You are currently browsing the tag archive for the ‘Norge’ tag.

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Annonser

Sista premiäravbrottet i temat, den här gången för att skriva något som är otäckt på riktigt

***

I min amerikaniserade föreställningsvärld förekommer oftast orden rekonstruktion eller återskapande (”reenactment”) i samband med äldre män som klär ut sig i uniformer från amerikanska inbördeskriget och ägnar en helg åt att smälla blankskott och supa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Manhunt

RovdyrRegissör Patrik Syversen och medmanusförfattare Nini Bull Robsahm kan sin skräckfilm, inte tu tal om annat. Mia, Jörgen, Roger och Camilla är på väg i Rogers VW-buss till vildmarken för att gå på tur (undras när norrmännen ska bli så anglifierade att de börjar ”campa” istället?). Roger är något av ett kräk och kärleksfulla flickvännen Camilla måste hela tiden ursäkta honom inför både kompisarna (särskilt Mia) och främlingar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Död snö 2, Dead Snow 2: Red vs. Dead

Död snö 2Än en gång rullar tyska tanks omkring på norska stadsgator. Men det här ingen reenactment av andra världskriget för några uråldriga veteraner, utan i högsta grad nutida realitet. Nå, zombierealitet i alla fall. Den odöde SS-officeren Herzog har med sin trupp nämligen tagit sig ned från fjället där de i den första Död snö massakrerade ett gäng obekymrade och guldsnattande ungdomar.

Läs hela inlägget här »

Ju längre jag håller på med bloggen, desto lättare märker jag att det är att snöa in på olika ”projekt”. Varför se om en Scream-film när man kan se om alla fyra? Bara Coen-brödernas True Grit från 2010 räcker inte när man vet att det både finns en litterär förlaga och en John Wayne-filmatisering från 1969.

FladdermusmannenSå därför nöjde jag mig naturligtvis inte med att lyssna på de inlästa böckerna av norske Jo Nesbö som jag fick tag på den där dagen på biblioteket, jag visste ju att alla fanns tillgängliga och jag hade heller inte lyssnat på dem i tur och ordning första gången. Nu skulle det bli ett organiserat lyssnande!

Läs hela inlägget här »

BrobyggarnaGenom en (eller snarare flera) ödets nyck(er) utbildas strax efter det näst senaste sekelskiftet tre norska och faderlösa fiskarbröder vid den prestigefyllda ingenjörsakademin i Dresden. Men vid själva kulmen av deras ansträngningar, examinationsdagen, sprids de för världens vindar. Sverre åker till London för att leva ett omoraliskt pederastliv med en älskare han träffat i Tyskland. Oscar flyr mot okänd ort efter att ha blivit bedragen och avlurad alla sina blygsamma tillgångar av en prostituerad som han trodde sig älska.

Läs hela inlägget här »

I samband med inlägget om Död snö blev det en diskussion vilken film som var roligast, den eller den här. Trots samma betyg röstar jag nog en liten aning mer på Finlands-nazister än Norge-zombies (i och för sig också nazister från början).

***

Iron SkyRenate Richter kunde inte vara mer nöjd med sitt liv. Hon har ett meningsfullt yrke som lärare där hon kan forma unga sinnen enligt det kärleksbudskap hennes kultur propagerar. Hon lever i ett välordnat samhälle där barn respekterar sina äldre och man kan samlas runt en kraftfull ledare. Den ambitiöse Klaus Adler tycks inte helt oäven inför hennes försiktiga avancemang.

Läs hela inlägget här »

Imorgon är det 17 maj. För att hedra brodernationen kommer härmed ett inlägg om en av alla de utmärkta norska filmer som producerats de senaste åren. Visst känns det som om vi ligger i lä just nu? Kanske dags att återuppliva Helmer Bryds gamla nidvisa för att få lite bättre självkänsla genom att slå på andra?

***

alt. titel: Trolljägaren, Trollhunter

För ett tag sedan rullade den norska Huvudjägarna på bio, en berättelse om en polerad men ändå primitiv storstadsvärld. Ett betydligt mindre polerat men bedövande vackert och vilt Västnorge får man istället stifta bekantskap med i Trolljegeren.

Läs hela inlägget här »

Finska vinterkrigsveteranen Max Manus kommer hem till Norge i juni 1940 och går genom Oslos gator med skammens rodnad brinnande på kinderna. Finländarna slogs som vargar mot ryssen medan tyskarna helt lugnt kunde knalla rakt in i Norge utan gnuttan av motstånd och slå sig till ro. Den kungliga familjen och regeringen har precis flytt hals över huvud till London. Något måste göras.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser