Luz (2019)

alt. titel: Luz, La Fleur du Mal, Luz, la flor del mal, Luz: The Flower of Evil

Mannen som kallas El Señor är storsint nog att erkänna att han kan göra misstag. Det kan vara så att barnen han kommit dragandes med och påstått vara Jesus, faktiskt aldrig var Jesus. I värsta fall kan de ha varit Djävulen i förklädnad. För som El Señor, förbryllande nog, ständigt påpekar: godhet och ondska är till förvillelse lika varandra. Gud kan göra det till synes onda och fula; Djävulen det till synes goda eller vackra.

Kaidan (1964)

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Coco (2017)

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

I tre volti della paura (1963)

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läderlapps-lördag: Batman Forever (1995)

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Charlie and the Chocolate Factory (2005)

alt. titel: Kalle och chokladfabriken

Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.

Suspiria (1977)

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

• Bäst utsmyckade rektorskontor
• Bästa foajé
• Bästa simhall
• Bästa skadedjursutrotning
• Bäst belysta korridorer
• Bästa taggtrådsförvaring
• Mest näringsriktiga dietmat
• Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Querelle (1982)

alt. titel: Matrosen och stjärnan

Det finns en rätt populär skådis som heter Michael Fassbender. Han är lite av en kameleont, duktigt på det mesta, från sexmissbrukare till vidriga slavägare till en ung superskurk med magnetiska krafter.

Julieta (2016)

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

Julieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Pleasantville (1998)

Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.

***

alt. titel: Välkommen till Pleasantville

Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.

På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.