Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Med Jokern, Catwoman och Penguin undanstökade (missen har tagit semester, få vi anta, eftersom hon var i allra högsta grad levande vid slutet av Batman Returns) härjar nu en ny superskurk i Gotham (when will that city EVER catch a break?!). Dubbelt bittert att chefsåklagaren Harvey Dent förvandlats till den bipoläre Two-Face, eftersom han tidigare stått på det godas sida.

Men trots sina dubbla identiteter (kinda’ reminds us of someone we know and love, n’est pas?) behöver Two-Face förstärkning för att kunna ta hand om Batman. Den hjälpen tillhandahålls av den tekniskt kunnige men komplett bindgalne (typ ett grundkrav för superskurkar vad det verkar) Riddler. Den spandexklädde skämtaren har utvecklat en maskin som kan suga upp folks hjärnvågor och därmed göra honom själv supersmart. Hur i all världen ska Batman kunna ta hand om två skurkar samtidigt?

Till skillnad från Burtons Batman och Batman Returns motsvarade denna återtitt till fullo mina minnesbilder av Batman Forever. Nämligen att det enda som talar för dess existensberättigande är Jim Carreys Riddler. Så fort han är i bild förvandlas det hela till en skön kombo av The Cable Guy, The Mask och How the Grinch Stole Christmas. Klassiskt galen och improviserande Carrey med andra ord.

I övrigt är det tyvärr inte mycket att hurra för, även om det ÄR lite kul att dräktdesigner Peter MacGregor-Scott utrustat både Batman och Robin-dräkterna med bröstvårtor. Schumacher ser dessutom till att klämma in närmast JCVD-artade rumpbilder. Betydligt mer fokus på Batmans bad bod med andra ord. Vilket psykologen Chase Meridian inte är sen att upptäcka där hon lustar efter Batmans svarta gummiskal. Så pass mycket att hon fläker ut sig i en minimal negligé på taket som inhyser Bat-signalen. She’s got it bad, folks!

Meridian spelas av Nicole Kidman och medan jag med kraft påminns om hur närmast obscent snygg hon var, är det precis lika tydligt att hennes roll lika gärna skulle kunnat spelas av nästan vem som helst, exempelvis Kim Basinger. Detsamma gäller Tommy Lee Jones Two-Face. Fasen vet om det inte funnes andra skådisar som faktiskt gjort rollen ännu bättre, ety Jones inte är särskilt övertygande som superskurk.

Å andra sidan matchas hans träighet mer än väl av Val Kilmer, en skådis som jag gillar men som samtidigt kan vara närmast plågsamt stel. I det här fallet förstör Kilmer mer eller mindre hela filmens upptakt genom att försöka sig på en gravallvarlig oneliner, vilken bombar något kapitalt (”Can I persuade you to take a sandwich with you, sir?” ”I’ll get drive-thru”).

Häri ligger också filmens kanske största akilleshäl. Å ena sidan har Batman Forever gått mer crazy bananas och serietidningsartad med skurkar som Riddler och Two-Face. Å den andra har den samtidigt försökt göra det hela mörkare och dystrare genom att Bruce Wayne i högre utsträckning gräver ned sig i föräldrarnas mord. Som för att understryka den här obekväma dikotomin slänger filmen dessutom in avpolletteringen av hela Dick Graysons cirkus-familj samtidigt som han i egenskap av side-kicken Robin tvinga droppa repliker som ”Holy rusted metal, Batman!” Tudelningen hjälps inte av att Chris O’Donnell är en skådis som mer än väl kan matcha Kilmer i träighet. Hans försök att vara tonårscool, exempelvis genom någon slags martial arts-betonad tvätthantering, fungerade inte ens när det begav sig.

Så tre träiga prestationer, en hyfsad och en riktigt bra. Det räcker tyvärr inte för att resultera i en helgjuten film. Batman Forever dras alltför långt ned i träsket av sin obekväma kluvenhet. Schumachers färg-extravanza är läcker men lyckas inte fylla samma funktion som Burtons estetik i Batman Returns. Och om mitt minne tjänar sitt syfte kan vi tyvärr inte se fram emot någon upphämtning i nästa uppföljare.