You are currently browsing the tag archive for the ‘Expressionism’ tag.
Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.
Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?
Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.
Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…
Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.
Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.
Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.
Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.
Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.
Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.
Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.
The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.
Annonser
alt.titel: Trasdockan
Gud föder höken, sägs det. Och höken i det här fallet är Harry Powell. Enligt hans sätt att se på tillvaron slänger Gud alltid till honom en åldrande liten änka med en sparad slant närhelst han behöver det. Hans persona av en Guds man tjänar honom förstås väl i dessa syften, särskilt som han genom sina knog-tatueringar (L-O-V-E och H-A-T-E) mycket illustrativt kan beskriva den ändlösa kampen mellan ont och gott genom att armbrottas med sig själv.
alt. titel: Matrosen och stjärnan
Det finns en rätt populär skådis som heter Michael Fassbender. Han är lite av en kameleont, duktigt på det mesta, från sexmissbrukare till vidriga slavägare till en ung superskurk med magnetiska krafter.
alt. titel: Nosferatu — nattens vampyr, Nosferatu the Vampyre
I slutet av 70-talet hade tyske regissören Werner Herzog kammat hem tillräckligt med vinster och nomineringar vid både Berlin och Cannes filmfestivaler för att kunna välja och vraka bland sina projekt. Enligt Herzog var F. W. Murnaus skräckklassiker Nosferatu det bästa tysk filmindustri producerat och nu skulle det till en slags kombinerad remake och homage till 20-talsfilmen.
I James Whales första film om den famöse vetenskapsmannen och hans Monster hade man kunnat luras att tro att skapelsen förgicks i väderkvarnsflammorna där uppe på kullen till bybornas jubel. Men hopsydda likdelar är tuffare än vad man skulle kunna tro vilket stackars lilla dränkta Marias far Hans snart ska bli varse. Han ger sig in i den rykande ruinhögen för att verkligen känna sig säker på att hans dotters baneman är död men i kvarnbäcken gör han en ovälkommen upptäckt.
That’s what HE said!