You are currently browsing the tag archive for the ‘Helena Bonham Carter’ tag.
alt. titel: Ocean’s Eight
Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.
Annonser
Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).
”To die, – to sleep”
Ja, den danske prins Hamlet är verkligen ingen muntergök. När han inte är deprimerad över att pappa kungen (som händelsevis också hette Hamlet) är död är han antingen uppfylld av hat mot mamma Gertrud som allt för snabbt enligt sonens mening gift om sig med fabrodern Claudius eller av hämndbegär för pappa kungens mord som han är övertygad om att Claudius utfört.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »
Om unga Miss Lucy Honeychurch bara tagit med sig upplevelsen av turistens högsta önskan – ett rum utsikt över Arnofloden – från sin resa till Florens hade allt sett annorlunda ut. Men nu skulle Florens visa sig tillhandahålla så mycket mer, trots idoga försök till beskydd av den unga kvinnan från ledsagaren Miss Charlotte Bartlett.
På Pensione Bertolini bor nämligen inte bara respektabla (och trista) gäster, utan också far och son Emerson. De andra pensionatsinvånarna ser ned på dem eftersom särskilt Emerson d.ä. tenderar till att vara alldeles för uppriktig och frispråkig, särskilt mot kvinnor. Till exempel hade han fräckheten att erbjuda sitt och sonens rum till Lucy och Charlotte när han förstod att de gärna ville ha rummen med utsikt. En utsikt som kvinnor fäster så mycket mer betydelse vid än män.
Allt kliva över allt för många lik för att få det man vill lönar sig sällan, vilket domare Turpin är på väg att upptäcka. Fast problemet i just det här fallet är eventuellt att han inte klivit över tillräckligt många lik, utan istället såg till att deportera sin rival till Australien för femton år sedan.
Alice in Wonderland (1951)
alt. titel: Alice i Underlandet
Inte ens när det begav sig blev Alice in Wonderland någon rungande succé. Litteraturvetare och britter gjorde gemensam sak och ansåg att amerikanen Walt hade trampat på det brittiska kulturarvet. Trots att det var ett hjärteprojekt för Walt själv som han drog igång direkt efter Snövit… var avklarad, svek även familjerna när det kom till att hosta upp pengar för biobiljetter. Först i det mer drogliberala 60-talet fann Alice in Wonderland sin rätta målgrupp.
Philip Pirrip, smeknamnad Pip av honom själv, lever knappast något drömliv under sin systers hårdhänta styre. Men det är inte förrän han träffar den lika vackra som högmodiga Estella som han inser att nariga händer och grova skor är något man ska skämmas för. De framtidsutsikter han innan mötet med den förtrollande flickan ändå varit rätt nöjd med, att gå lärling hos sin systers smedman, förvandlas med ens till aska i munnen. Hur ska han någonsin kunna bli värdig Estellas kärlek och aktning? Läs hela inlägget här »
En ung kvinna sitter på tåget på väg norrut. Hon håller hårt i handen en platsannons för ett guvernantjobb i den mainska staden Collinsport. Men vi förstår snart att hon inte är nervös för att inte få jobbet, utan snarare att ta sig igenom intervjun utan att glömma bort det namn hon ger sig själv: Victoria Winters. Vem är Victoria och vad flyr hon ifrån?
Inte för att hon hade behövt vara särskilt orolig för nyfiket snokande hos familjens Collins, de har fullt upp med sina egna problem. Matriarken Elizabeth försöker förgäves upprätthålla familjen och dess ställning men tvingas se välstånd och status långsamt ätas upp av konservkonkurrenten Angel Bay. Dottern Carolyn kan inte nog snabbt flytta till New York och brodern Roger sörjer fortfarande sin fru som gick bort för tre år sedan. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!