Top Gun (1986)

alt titel: Top Gun – den beste av de beste, Top Gun: Pasión y gloria, Top Gun (Ídolos del aire)

Klart att Top Gun: Maverick väckte nyfikenheten på hur 80-talsklassikern skulle stå sig idag. Och med försäkran från podden Snacka om film! att det skulle den visst göra var det ju bara att dra igång ikonen som är Top Gun från 1986.

Tony Scott och fotografen Jeffrey L. Kimball (Top Gun är Kimballs blott andra långfilm) inleder starkt och precis som jag minns det (eftersom Maverick visar upp i princip exakt samma inledning). Det är män i hjälmar som gör obegripliga tecken med armarna, rök längs med startbanan, jetmotorer som accelererar med ett rytande och bakom dem den ändlösa himlen som ska erövras. Och så Harold Faltermeyers musik på det. Inte konstigt att kidsen flockades vid flottans registreringsstationer efter en titt på Top Gun. Vem vill inte vara en del av detta?!

För, som rekryteringsaffischen skriker ut bakom killarna i omklädningsrummet, ”It’s an adventure!” Sedd så här i backspegeln undrar jag om Top Gun enbart påverkas av min egen medelålder eller att tiden faktiskt sprungit iväg från den en smula. För med krig i exempelvis Irak, Afghanistan, Somalia och nu senast bara runt knuten känner jag att jag har lite svårt att smälta filmens lättsamma attityd till vad som i praktiken handlar om att döda eller dödas.

Visst, Tom Skerritts ärrade Viper försöker förmedla erfarenheter från Vietnam men de gör ärligt talat aldrig något större avtryck. Hell, Maverick, Goose, Iceman och alla de andra är ju bara typ 25 bast och står sannolikt på sin fysiska och mentala topp. De tror att de är odödliga och i ett krigsperspektiv ger ju filmen dem också rätt i det. Top Guns enda dödsfall beror inte på ett smutsigt krig, utan ett ärligt misstag som skulle kunna hända (nästan) vem som helst.

Nu är ju förvisso Top Gun inte den första berättelse som hyllar just piloter, särskilt då stridspiloter. Så länge det har funnits flygmaskiner har piloter omgetts med en aura av djärvhet och glamour. Men jag ska villigt erkänna att jag vid tidigare tittar aldrig riktigt reflekterat över hur långt Top Gun lutar sig in i den glorifieringen. På den lokala baren svassar alla omkring i vit uniform och pilotglasögon och tjejerna flockas i klasar för att bli den lyckligt utvalda.

Utom då kanske Kelly McGillis Charlie. Hon bjuder i alla fall tillräckligt motstånd för att det ska bli lite spännande erövring av det hela för Tompa Cruise. Men absolut, de är bra tillsammans och McGillis får i alla fall visa upp oväntat mycket självsäkerhet och agens för att vara det kvinnliga kärleksintresset i den här typen av film från mitten av 80-talet.

Tidigare har jag, i likhet med många andra av mina generationskamrater, hållit Top Gun för en otvetydig klassiker. En nostalgitripp av guds nåde. Nostalgitrippen hänger väl i och för sig kvar men nu blev den faktiskt något nedtonad. Jag upptäckte att jag tyckte bättre om Mavericks grepp att skruva det hela så pass långt att filmen kan uppfattas som en underhållande vuxensaga med en lätt touch av road självdistans. Det är också mycket möjligt att dess mognare ton också var mer i linje med hur jag själv tycker och tänker som 50-åring. Man kanske måste vara max 18-20 för att tycka att Top Gun anno 1986 är precis så cool som filmen själv tycker att den är?

Top Gun kan dock exempelvis ge svar på den uråldriga frågan: hur mycket smältande gyllengult grynings- eller skymningsljus kan man rimligtvis klämma in under 110 minuter? Frågar du Tony Scott synes svaret vara: så fort man är utomhus. Och jag undrar vem som i hela helvete var ansvarig för Meg Ryans kostym och frisyr – människan ser inget mindre än förskräcklig ut! Det kan väl ändå inte ha varit coolt ens på 80-talet?

Nej, vissa saker håller tydligen inte hur länge som helst för tidens tand. Top Gun är fortfarande underhållande, men inte lika underhållande som den en gång var. Just nu skulle jag säga att den främst får tjäna som ett bevis för vilken jäkla FILMstjärna Tom Cruise är. Hans charmiga devil-may-care-varggrin bär Top Gun genom både lökighet och homoerotik.

Top Gun: Maverick (2022)

I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.

Fortsätt läsa ”Top Gun: Maverick (2022)”

The Innkeepers (2011)

Vissa filmer sprider sig med blixtens hastighet, och även jag blev biten av The Innkeepers-viruset. Och hade jag nu en gång sett filmen, var det ju lika bra att lägga ut texten om den även om det kommer lite i bakvattnet av TiK, filmitch, Fiffi, Plox och Movies-Noir. Och även om den därmed petar undan den traditionella fredagssågningen.

***

The show must go on, ända in till det bittra slutet. Så även på The Yankee Pedlar Inn som trots förestående konkurs och nedläggning fortfarande håller andra våningen öppen för gäster. De få som nu letat sig fram till vad som förefaller vara en rätt anonym småstad i nordöstra USA.

Fortsätt läsa ”The Innkeepers (2011)”