You are currently browsing the tag archive for the ‘David Fincher’ tag.
alt. titel: 
Upplösningen på Richard Mathesons novell ”Button, button” hänger på frågan hur väl man egentligen känner den man lever tillsammans med. Nick Dunne har i viss mån lämnat det stadiet, han tycker sig känna sin Amy så pass väl att han i alla fall börjar vara övertygad om att han inte är intresserad av att fortsätta deras blott fem år gamla äktenskap.
Ingen gemensam listpostning den här gången, men när det går ut önskemål på årsbästalistor för det inte allt för avlägsna året 2010 är det klart att man ställer upp. Tidigare har jag presterat en rätt kortfattad ALIMo-lista för året.
***
10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.
Utan incitamentet från kvinnlig fägring stannar mänskligheten. Eller i alla fall manligheten. Det är kanske sensmoralen man ska ta med sig från The Social Network. Eller handlar det om att man ska vara schysst mot sina vänner? Men vem behöver vänner när man har miljoner på banken och en hel (dator)världs beundran? Eller ser vi bara en asocial loser som ges (och tar) chansen att en gång för alla kunna stick it to the man? Som vill visa att han är minst lika bra (och kanske till och med lite bättre) som alla de där mer lyckligt lottade killarna, vilka torde vara onormalt bredkäftade med tanke på alla silverskedar som ska få plats
För alla utom obotliga Sverige-optimister känns det väl rätt tveksamt om The Girl with the Dragon Tattoo ska tas som intäkt för att svensk film är på frammarsch. Själv har jag svårt att gå upp i brygga av Stockholmsexteriörer och det faktum att välkända Hollywoodskådisar försökt lära sig att uttala ”Hedestad” så svenskt som möjligt och säga ”skål” när det passar.
Ska man vara lite tjurig (varför inte?!) skulle man snarare kunna se denna kulturimperialistiska nyversion som ett bevis för hur mycket i bakvattnet svensk film befinner sig, i alla fall när det gäller den här typen av genre. För min del är nämligen The Girl with the Dragon Tattoo vida överlägsen Män som hatar kvinnor och jag tror inte att det bara beror på outsinliga Hollywoodresurser.
Alien (1979)
Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…
Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.
Egentligen borde Charles Dickens ha skrivit en bok om en yxviftande, alternativt djävulskt giftspridande, seriemörderska. Typ Lizzie Borden meets Mary Ann Cotton. Lilla Esther Summerson växer upp med sin allvarliga, religiösa och synnerligen strikta gudmor. Esthers enda anförvant är hennes docka som hon lättar sitt lilla hjärta inför och gråter strida tårar mot. Födelsedagar i egentlig mening firas inte och den ömma gudmodern brukar toppa dagen genom att anmärka att det nog hade varit bäst för alla inblandade om Esther inte hade blivit född överhuvudtaget. Vågar sig flickan på att fråga om biologiska föräldrar blir svaret att hon var sin mors skam.
Du sitter mitt i en kostsam vårdnadstvist och vill ge dina barn det bästa du kan erbjuda. På din budget är det inte särskilt mycket. Sådan tur då, att du jobbar på ett säkerhetsföretag som bland annat installerar säkra rum och kassaskåp och därmed kan tjäna stora pengar på att sälja dina kunskaper dyrt. Ännu bättre är det ju om du kan vara med på plats och se så att allt går rätt till.
That’s what HE said!