Stjärtsparken jag fick från American Psycho att äntligen försöka mig på Bret Easton Ellis bok ledde mig vidare till en annan välkänd förlaga som jag också försökt mig på men hittills aldrig tagit mig igenom – Chuck Palahniuks Fight Club.
Fortsätt läsa ”X2: Fight Club (1996 & 1999)”
The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)
Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”
alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun
Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.
Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”
alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride
Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.
Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.
Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.
alt. titel: Kalle och chokladfabriken
Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Fortsätt läsa ”Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children (2016)”
alt. titel: Ocean’s Eight
Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.
Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).
”To die, – to sleep”
Ja, den danske prins Hamlet är verkligen ingen muntergök. När han inte är deprimerad över att pappa kungen (som händelsevis också hette Hamlet) är död är han antingen uppfylld av hat mot mamma Gertrud som allt för snabbt enligt sonens mening gift om sig med fabrodern Claudius eller av hämndbegär för pappa kungens mord som han är övertygad om att Claudius utfört.
Rörliga bilder och tryckta ord 