You are currently browsing the tag archive for the ‘Färgexplosion’ tag.
Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.
Men på självaste Día de (los) Muertos upptäcker Miguel att han inte bara är bördig från en familj full med musikhat utan samtidigt också har Santa Cecilias mest berömde smör-gitarrist, Ernesto de la Cruz, som förfader. Så varför inte bryta sig in i sin anfaders mausoleum och ”låna” hans gitarr när nu Miguels farmor slagit sönder den han tidigare hade?
Men man hanterar inte döda mäns gitarrer hur som helst och så snart Miguel börjat knäppa på strängarna blir han osynlig för sin omgivning. Sin levande omgivning, vill säga. Därmed får han emellertid en utmärkt anledning att just denna dag besöka dödsriket där hans avlidna släktingar spenderar större delen av året.
Ganska snart in i titten på Coco, Pixars nästnästnäst senaste film (Incredibles 2 kom 2018, Toy Story 4 2019 och Soul alldeles nyssens), kan jag inte släppa en gnagande känsla av att jag känner igen det hela. Och sedan slår det mig – är detta en ny-version av Robert Rodriguez 90-talsklassiker Desperado men berättad ur den lille pojkens perspektiv? Ni vet, han som proppade gitarren full med knark?
Men nej, såklart inte Pixar fördjupar sig i smutsig knarkhandel, blodiga skottlossningar på öppen gata eller svettiga gangsters. De fördjupar sig definitivt inte i svettigt sex mellan Antonio Banderas och Salma Hayek. Istället är Coco en film som, i likhet med så många andra animerade filmer, handlar om familj, traditioner och drömmar.
Nej, Cocos teman har generellt inte mycket nytt att komma med. Därmed inte sagt att filmen känns otidsenlig eller passé. Dels finns som synes ett ganska stort fokus på döden i flera olika former, vilket inte alltid är ett ämne som barnfilmer väljer att grotta ned sig i. Dels har vi den mexikanska vinkeln, där Coco är den första film med en budget på över 100 mille som innehåller en rollbesättning närmast uteslutande bestående av latinamerikanska skådespelare (och så Pixar-veteranen John Ratzenburger förstås).
Det torde ha varit en grannlaga uppgift att porträttera en annan kulturs absolut största helgdagar (dock inte mer grannlaga än att Disney för en kort period försökte varumärkesskydda namnet ”Día de los Muertos”). Av allt att döma tycks man emellertid ha klarat av den balansgången utan allt för många snedsteg. För min del, som är kapitalt okunnig om både mexikansk kultur i allmänhet och Día de (los) Muertos i synnerhet, handlar det mest om att luta mig tillbaka och njuta av en fullkomligt exceptionell färgexplosion.
För Cocos dödsrike är inget bottenfruset Hel eller Beetlejuiceigt byråkratiskt slukhål. Här kontrasteras istället verklighetens soltorkade gator och slitna husfasader med en vibrerande, självlysande, överdådig färgprakt. Det är dock en prakt som för med sig ett icke föraktligt mått av skuldbeläggande à la Toy Story – de döda som inte har släktingar som hedrar dem på självaste dödsdagen får snällt stanna kvar i dödsriket och finns ingen levande människa som kommer ihåg en ”dör” man en andra gång.
Men det är förstås inga problem för handlingen i Coco där det ju finns en liten pojke som verkligen vill minnas och hedra alla sina släktingar även om de kan vara lite störiga ibland. Det som däremot störde mig en smula var Pixars sedvanligt halvusla genusperspektiv. Coco är ett kvinnonamn men historien fokuserar som synes istället på Miguel, vilken faktiskt lika gärna hade kunnat vara en flicka. Inget av det som händer styrs egentligen av att Miguel är just pojke. Snedfördelningen blir särskilt tydlig eftersom han också i dödsriket hela tiden knyter an till andra män, främst den luffaraktige Héctor och så förstås den storstilade Ernesto de la Cruz.
Coco påminner om filmer som The Frighteners, Beetlejuice och Corpse Bride, historier som alla på något sätt handlat om interaktionen mellan levande och döda. Det den tillför är som sagt sin mexikanska vinkel och fantastiska färger. Kanske inte lika konceptuellt innovativ som Inside Out men samtidigt en historia som inte bara är en uppföljare till tidigare succéer, vilket ju är värt något i sig.
alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror
Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.
Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.
alt. titel: Kalle och chokladfabriken
Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.
Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:
- Bäst utsmyckade rektorskontor
- Bästa foajé
- Bästa simhall
- Bästa skadedjursutrotning
- Bäst belysta korridorer
- Bästa taggtrådsförvaring
- Mest näringsriktiga dietmat
- Strängaste danspedagogik
När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.
alt. titel: Matrosen och stjärnan
Det finns en rätt populär skådis som heter Michael Fassbender. Han är lite av en kameleont, duktigt på det mesta, från sexmissbrukare till vidriga slavägare till en ung superskurk med magnetiska krafter.
Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!
***
Julieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.
Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.
***
alt. titel: Välkommen till Pleasantville
Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.
På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.
Det är inte utan att jag nästan blir lite fuktig i ögonvrån när Kurosawa drar på för fullt i Ran. Det har slumpat sig så att filmen blir den näst sista av regissörens samlade produktion som jag tagit mig an och hjärtat sjunger fortfarande över hur glad jag är för det.
Här är nämligen 75-åringen i absolut högform och jag får precis allt jag kan begära serverat på silverbricka. En mustig historia (som han förvisso inte hittat på själv), visuellt makalöst vacker med lite mer än ”bara” snyggt naturfoto och försvarliga mängder jidaigeki. Det är horder av statister, uniformer, standar och stridande lorder. Dessutom ett perspektiv som utan problem övertrumfar gamle Wille vad gäller tröstlöshet och total hjälplöshet inför människans dårskap.
alt. titel: Dodes’ka-den
På stadens soptipp har en liten kåkby vuxit fram. Där bor de försupna männen med sina fruar, vart och ett av paren utmärkta av sina röda, respektive gula kläder. Där bor mannen med de utmärglade kinderna och de döda ögonen, i ett hus intill trädet som är lika dött som hans känsloliv. Den spastiske Herr Shima och hans rivjärn till fru som alla, från kvinnorna runt vattenkranen, till grönsaksförsäljaren, till Herr Shimas kollegor, är lite rädda för. Den unga Katsuko som adopterats av sin suput till morbror och sjuka moster. Roku-chan tillsammans med sin mamma. Och så, lite vid sidan av, de som inte ens har något skjul att förskansa sig i: tiggaren och hans son i ett rostigt och hjullöst skal av vad som tidigare kan ha varit en Renault.
That’s what HE said!