alt. titel: Savannens härskare, Savannens herskere, Los demonios de la noche
Publicerad i VästerbottensKuriren i februari 1997
1898 sänds överste John Patterson (Kilmer) för att bygga en bro över Tsavo-floden i Kenya. Han tar gladeligen på sig uppdraget, för till Afrika har han längtat i hela sitt liv. Men redan samma dag han anländer stöter han på problem, ett lejon har attackerat en människa. Men Patterson tar raskt hand om saken och skjuter odjuret, obehaget är ur vägen och arbetet kan fortskrida. Men när allt ser som bäst ut anfaller ytterligare ett lejon, det tar sig in i lägret och släpar med sig en av förmännen. Detta är det första offret för två mansdråpare som kom att kallas Vålnaden (The Ghost) och Mörkret (The Darkness) och många fler skulle det bli. Lejonen gäckar alla försök till att stoppa dem och till slut får Patterson hjälp av yrkesjägaren Charles Remington (Douglas). Men trots Remingtons kunnande är lejonens dråpargärning långt ifrån slut.
Historien om dessa två lejon är full sanning, de två kropparna (för givetvis sköts de) står att beundra på The Field Museum i Chicago. Stephen Hopkins har här lyckats att göra en tät och intensiv thriller, med relativt små medel, och gör samtidigt full rättvisa åt det andlöst vackra afrikanska landskapet. Kameraarbetet gör att man verkligen känner lejonen smyga sig på de ont anande offren, dock är kanske berättandet något ensidigt. När det gäller en historia som är sann, men inte allom bekant är det svårt att avgöra vad som är sanning och vad som är påhitt från manusförfattarens sida för att krydda lite extra. Här sägs dock lejonen ha dödat över hundra personer och då handlar det inte om att de var hungriga, de gjorde det för nöjes skull. Huruvida de var ”onda” eller inte är emellertid en annan fråga som man som publik inte riktigt tillåts ta ställning till – det är alltid människorna som är utelämnade på lejonens nåd eller onåd.
Eftersom brobygget pågick med hela det brittiska imperiets välsignelse, skymtar också det fram i filmen. Dock inte för mycket eftersom detta ändå är lejonens historia, men tillräckligt för att det ska ge en air av autenticitet. Pattersons arbetsgivare hävdar att man skall ”rädda Afrika från afrikanerna” och trots att lejonen vid det laget dödat över trettio arbetare är det enda kännbara dödsfallet i filmen Angus Starlings, en vit assistent. Val Kilmer är fullt godkänd som rakryggad ingenjör, även om han är utsatt för ett vanligt fel i filmvärlden – hans tänder är alldeles för vita.
Den svenska titeln antyder också en intressant fråga som filmen inte riktigt klarar av att besvara, trots det grymma slutet. För när det kommer till kritan, vem är egentligen savannens härskare: lejonet eller människan?
Omdöme 2024:
Tittarna på Roar och Beast i förra årets Halloween-tema gjorde mig nyfiken på att återbesöka denna (i mina ögon) bortglömda 90-talspärla. För att besvara en av mina frågor ovan: ganska mycket är förstås hittepå från manusförfattaren William Goldmans (aka Mr. The Princess Bride) sida. Det var dock han som blev inspirerad till att försöka sälja in hela historien efter att ha hört talas om den i mitten av 80-talet. Pattersons egen uppskattning om 135 döda är sannolikt extremt överdriven enligt nutida beräkningar. De riktiga lejonen var av den manlösa varianten. Storviltjägaren Charles Remington existerade aldrig i verkligheten och jag kan möjligen hålla med om att Michael Douglas inte är 100% trovärdig i rollen.
Skådismässigt finns också anledning att uppmärksamma dels Emily Mortimer i sin första långfilmsroll som Helena Patterson, dels Théoden himself (alltså Bernard Hill) som bister lägerläkare.
Jag tycker fortfarande att regissören Stephen Hopkins har gjort en både snygg och spännande thriller, där de flesta inklippningarna av närbilder på gula ögon eller blodiga nosar, alternativt suggestiva silhuetter mor korrugerad plåt, funkar väldigt mycket bättre än Beasts CGI-fest. Betyget står sig, men består i ärlighetens namn till viss del av ren nostalgi.
Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – 
Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?
90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i 
Inte för att Val Kilmers 
Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 