You are currently browsing the tag archive for the ‘Färgexplosion’ tag.
Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.
alt. titel: Kalle och chokladfabriken
Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.
Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:
- Bäst utsmyckade rektorskontor
- Bästa foajé
- Bästa simhall
- Bästa skadedjursutrotning
- Bäst belysta korridorer
- Bästa taggtrådsförvaring
- Mest näringsriktiga dietmat
- Strängaste danspedagogik
När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.
alt. titel: Matrosen och stjärnan
Det finns en rätt populär skådis som heter Michael Fassbender. Han är lite av en kameleont, duktigt på det mesta, från sexmissbrukare till vidriga slavägare till en ung superskurk med magnetiska krafter.
Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!
***
Julieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.
Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.
***
alt. titel: Välkommen till Pleasantville
Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.
På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.
Det är inte utan att jag nästan blir lite fuktig i ögonvrån när Kurosawa drar på för fullt i Ran. Det har slumpat sig så att filmen blir den näst sista av regissörens samlade produktion som jag tagit mig an och hjärtat sjunger fortfarande över hur glad jag är för det.
Här är nämligen 75-åringen i absolut högform och jag får precis allt jag kan begära serverat på silverbricka. En mustig historia (som han förvisso inte hittat på själv), visuellt makalöst vacker med lite mer än ”bara” snyggt naturfoto och försvarliga mängder jidaigeki. Det är horder av statister, uniformer, standar och stridande lorder. Dessutom ett perspektiv som utan problem övertrumfar gamle Wille vad gäller tröstlöshet och total hjälplöshet inför människans dårskap.
alt. titel: Dodes’ka-den
På stadens soptipp har en liten kåkby vuxit fram. Där bor de försupna männen med sina fruar, vart och ett av paren utmärkta av sina röda, respektive gula kläder. Där bor mannen med de utmärglade kinderna och de döda ögonen, i ett hus intill trädet som är lika dött som hans känsloliv. Den spastiske Herr Shima och hans rivjärn till fru som alla, från kvinnorna runt vattenkranen, till grönsaksförsäljaren, till Herr Shimas kollegor, är lite rädda för. Den unga Katsuko som adopterats av sin suput till morbror och sjuka moster. Roku-chan tillsammans med sin mamma. Och så, lite vid sidan av, de som inte ens har något skjul att förskansa sig i: tiggaren och hans son i ett rostigt och hjullöst skal av vad som tidigare kan ha varit en Renault.
Tungt pumpande musik och hydrualikljud. Glada ungdomar på flaket till en pick up. Är de på väg till Makeout Point eller möjligen det gamla vattentornet för lite hederligt hångel med alla kläderna på? Om denna film hade femtio år på nacken och tog plats i en liten håla i Indiana istället för Miami skulle svaret kanske ha varit ja. Nu fortsätter gänget istället att med militärisk precision stänga av gator för ett litet hederligt street race. Tyvärr saknas en fjärde förare. What to do, what to do? Entré: Brian O’Conner från första filmen.
Det mesta i Les parapluies… — miljöer, bilar, inredningsdetaljer och inte minst Catherine Deneuves själva uppenbarelse — borde ge de mest världsvana av retro-kåta designers multipla fontänorgasmer. Deneuve har sååå stora ögon med sååå långa ögonfransar och rejäla mängder mascara och går klädd i de chicaste av mamma-klänningar. Själv blev jag i det närmaste hypnotiserad av den fantastiskt blommönstrade druvlila och höstlövsbrandgula tapeten inne i det lilla rummet bakom damerna Emerys paraplybutik.
That’s what HE said!