You are currently browsing the tag archive for the ‘Snacka om film’ tag.

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Ta Wade Watts till exempel. En rätt vanlig tonåring för att bo i Ohio-staden Columbus slumområden anno 2045 (bara fyra år kvar till K’s upptäckt av ett mystiskt replikantskelett!). Såsom varande föräldralös, nördig och hänvisad till sin trashiga moster Alice och hennes olika idiotpojkvänner är Wades syn på världen klar: ”reality is a bummer”.

Så mycket enklare då att vara den relativt coolare och definitivt snyggare Parzival i OASIS tillsammans med kompisarna Aech, Daito och Sho. De är alla hängivna fans till OASIS grundare James Halliday och söker febrilt efter ett antal ledtrådar som Halliday ska gömt. Inte enbart för utmaningen som sådan utan också för att den som löser gåtorna kommer att utses till Hallidays arvinge och i praktiken äga OASIS.

Vet ni vilka som mer är ute efter att äga OASIS? Jomen visst, det onda företaget IOI (Innovative Online Industries). VD:n Nolan Sorrento drömmer om den dag han kan fylla OASIS med riktad reklam samt roliga personlighetstester som samlar in information om användarna och som sedan kan säljas till… Nej, just det, det här var ju en film om saker som inte finns…

Veteranen Steven Spielberg tycks inte ha några större planer att lägga regissörskepsen på hyllan. De senaste åren har han brutit upp räckan av allvarsamma filmer som War Horse, Lincoln, Bridge of Spies och The Post med lite mer lättviktig animering i form av The adventures of Tintin, The BFG och nu Ready Player One.

För Ready Player One röjer förstås runt rejält i den VR som är OASIS och inte tu tal om annat än att det är snyggt och sömlöst och alla fina ord man kan tänka sig när det handlar om CGI. Tekniskt sett finns inte mycket att invända (även om jag upplevde att 3D:n inte gjorde vare sig till eller från för filmupplevelsen).

Filmen är ett frejdigt äventyr med tusen och en popkulturreferenser (i form av exempelvis spelavatarer, Wades egen ingående kunskap om John Hughes-filmer och Hallidays förtjusning i Star Trek) som säkert gör att man kan se den många gånger innan man tröttnar på att leta efter nya blickfång.

Om man nu tycker att sådant är underhållande. Själv kände jag efter ett tag att alla dessa referenser började kännas onaturliga och ansträngda. Jag tror att en av sakerna som gjorde att jag fick dåligt tålamod med dem var förutsättningen att typiska 80-talsreferenser (VSB: John Hughes) fortfarande om dryga 25 år skulle vara hot shit. Hade det inte varit för en längre sekvens som utspelar sig i en viss film på ett visst hotell och som är briljant hade jag nog varit mer less än jag i slutänden blev.

Men detta var inte mitt största problem med Ready Player One. Visst, ett frejdigt VR-äventyr, men ett som inte matchar sin, till ytan, tuffa verklighet. Wades vardag signalerar 1984 (och då inte årtalet, även om man kanske skulle kunna tro det med all 80-talsretroporr) medan OASIS blir allt för mycket Goonies. Ready Player One levererar en dystopisk struktur men fyller den sedan med ett innehåll som känns alldeles för lättviktigt.

Det dör faktiskt folk på riktigt i filmen, men dödsfallens bäring för handlingen är mindre än om någon skulle förlora sin avatar i OASIS. Man får intrycket av att slumområdet ”the Stacks” ska vara ett riktigt hårdkokt ställe, ändå backar alla från en kostymnisse med en pistol. En kostymnisse som i slutänden dessutom inte klarar av att använda sagda pistol av rätt tveksam anledning skulle jag säga. Det hade varit mer passande om han hade varit en skurk av Zorg-kaliber i det sammanhang som levereras av Ready Player One.

Till viss del kan jag däremot sympatisera med filmens budskap även om det framförs med subtiliteten hos King Kong när han sluter näven om en påkostad Akira-motorcykel. Teknik och sociala medier är i sig inte skadliga, men det handlar om att hitta en balans i livet mellan hittepå och realitet. Slaget står mellan gemenskap, drömmare samt idealister å ena sidan och egoism, utnyttjande samt krass kommersialism å den andra.

Fint tänkt men halvdant utfört.

Steven Spielberg lockar förstås alltid till en tittning. Lyssna på Fiffi och Steffo som pratar om filmen i avsnitt #135 av podden Snacka om film. Eller läs vad Fiffis filmtajm och Movies-Noir tyckte om Wades vilda äventyr.

Annonser

Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!

***

När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.

Läs hela inlägget här »

God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hyresgästen, The Tenant

Ok, Roman, what’s your deal? Det är farligt att vara ensam, då blir man galen. Det är farligt att bo i lägenhet, då blir man paranoid (och galen – ”They’re all in it together!”). Exakt var hade du egentligen tänkt dig att mänskligheten ska hålla till någonstans? Kanske The Stepford Wives varit något av en myspys-feel good om Roman fått hålla i spakarna, för så mycket mer än det förutsägbara förortslivet tycks inte kvarstå som boendealternativ.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Läs hela inlägget här »

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om den japanske regissören Akira Kurosawa och en av hans standardskådisar, Toshirõ Mifune. Som förstås också samarbetade med andra regissörer. Även Steffo, en av poddens ”programledare” har skrivit om den här filmen på sin blogg Flmr.

***

Hell in the pacificalt. titel: Duell i Söderhavet

Förtexterna till Hell in the Pacific är minimalistiska, både till form och innehåll. Fonten ser mest ut som tidig ”dataskrift” och skådespelarna är två till antalet: Toshirõ Mifune och Lee Marvin.

Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om adaptioner. Sherlock Holmes är en klassisk bokkaraktär som fått otaliga efterföljare i alla möjliga medier.

***

A Study in ScarletJag fick ett plötsligt il efter världens bäste detektiv och lyckligtvis fanns den trogna sajten Librivox där för att tillfredsställa min längtan. Ett antal allt för korta timmar senare hade jag avverkat de fyra långnovellerna A Study in Scarlet, The Sign of the Four, The Hound of the Baskervilles och The Valley of Fear samt fyra av de totalt fem novellsamlingarna The Adventures of Sherlock Holmes, The Memoirs of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser