiskt inte kastat bort alla sina leksaker (som genom ett under är de han har sparat alla de huvudsakliga karaktärerna i de två första filmerna, med undantag för Jessie och Bullseye) var det bra länge sedan han lekte med dem som på gamla dar. Faktum är att han ska ge sig iväg till college snart och där finns det kanske mer plats för maja och experimentellt sex än cowboys och rymdhjältar. Till och med Buster har blivit vit om nosen (och ganska fet om sanningen ska fram).
That’s what HE said!