Ju längre jag håller på med bloggen, desto lättare märker jag att det är att snöa in på olika ”projekt”. Varför se om en Scream-film när man kan se om alla fyra? Bara Coen-brödernas True Grit från 2010 räcker inte när man vet att det både finns en litterär förlaga och en John Wayne-filmatisering från 1969.

FladdermusmannenSå därför nöjde jag mig naturligtvis inte med att lyssna på de inlästa böckerna av norske Jo Nesbö som jag fick tag på den där dagen på biblioteket, jag visste ju att alla fanns tillgängliga och jag hade heller inte lyssnat på dem i tur och ordning första gången. Nu skulle det bli ett organiserat lyssnande!

Och visst blir det en helt annan upplevelse att ta del av ett författarskap i så koncentrerad form, särskilt som böckerna hänger ihop. Främst givetvis genom huvudpersonen och polisen Harry Hole, men också genom diverse hänvisningar böckerna emellan som alltid blir lite roligare när man faktiskt har de tidigare verken i färskt minne (ett väldigt speciellt gevär spelar till exempel en återkommande roll). Plus att alla de där små författarspecialitéerna blir så mycket tydligare, till exempel att stolar ofta ”skriker” när den 192 centimeter store polisen vräker sig i dem eller att Nesbö gärna uppehåller sig vid betydelsen av manliga skodon.

Harry Hole, alltså. En polis av det lite kärvare slaget, något av en brumbjörn. Men i likhet med andra brumbjörnar har han förstås också ett mjukt inre som särskilt lyser igenom i hans relation till yngre pojkar (nej, inte på det sättet, you nasty readers…). Flickvännen Rakels son Oleg skapar sig en mer eller mindre permanent parkering i Harry hjärta, en relation som ska visa sig vara det som krävs för att Harry ska återkomma från sin självvalda exil i Gengångare. Men även det unga brottsoffret Jonas noterar i Snömannen att Harry är polisen med ”det fula ansiktet och de snälla ögonen”.

I de två första böckerna, Fladdermusmannen och Kackelackorna, låter Nesbö sin polis vara ute på långväga äventyr i Australien och Thailand. Men från och med Rödhake är det Oslo som gäller, interfolierad med kortare utflykter till allt från svenska Klippan till Kongo. I likhet med många andra litterära poliser både älskar och hatar Harry sin stad, eller är det möjligen Nesbö själv som gör det?

KackerlackornaBåde kärlek och hat är dock ofta föranlett av det smutsiga, råbarkade och fula som samtidigt är det ärliga. Nesbö tycks inte ha särskilt mycket varma känslor till övers för de nyrika kvarteren där husens överdådighet bara toppas av de inneboendes falskhet och tomhet. Det enda som fyller ut de dyrbara kläderna är silikontuttarna på troféfruarna.

Det smutsiga och fula får allt som oftast utgöras av Oslos drogmissbrukare och de miljöer som dessa rör sig i, inte minst Frälsningsarméns lokaler Fyrlyset. Nesbös fascination för samfundet tycks vara stor, för de finns inte sällan där i bakgrunden och i Frälsaren får de till och med stå på den stora scenen.

Och fokuset på drogmissbrukare är inte det minsta malplacerat när man betänker att en av Harry Holes mindre tilltalande drag är hans svaghet för Jim Beam. Det dröjer ett tag in i första boken innan han avslöjar vad det är som tynger honom, men Nesbö låter sin självplågande polis redan här falla igenom på det mest spektakulära sätt. Det finns inte mycket som lockar Harry till nykterhet och med en osviklig förmåga att straffa sig själv för både verkliga och inbillade förseelser (inte sällan kollegors dödsfall i tjänsten) är alkoholens lockrop både många och svåra att stå emot. Det enda som egentligen kan övertrumfa dem är Harrys närmast övermänskliga pliktkänsla när det handlar om att avsluta ett kriminalfall som han en gång börjat jobba på. ”Plikt” är egentligen ett ord som antyder alldeles för mycket överlagdhet för det som driver Harry, ”undermedvetna drifter” är nog närmare sanningen.

Så på ett sätt är förstås Harry bara ytterligare en av alla dessa mer eller mindre deprimerade poliser som i alla fall under en period var närmast deckarstandard. Det som gör att han sticker ut är de karaktärsbeskrivningar som Nesbö dels gör av sin allt mer luggslitne och marridne man, dels av alla övriga figurer som man möter mer eller mindre tillfälligt i de olika böckerna samt de händelseutvecklingar som omger Harry. Plus ett från bok till bok allt säkrare språk

SnömannenNesbö är förtjust att lägga in diverse knycker och nycker i sina böcker, Harry kan tycka sig komma till en slutsats om vad som hänt både en och två och tre gånger under loppet av en bok. Kul och klurigt ibland, men ibland gör de det hela lite långdraget. Ett löpande tema i många av böckerna är brott orsakade av kärlek och hat, betydligt mer sällan beskriver Nesbö till exempel kriminalitet som ekonomiskt betingad (förutom vapen- och knarkhandel). Dessutom finns det alltid minst två olika linjer som vrider och vänder sig runt varandra, utan att nödvändigtvis giftas samman i slutet. Böckerna är alla så pass intrikata att Nesbö bör ha en ganska detaljerad plan för dem innan skrivandet kan börja för annars fattar jag ärligt talat inte hur han skulle få ihop det.

Frågan är om inte denna plan också sträcker sig över flera av böckerna eftersom det är ett par trådar (eller relationer om man så vill) som hänger med igenom ganska många av dem. Förhållandet till Rakel (och Oleg) är en av dem, genomgripande poliskorruption är en annan.

I sina nio Hole-deckare har Jo Nesbö inte bara lyckats skapa en intressant karaktär vars öden och äventyr man lätt engagerar sig i, utan också presenterat denne i en språklig dräkt som innehåller både uppfinningsrikedom och poesi. Därtill ett sinne för mer naturalistiskt färgade beskrivningar av krossade ben och sönderskjutna kroppar (inledningen i Pansarhjärta är…minnesvärd… kan jag lugnt säga). Att han dessutom gärna parar ihop Harry med kvinnliga kollegor vars främsta egenskap inte är deras kön blir ytterligare en bonus. Det är väl inga böcker som kommer att nominera Nesbö till ett Nobelpris, men i deckargenren står de sig riktigt bra.

HuvudjägarnaMen vänta ett tag nu. En, två, tre…nio Hole-deckare. Vilken är då den tionde boken som inlägget titel tycks ha utlovat? Jo, den filmatiserade Huvudjägarna förstås. Här har Kackerlackornas hungrige valutamäklaren Jens Bräcke stöpts om i en lite annan form till head huntern Roger Brown som lyckas sätta sig mer i skiten än han (och möjligen även läsaren) någonsin trodde var möjligt. Huvudjägarna är även den trevlig och innehåller flera av de element, både språkliga och händelsemässiga, som gör Hole-böckerna till sympatiska läsupplevelser. Tempot är redan från början aningens hetsigare (Harrys liv tenderar till att lägga in en överväxel först i slutet av böckerna) och det är inte utan att det finns en viss njutning i att se den självgode Brown en aning tillplattad.

Edit:
När jag hade mitt maraton och skrev texten hade ännu inte boken Politi/Polis publicerats. Det finns alltså en ny Harry Hole för de hugande massorna att klunka i sig.

 

Harry Hole
Flaggermusmannen (1997)/Fladdermusmannen (2000)
star_full 2star_full 2star_half_full

Kakerlakkene (1998)/Kackerlackorna (2007)
star_full 2star_full 2star_half_full

Rødstrupe (2000)/Rödhake (2002)
star_full 2star_full 2star_full 2

Sorgenfri (2002)/Smärtans hus (2004)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Marekors (2003)/Djävulsstjärnan (2004)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Frelseren (2005)/Frälsaren (2006)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Snømannen (2007)/Snömannen (2008)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Panserhjerte (2009)/Pansarhjärta (2010)
star_full 2star_full 2star_full 2

Gjenferd (2011)/Gengångare (2012)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Fristående
Hodejegerne (2008)/Huvudjägarna (2011)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser