Stjärtsparken jag fick från American Psycho att äntligen försöka mig på Bret Easton Ellis bok ledde mig vidare till en annan välkänd förlaga som jag också försökt mig på men hittills aldrig tagit mig igenom – Chuck Palahniuks Fight Club.
Fortsätt läsa ”X2: Fight Club (1996 & 1999)”
alt. titel: Captain Fantastic: en ualmindelig far, Captain Fantastic – en annorlunda pappa, Captain Fantastic: Einmal Wildnis und zurück
Ett gäng vildsinta och nedsmutsade barn förföljer en hjort, kastar sig så småningom upp på dess rygg och skär halsen av den med en stor Bowie-kniv. Med den upptakten skulle man kunna förledas att att tro att Captain Fantastic exempelvis är en SF-dystopi, USA har kollapsat och det enda livet som återstår är ett hårt sådant i de stora skogarna.
Fortsätt läsa ”Captain Fantastic (2016)”
alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red
Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.
Fortsätt läsa ”Rose Red (2002)”
Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.
90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.
alt. titel: Odysseus
James Joyces Dublinmastodont känns som en sådan där klassiker som man bara “ska” ha tagit sig igenom. Nu kan jag ärligen säga att jag gjort det. Tagit mig igenom den, alltså. Kan jag ärligen säga att jag läst den noggrant från pärm till pärm? Mja… Kan jag ärligen säga att jag förstod den? Nja…
alt. titel: Stjärnsoldaten
Juan Johnnie Rico är en bortskämd rikemansgosse. Utan att veta riktigt vad han ger sig in på tar han värvning och det enda militären tycks anse att han är lämpad för är det mobila infanteriet. Det ska visa sig att militären gör en helt rätt bedömning för när Johnnie väl tagit sig över den första motståndströskeln är vägen till krigsframgångar och högre rank lika utstakad och gyllene som om den legat i ”the merry old land of Oz”.
Ibland är det bra att ha lite draghjälp för att komma sig för att se de där filmerna man hela tiden tänker att man ska komma fram till men av olika anledningar aldrig gör. Den här gången var det Fiffi som genom sina måndagsklassiker såg till att jag fick tummen ur arslet och samma arsle ur vagnen och ned framför TV:n. Varför inte passa på att kolla vad hon tycker om Trainspotting när du ändå är på gång? Jag gissar på mycket bra…
***
På något sätt måste ändå all den där skrämselpropagandan kring knark som pumpades ut under 80-talet ha gett effekt. Må så vara att man i klassrumssammanhanget hånskrattade åt Stefan Jarls patos i Ett anständigt liv eller bara fann lilla tyska Christianes öde långtråkigt. Men när man väl konfronterades med ens en sumpig utkant av drogträsket satt ändå bilden av Det Farliga Knarket i ryggraden.
Ett (förhållandevis) nytt deckar-radarpar, Dan Buthler och Dag Öhrlund. Ska de infria förväntningarna som man fått på fruktbara samarbeten från Roslund och Hellström?
I En nästan vanlig man får vi stifta bekantskap med Christopher Silfverbielke och hans kumpaner Hans Ecker och Johannes Kruut. Killar som är så Stureplan att de ser ned på bratsen som okultiverade idioter. Överhuvudtaget är större delen av deras omgivning befolkad av okultiverade idioter, särskilt om Christopher får tycka till om saken.
Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.
***
2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.
Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2000-2001”
Rörliga bilder och tryckta ord 