You are currently browsing the tag archive for the ‘Val Kilmer’ tag.
Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.
***
Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?
Nolan samt medmanusförfattarna David S. Goyer och brorsan Jonathan förvandlade sin maskerade hämnare till en i grunden plågad man. Först på grund av sin oförmåga att hämnas föräldrarnas död gentemot den som han såg som ansvarig, sedan på grund av sitt misslyckande att rädda sin stora kärlek undan Jokerns intriger.
Jämfört med Bale och Affleck är både Tim Burton och Joel Schumachers Batmän därmed förhållandevis av-neurotiserade. Val Kilmer är den som får vara mest drabbad av sitt barndomstrauma. Dels för att kontrastera det mot Dick Graysons hämndbegär gentemot Two-Face, dels eftersom historien slänger in psykologen och experten på bad boys med dubbla identiteter, Chase Meridian. Tyvärr är Kilmer alldeles för stel för att kunna förvalta den personligheten.
Kanske är frånvaron av ångest en stor anledning till att Michael Keaton och George Clooneys Batmän känns så platta? Tim Burton satte ribban genom att förutsätta att Bruces Wayne och Batmans gemensamma historia skulle vara så pass välkänd att den inte skulle behöva dras igen. Men frågan är om inte Dark Knight-trilogins framgång visar att publiken ändå vill ha den där (ibland överdrivet) psykologiserande historien. För hur ska vi annars kunna bli bekanta med betydelsen av Thomas Waynes motto om att lära sig att stå igen efter ett fall?
Medan fladdermus-skådisarna varierat en del (mest i 90-talsserien förstås) har den trogne Alfred J. Pennyworth varit en avsevärt mer stabil herre. Spelad i tur och ordning av Michael Gough, Michael Caine och Jeremy Irons har han successivt blivit allt mindre av en far och allt mer av en sidekick. Nolans Dark Knight-trilogi försöker i det här fallet både ha kakan kvar och äta upp den genom att (särskilt i Batman Begins) tydligare fokusera på relationen mellan Bruce Wayne och pappa Thomas samtidigt som Michael Caines Alfred får förhålla sig mer känslosam gentemot sin skyddsling.
Särskilt uppenbar blir skillnaderna mellan de olika butlersarna om man ställer Michael Gough från Batman & Robin mot Jeremy Irons. I Batman & Robin förstärks Alfreds status och relation till de andra på Wayne Manor, dels genom att hans sjukdom tvingar Bruce Wayne att hitta ett botemedel, dels genom introduktionen av systerdottern Barbara (Batgirl). Jeremy Irons framstår i sin tur däremot som en hårdhudad ex-militär, full av bitska oneliners men renons på farbroderligt mys.
Michael Gough är också en av de få skådisarna från 90-talsfilmerna där jag har svårt att se vem som annars skulle kunna fylla hans roll. I det fallet är Keaton, Kilmer och Clooney alla sorgligt utbytbara. Särskilt jämfört med Christian Bale som jag tycker känns trovärdig både som den sorglöse playboyen och den hårde superhjälten. Ben Affleck är i sin tur inte riktigt lika endimensionell som sina tidigare konkurrenter, men står sig ändå slätt jämfört med Bale.
To be continued…
Annonser
90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.
Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.
Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.
alt. titel: 
Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?
Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).
Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!
Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.
Publicerad på förekommen anledning från Movies-Noir som har lagt ut en text om den här gamlingen idag.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1997.
alt. titel: Bakom stängda dörrar
Guy Luthan (Grant) är läkare på en av New Yorks många akutmottagningar. Han är duktig på det han gör, men ställs ibland inför svåra moraliska beslut. Vem skall vårdas först – polisen eller knarkaren? En natt får han in en hemlös man som efter att enträget ha bett Guy om hjälp dör. Guy har svårt att släppa detta fall, han har en känsla av att något inte står rätt till. Efter att ha gjort en del efterforskningar som resulterat i att man ber honom släppa fallet gör honom inte mindre misstänksam. När polisen undersöker hans lägenhet efter ett inbrott hittas kokain och Guy avskedas från sin tjänst. Desperat vänder han sig nu till New Yorks undre värld för att få hjälp och kanske finna en lösning på mysteriet.
That’s what HE said!