X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Men nu är vi alltså tillbaka till tiden då Henry med stor iver uppvaktade ”horan” Anne Boleyn mitt framför ögonen på sin (katolskt) lagvidga hustru, Catalina de Aragón (Katarina av Aragonien på ren svenska). Hela den välbekanta historien utspelas dock via statsmannen och juristen Thomas Cromwell, en spelare som jag skam till sägandes inte alls kände till innan.

Jag kan förstå att romanen blev och blir hyllad. Den ger intryck av oerhört gedigna efterforskningar utan att för den skull bli föreläsande. Mantel lyckas med både nyanserade personporträtt, ett språk som varken känns för modernt eller skrattretande ålderdomligt samt miljöskildringar som skapar djup och bredd istället för att framstå som ett detaljrabblande.

Och ändå…jag har oerhört svårt att komma in i berättelsen. Det krävs lässessioner på minst en timme för att jag ska börja känna mig någorlunda hemma men det är fortfarande så att jag tappar bort mig, särskilt i det rika persongalleriet. I mina ögon tycks det som om jag skulle behövt ha läst på en hel del för att verkligen hänga med bland alla Percys, Norfolks och Suffolks. Jag gillar Mantels berättargrepp att referera till Cromwell som ”he”, eftersom det ger möjlighet att inta både ett första- och tredjepersonsperspektiv. Samtidigt underlättar det inte den här personorienteringen eftersom vår huvudperson inte sällan tänker på andra som ”he” eller ”she” utan att namnge vederbörande. Som man såklart gör när man tänker, men det gjorde att jag hade svårt att alltid veta vem som åsyftades.

Då var det ju tur att mitt lokala bibliotek bjussade på utlåning av den likaledes hyllade TV-serien med samma namn från 2015, om 6 timslånga avsnitt. Här är det Mark Rylance som står i centrum, tillsammans med Claire Foy som Anne Boleyn och Damien Lewis som Henry. Rylance är väl kanske inte någon inom den brittiska skådiseliten som förknippas med ett stort mått tjosan-hejsan men det ligger honom knappast i fatet när det gäller rollen som Thomas Cromwell. Snarare understryker hans stillsamma sätt en mångbottnad karaktär som är både öm make och far, kärlekstörstande man och makthungrig statsman.

Risken finns att jag drar alldeles för stora växlar på just Rylance prestation och manuset, för det jag uppfattar som mest tongivande i serien var verkligen inget jag hade med mig från läsningen. Gestaltad på TV-skärmen framstår Cromwell som dels rejält kärlekskrank, dels någon som kan vänta bra länge på att få hämnd. Men som sagt, läsningen var så pass svårgenomtränglig att jag hade svårt att få grepp om huvudpersonens mer långtgående planer och strategier.

Det TV-serien möjligen saknade, jämfört med förlagan, var mångfalden av miljöskildringar. Serien fixar interiörer och kostymer alldeles galant, men den nästan fysiska upplevelsen av en sprakande brasa eller genomvätande regnväder får den inte till. Men som sagt, interiörer och kostymer är fullkomligt fläckfria. Kostymerna är snygga men publiken får ändå en uppfattning om deras bekvämlighet (o-) och funktionalitet (icke-). Samtidigt som interiörerna är imposanta så det räcker men även de framstår som både obekväma och kylslagna.

Rylance är som sagt mycket bra som Cromwell, detsamma gäller Foys härsklystna Anne. Tyvärr fick jag en hel del problem med Lewis som Henry, tack vare en alldeles för nylig titt på Dreamcatcher. I övrigt fylls persongalleriet av både mer eller mindre välkända brittiska fejs som Jonathan Pryce, Bernard Hill, Tom Holland och Thomas Brodie-Sangster.

TV-seriens renodling av historien gör också tydligare än romanen i hur hög utsträckning detta är en historia om arvingar, det vill säga barnaalstrande, havandeskap och födslovåndor. Jag kan inte låta bli att undra hur pass stor dragningskraft just det elementet utgjorde för Mantel när hon bestämde sig för att skriva den eftersom hon själv tydligen varit svårt drabbad av edomitrios.

Ska jag ge en rekommendation skulle det nog vara att se serien först och sedan ta sig an boken om man är nyfiken på Mantels hantverksskickliga framställning. För även om jag inte fastnade för romanen i någon större utsträckning har jag inga problem att se dess litterära mervärde jämfört med TV-serien.

Wolf Hall (2009)

Wolf Hall (2015)

X3: The Lord of the Rings (2001-2003)

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

Fortsätt läsa ”X3: The Lord of the Rings (2001-2003)”

ParaNorman (2012)

ParaNormanFolk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.

Fortsätt läsa ”ParaNorman (2012)”