You are currently browsing the tag archive for the ‘Snacka om film’ tag.

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Men inte ens Adolf kan hjälpa att Jojo på Jungvolk-lägret får öknamnet ”rabbit” när han inte vill vrida nacken av en kanin, trots att han bedyrat att han älskar att döda i führerns namn. För att upprätta sin sårade stolthet är Jojo, med Adolfs benägna hjälp, en smula oförsiktig med en handgranat och måste tack vare skadorna vara borta från skolan en längre tid.

För att ha något att göra hjälper han det lokala partiet i den lilla staden Falkenheim att sätta upp propaganda. Men även med det arbetet inräknat är han är ensam hemma mer än vanligt på dagarna. En dag hör han ett märkligt ljud från sin döda systers rum…

Jag följer Taika Waititi på Twitter där han bland annat, med lite avancerad matematisk extrapolering, kom fram till att Jojo Rabbit blivit nominerad till ungefär 100 BAFTA:s. Riktigt så enormt fantastisk är kanske inte filmen, men även utan alla hyllningar var den en given titt för min del. Min kärlek för What We Do in the Shadows är tillräckligt stor för att ta allt den mannen gör in blanco.

Men nu är det kanske dags att låta Jojo Rabbit dela den kärleken, för visst höll filmen för hajpen. Här visar regissören (och manusförfattaren, men efter en förlaga) att han inte bara kan göra väldigt roliga filmer utan också införa ett balanserat allvar i dem. Det fina med Jojo Rabbit är att filmen (i alla fall i mina ögon) inte på något sätt trivialiserar det hemska den försöker berättar om. Istället ger Waititis film (det ibland närmast uttjatade) ämnet andra världskriget och förintelsen ytterligare andra dimensioner tack vare sin komiska framställning. Den får oss att skratta åt eländet samtidigt som vi aldrig tillåts glömma tragiken.

Särskilt när det gäller den typen av extremt allvarliga ämnen är det förstås också tacksamt att använda sig av barnskildringar. I likhet med exempelvis The Boy In the Striped Pyamas öppnar sig helt andra möjligheter att berätta om väldigt otäcka saker på ett ganska lättsamt sätt, när vi får se dem ut barnets perspektiv.

Kriget har påverkat Jojo starkt på det privata planet eftersom hans pappa är försvunnen. En feg usling till desertör enligt de äldre pojkarna på Jungvolk-lägret. Därför är det också ganska uppenbart att Jojos relation till sin fantasi-Hitler handlar om att skapa både ett faderssubstitut och en kompis. Allt eftersom Jojo hittar bägge delarna i verkligheten blir Adolf, de få gångerna har dyker upp, bara tjurigare och tjurigare.

Eftersom det bara är Jojo och hans mamma Rosie kvar, har de ett nära förhållande med varandra. Samtidigt har de ibland svårt att komma överens med tanke på att Jojo brinner för nazismen och führern (”I’m massively into swastikas”) medan Rosie ser fram emot när de allierade kommer att rulla genom stan. Men inte ens mot krigsslutet var det särskilt säkert att vara öppen motståndare till partiet, vilket Rosie och Jojo får erfara.

Det har tydligen förekommit en del kritik mot Jojo Rabbits budskap. Dels att filmen i någon mening exploaterar förintelsen och dess offer (bland annat genom att vara allt för lättsam) i syfte att en vit, tysk pojke ska få bli en bättre människa. Dels att det i dagens klimat är oklokt att få det att framstå som att det kan finnas ”goda nazister”.

Själv har jag svårt att se relevansen i dessa invändningar. Den judiska flickan Elsa (som alltså är den som gömmer sig i systerns rum) är inte en endimensionell pappfigur. Hon uttrycker förvisso många av de illvilliga judiska stereotyper som grasserat genom historien, men jag tolkar det som ett försök att både driva med och skrämma Jojo. Och poängen med exempelvis Jojos förändring under filmens gång är att han i slutänden inte blivit en ”god nazist” utan upphört att vara nazist helt och hållet.

Det är lätt att tycka om både Jojo och hans film. Utan att det blir några större åthävor av det är stilen så mycket mer än bara dokumenterande, här och var glimtar det till av vackra kompositioner och hjärtskärande symbolik. Humorn är ständigt närvarande, ofta väldigt rolig samt inte sällan bitande satirisk. Men mitt i allt detta kommer det scener, vilka blir rejält chockartade i all sin lågmäldhet.

Rollbesättningen är otroligt välfunnen där Sam Rockwell mer eller mindre får reprisera sin roll från Three Billboards… Fast ganska mycket roligare, då. Han flankeras av en Rebel Wilson, vars Fräulein Rahm har fött 18 barn för fosterlandet, och en hotfullt lång Gestapoagent i form av Stephen Merchant. Mycket humor hittar vi också hos lille Archie Yates som spelar Jojos saklige kompis Yorkie.

Mer nedtonade, men inte mindre njutbara, prestationer kommer från Scarlett Johanssons Rosie och Thomasin McKenzies Elsa. I centrum står förstås dock Roman Griffin Davis som Jojo, ett av de där skådespelande barnen som är obegripligt naturliga i sitt skådespeleri. Och så ska vi inte glömma regissören själv som av naturliga skäl reserverat den bästa rollen för egen del. Vem hade kunnat tro att en nästan 400-årig vampyr skulle passa så bra i en Hitler-mustasch?

Eftersom Jojo Rabbit visades på Stockholms filmfestival är det många som redan hunnit hugga den:
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Jag hade lite samma vibbar från Oz som från Tim Burtons Alice in Wonderland. Alltså en film som blev ganska så nedsablad direkt när den kom men som ändå lockade med sitt klassiska sagotema och -utseende. Oz är dock ingen adaption av någon av Frank L. Baums böcker eller ens en remake av den kända musikalen från 1939. Istället har manusförfattarna Mitchell Kapner och David Lindsay-Abaire grabbat tag i det numera så populära origin-konceptet och skrivit en historia om hur ”the Great and Powerful Oz” blev just det. (Fun fact: 2012 försökte Warner regga varumärket ”The Great and Powerful Oz” men fick noben eftersom Disney lämnat in en ansökan om varumärket ”Oz the Great and Powerful” bara veckan innan.)

Oscar Diggs är en kringresande lurendrejare som förför kvinnor på löpande band samtidigt som han drömmer om ära och berömmelse. Inget storslaget, bara i nivå med män som Harry Houdini eller Thomas Edison… En tornado dumpar honom i det hallucinationsmässigt färgglada landet Oz där vår hjälte glatt och föga förvånande påstår sig vara en riktig trollkarl inför utsikten att kunna ta sig ett dopp i den kungliga skattkammaren.

Det finns dock lika föga förvånande en eller ett par hakar med upplägget. Dels kan han inte lägga vantarna på den sköna guldet utan att först lova att döda den onda häxan som bor i den mörka skogen. Dels har han, närmast som en reflex, redan på sedvanligt vis hunnit förföra häxan Theodora vilken i sin kärleksovana strax får se sitt hjärta krossat.

Jag hade kanske trott att en origin-historia som involverade Oz häxor i så här pass stor utsträckning redan hade berättats i musikalen Wicked från 2003 (som bygger på en litterär förlaga från 1995). Men skam den som ger sig sade antagligen Mitchell Kapner till sig själv när han knåpade ihop denna Oz-historia, vilken därmed dras med rejäla lerfötter av att inte komma med särskilt mycket nytt. Absolut, trollkarlen Oscar Diggs har inte fått ”sin” historia berättad förut. Men komplettera Wicked med de minst sagt mångahanda berättelser som redan finns om hur en egoistisk och cynisk huvudperson lär sig betydelsen av tro, hopp och kärlek (typ) och du har dagens Oz-film.

Den övertydliga dialogen kan i princip användas som en checklista för vad som komma skall. Kommer Oscar att inse vad som är viktigast: att vara en god man eller en stor man? Betydelsen av vänskap? Allt han redan hade allt han någonsin kunde önska sig? Att man med tillit och lite jäklar anamma kan uppnå det omöjliga?

Förutom detta träffar Oz inte heller riktigt rätt stämningsmässigt. Filmen skulle ha behövt vara (ännu) mer av en en saga, alternativt betydligt mörkare. Först tänkte jag skylla allt på Sam Raimi som inte haft den här typen av genre på meritlistan förut. Kanske hade Tim Burton kunnat dra det hela mer åt sagohållet eller Guillermo del Toro fixat ett bättre mörker? Men snart inser jag att det ju är fucking Disney vi pratar om här och därmed skulle jag kunna tänka mig att den stackars Raimi kanske inte haft så mycket val.

Det trista är att Raimi allt som oftast lyckats få till en fint makaber humoristisk ton i sina tidigare filmer. Men här blir det uppenbart att James Franco knappast är någon Bruce Campbell när det gäller komiska uttryck. Med tanke på att inte heller Mila Kunis utnyttjas som den fingertoppskomedienne hon kan vara blir jag återigen osäker på om jag ska skylla på Disney eller Raimis personregi.

Oz har plockat med sig en hel del från MGM-musikalen från 1939, bland annat greppet att visa inledningen i en sepiaton för att därefter klämma i med en färgpalett som får ögonen att tåras och tårna att krulla sig när Oscar väl (krasch)landar i Oz. Det skulle vara intressant att veta om den historiska publiken upplevde den gamla filmens färgschema som lika artificiellt som det blir här. Överdådigheten skapar tyvärr inte den sagokänsla som jag gissar var avsikten, istället ser allting bara extremt plastigt ut. När James Franco ska springa någonstans ser det mest av allt ut som han rör sig på ett saktmodigt löpband samtidigt som man vevar någon slags fond i bakgrunden.

Vad jag kan minnas blev jag mer positivt överraskad när jag väl kom mig för att se Tim Burtons Alice-film än jag blev av Oz. Jag vill inte gå så långt som att säga att filmen var direkt dålig (så nej, Steffo, jag hatade den faktiskt inte) men den var däremot ganska så trist. Vilket nästan är ännu värre. Nej, ska man se en Raimi-film av den här ullen förordar jag alla dagar i veckan och två gånger på torsdagarna att istället bänka sig inför den oslagbara Army of Darkness. Gimme some sugar, baby!

Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.

Läs hela inlägget här »

Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

Läs hela inlägget här »

En trevlig dag ute på havet. Greg har bjudit in de gamla vännerna Downey och Sally samt en ny vän, Jess, till sin båt Triangle. Sally har i sin tur bjudit med sig singelvännen Heather som hon anser vara en perfekt partner för Greg. Tyvärr visar sig Greg vara mer intresserad av Jess och Heather har inte något emot det eftersom hon tvärt emot Sallys förmaning är mer sugen på den unge och muskulöse matrosen Victor.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Läs hela inlägget här »

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

Läs hela inlägget här »

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg