Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.

Troll utspelas dock inte i samma värld som Trolljegeren eftersom alla står som handfallna inför det som uppenbarligen väckts till liv i Dovre. Det är först när den öppensinnade paleobiologen Nora Tidemann blandar sig i leken som den orimliga verkligheten kan börja anas. Och då är det inte främst beroende på hennes akademiska utbildning, utan på uppväxten med en far som var övertygad om att det låg ett korn av sanning i de gamla folksagorna. Ett korn som inkapslats så pass i hans hjärna att han tyvärr fått spendera en tid på en psykiatrisk klinik.

Nu är det upp till ett tappert litet gäng att dels ta reda på varför det enorma Dovre-trollet tycks ha gett sig den på att invadera Oslo, dels försöka se till att han inte gör allt för stor åverkan på huvudstaden och därmed orsakar in egen undergång medelst modern eldkraft.

Filmens titel är också dess välsignande kraft. Dovre-trollet förutan är Troll nämligen ett av de mest skamlösa hopkok av äventyrs-action-klichéer jag sett på länge. Att omvandla filmen till ett sup-spel i detta avseende skulle vara vådligt, då tittarna sannolikt skulle vara redlöst berusade när knappt halva speltiden har gått.

Men närvaron av filmens egentliga huvudperson gör att jag är benägen att ha en del överseende med stereotyperna. Dovre-trollet gör helt enkelt historien ganska underhållande när det gäller att lista ut vilka av de gamla sägnerna som är sanna och vilka som egentligen använts för att skyla över den verkliga historien.

Effektmässigt är trollet förvisso imponerade väl infogat i ett modernt Norge, men jag känner att jag aldrig riktigt blir kompis med den knivskarpa DV-looken. Jag hade hellre sett en produkt som tillät sig vara lite luddigare i kanterna. Skådespeleriet är också det en smula ambivalent eftersom klyschorna gör att det känns som om det inte går att ställa krav på psykologisk och dramatisk trovärdighet. Men Ine Marie Wilmann som spelar Nora är genomgående skärpt och handlingskraftig medan relationen mellan henne och pappa Tobias (spelad av Gard B. Eidsvold) ibland till och med blir ganska finstämd och lite melankolisk.

Jag föredrar fortfarande Trolljegeren både idé- och utförandemässigt men Troll var ändå hundra, helt ok underhållande, minutrar från vårt västra grannland. Heja Norge!

Det finns andra som nyligen (senaste månaden) också sett norskt: Jojjenito, Fripps filmrevyer och Snacka om film!

Kate (2021)

Att drabbas av galopperande strålsjuka som en blixt från klar himmel tillhör inte vanligheterna. Men så är heller inte Kate någon vanlig ung kvinna. Som skarpskjutande lönnmördare har hennes sista uppdrag gått spektakulärt snett på grund av de första symptomen på den tidigare nämnda strålsjukan. Från att ha fullt fokus på att avsluta sitt sista uppdrag flyttar nu Kate blickfånget till hämnd på de personer hon antar medvetet förgifta henne för att förhindra samma uppdrag. Men tiden rinner snabbt ut – den diagnosticerande läkaren har gett Kate ungefär ett dygn kvar i de levandes skara.

Fortsätt läsa ”Kate (2021)”

Top Gun (1986)

alt titel: Top Gun – den beste av de beste, Top Gun: Pasión y gloria, Top Gun (Ídolos del aire)

Klart att Top Gun: Maverick väckte nyfikenheten på hur 80-talsklassikern skulle stå sig idag. Och med försäkran från podden Snacka om film! att det skulle den visst göra var det ju bara att dra igång ikonen som är Top Gun från 1986.

Fortsätt läsa ”Top Gun (1986)”

Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Fortsätt läsa ”Nytitten: Dead Poets Society (1989)”

King Richard (2021)

”If you fail to plan, you are planning to fail”

Ett uramerikanskt citat, från en amerikansk hjälte – Benjamin Franklin. Och Richard Williams har verkligen tagit Franklins uttalande till sitt liv och hjärta. Uppväxten i 40-talets Louisiana har gett Richard en stark revanschlust och ett svårmatchat driv, egenskaper han gör sitt bästa för att förmedla till sina döttrar. Då särskilt de tennisbegåvade Venus och Serena. Richard och hustrun Brandy sparar ingen möda inför utsikten att systrarna någon gång i framtiden ska kunna tjäna storkovan på världens tennisbanor. Och apropås det där med planer – redan innan Venus och Serena var födda lade Richard upp en detaljerad plan för hur de skulle bli tennisproffs.

Fortsätt läsa ”King Richard (2021)”

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”

The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Fortsätt läsa ”The King’s Man (2021)”

Nightmare Alley (2021)

alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas

Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.

Fortsätt läsa ”Nightmare Alley (2021)”

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Fortsätt läsa ”They Shall Not Grow Old (2018)”

Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

Fortsätt läsa ”Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)”