You are currently browsing the tag archive for the ‘Hugh Grant’ tag.
Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.
Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?
Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.
***
Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?
I ett läge frågar sig den lillgamle Sam ”What can be worse than the total agony of being in love?” Tja, att se Love Actually kanske?
Nå, nu ska jag väl inte riktigt vara så tjurig, men med tanke på att jag mer eller mindre blivit lovad tidernas mest optimala kärleks- OCH julfilm i ett, som ett gäng knäckfyllda köttbullar, måste jag ändå erkänna att jag definitivt är underväldigad.
Love Actually är en episodfilm, ungefär som Four Weddings and a Funeral uppskruvad till elva. Istället för att följa kärleksbekymren inom en mindre kompisgrupp beskriver den nyare filmen kärlekens plågor såsom de kan te sig för exempelvis en hemmafru, en författare, en tioåring eller varför inte en premiärminister? Julkänslan ska följa med på köpet är det nog tänkt eftersom det hela utspelar sig under typ december månad och publiken därmed lite nu och då får ta del av den extremt usla nyinspelningen av ”Love is all around” där alla omnämnanden av ”love” har bytts ut mot ”christmas”. Läs hela inlägget här »
Publicerad på förekommen anledning från Movies-Noir som har lagt ut en text om den här gamlingen idag.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1997.
alt. titel: Bakom stängda dörrar
Guy Luthan (Grant) är läkare på en av New Yorks många akutmottagningar. Han är duktig på det han gör, men ställs ibland inför svåra moraliska beslut. Vem skall vårdas först – polisen eller knarkaren? En natt får han in en hemlös man som efter att enträget ha bett Guy om hjälp dör. Guy har svårt att släppa detta fall, han har en känsla av att något inte står rätt till. Efter att ha gjort en del efterforskningar som resulterat i att man ber honom släppa fallet gör honom inte mindre misstänksam. När polisen undersöker hans lägenhet efter ett inbrott hittas kokain och Guy avskedas från sin tjänst. Desperat vänder han sig nu till New Yorks undre värld för att få hjälp och kanske finna en lösning på mysteriet.
alt. titel: Legenden om den vita ormen
I den lilla Derbyshire-byn håller man årligen en fest för att hylla stordådet som utfördes av John d’Ampton i form av drakdråp vid Stonerich Cavern. För tillfället är det ättlingen James d’Ampton som får utdela det symboliska svärdshugget. Efter denna tunga plikt får han dock roa sig bästa han kan med den vackra Eve Trent, vars syster Mary snarare ser ut att ha fallit för den besökande arkeologen Angus.
That’s what HE said!