You are currently browsing the tag archive for the ‘Val Kilmer’ tag.
alt. titel: 
Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?
Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).
Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!
Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.
Publicerad på förekommen anledning från Movies-Noir som har lagt ut en text om den här gamlingen idag.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1997.
alt. titel: Bakom stängda dörrar
Guy Luthan (Grant) är läkare på en av New Yorks många akutmottagningar. Han är duktig på det han gör, men ställs ibland inför svåra moraliska beslut. Vem skall vårdas först – polisen eller knarkaren? En natt får han in en hemlös man som efter att enträget ha bett Guy om hjälp dör. Guy har svårt att släppa detta fall, han har en känsla av att något inte står rätt till. Efter att ha gjort en del efterforskningar som resulterat i att man ber honom släppa fallet gör honom inte mindre misstänksam. När polisen undersöker hans lägenhet efter ett inbrott hittas kokain och Guy avskedas från sin tjänst. Desperat vänder han sig nu till New Yorks undre värld för att få hjälp och kanske finna en lösning på mysteriet.
”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”
Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…
alt. titel: Flykten från framtiden
Året är 2247 och ett okänt antal år har förflutit sedan Katastrofen (oklart i vilken form). I en kupoltäckt stad lever den sista resten av mänskligheten utan ett bekymmer i världen. Möjligen skulle det då handla om att ingen får passera sin 30-årsdag. När den lilla kristallen i var mans (och kvinnas) hand börjar blinka i rött är timmen slagen och man åläggs att inställa sig till ”Carrousel”.
Carrousel är en ritual med lasershow, blinkande discoljus och psykedelisk musik där de överåriga sägs få en chans till förnyelse. Alla är dock inte lika pigga på att spela tärning med sitt liv, undviker Carrousel och blir per definition ”Runners”. Det enda jobb som inte utförs av maskiner i staden är det som tillhör en ”Sandman”, ett slags statsagenter som har till uppgift att spåra och se till att löparna inte längre kan förorena staden med sin åldriga närvaro.
Tidigt i The Island of Dr. Moreau får man som svensk en liten extra bonus – på väggen i Moreaus hus hänger nämligen ett elegant diplom från Kongl. Carolinska medico-chirurgiska institutet och i en låda hittar den ofrivillige gästen Edward Douglas snart den karakteristiska medaljen.
Sara på Glory Box listade sex fiktiva kärlekar och skickade samtidigt utmaningen vidare ut i bloggosfären. Jag hade faktiskt väldiga problem med att komma på sex kärlekar och listan är därför något kaosartad rent mediemässigt. Av någon anledning tycks jag ha svårt att fastna i det där förälskeleläget, oavsett om det gäller fiktiva eller reella personer. Men en lista blev det hur som haver.
#1 Josh Macahan (How the West was Won aka Familjen Macahan)
Första TV-serien som jag kan påminna mig att jag följde. Ok, denna listetta är den största skämskuddevarningen och det är i sin tur antagligen också anledningen till att jag minns honom bäst, för så jäkla kär kan jag inte påminna mig att jag var. Men medan alla andra fastnade för storebror Bruce Boxleitner som var lite så där lagom snäll-farlig eller farbror James Arness, vars ansikte var lika läderartat som hans ständiga outfit, satt jag där med…William Kirby Cullen. Lillebror Josh. Jag kan inte ens riktigt förklara varför, det var länge sedan, moving on. Jag kunde i alla fall förena mig med resten av mina kompisar i fnissattacker över namnet Fionulla Flanagan, alltid något.
#2 Danny Amatullo (Fame)
Faktiskt den andra TV-serien som jag minns att jag följde (lättpåverkad? Who, me?). Återigen har jag en känsla av att jag stack ut lite, vill minnas att de flesta andra körde hårt på Leroy (svart, arg och vig; vad mer kan man begära?). Men jag har alltid (och är fortfarande) svag för roliga killar, so there you have it. Särskilt snygg har jag nämligen aldrig tyckt att Carlo Impetaro varit.
#3 Udo Brinkmann (Die Schwartzwald Klinik aka Kliniken)
Ni som inte är födda på 70-talet kanske inte riktigt förstår hur magert TV-utbudet var på den tiden (familjen skaffade heller aldrig satellit eller video så länge jag bodde hemma). Det här torde ge en fingervisning. Jag skulle väl misstänka att det var min mamma som började titta men jag blev under en period rätt hooked på de äventyr (med ibland minimal sjukvårdsanknytning) som utspelade sig i det idylliska Tyskland. När det gäller Sascha Hehn som Dr. Udo Brinkmann är det dock på gränsen för vad utmaningen omfattar för vad jag kan påminna mig var det egentligen främst de blonda lockarna och den bestämda hakan som attraherade mig, inte så mycket den sviniga personligheten (se #2).
#4 Johnny Castle (Dirty Dancing)
Ujuj, vem hade inte velat vara i timida Babys kläder när denne dansande adonis äntrade scenen? Jag såg den på bio och vad jag kan påminna mig är kärleksscenen mellan Patrick Swayze och Jennifer Grey första gången det blev ett sådant där riktigt förälskelsemagpirr av en film. ”Nobody puts Baby in a corner”? Amen, var lite schyssta nu, ingen hade kunnat fixa den repliken…
#5 Iceman (Top Gun)
Den här såg jag på video ett par år efter premiären och därför fanns det ju två män som tävlade om förstaplatsen. Tompa var ju så snygg, så snygg i Rain Man men jag hade hunnit se både Willow och möjligen också både Top Secret och Real Genious så i det läget fanns bara Val. Dessutom var han mycket coolare än hestiga Maverick, det hörs ju på namnet.
#6 Daredevil
Det var aldrig särskilt mycket serietidningar hemma och hur välmenande (för att inte tala om vänster) Bamse än var hade jag svårt att finna någon särskilt attraktion bland björnar, kaniner eller sköldpaddor (nä, inte ens bad guy-vargar). Betänk då påverkan av att direkt få en bunt tidningar i händerna som beskriver en på ett sätt svag (funktionsnedsatt i alla fall) hjälte som görs ännu svagare, på gränsen till totalt sammanbrott, av sin fiende. Mötet med Marvel och tidningarna som berättar ”Daredevil: Born Again” gör att Daredevil alltid har en särskild plats i mitt hjärta, till och med efter att Ben Affleck gjorde sitt bästa för att utplåna den.
That’s what HE said!