UFO Sweden (2022)

För åtta år sedan försvann Denise Stjärnes pappa Uno spårlöst i de svenska fjällen. Allt som återfanns var hans röda Saab och allt som kvastod av hans arv, förutom dottern själv, var en intill obegrilpighet nedklottrad anteckningsbok. Uno Stjärne var nämligen övertygat troende på besökare från yttre rymden och trodde sig äntligen ha hittat konkreta bevis för deras existens. Därav den hastiga men fatala fjälltrippen som lämnade kvar Denise i en källarlokal tills dess att hon hittades av den lokala polisen.

I likhet med många andra i samhällets vård har Denise svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Hon dras dessutom med ryktet att vara foliehatts-Unos dotter. Men när en röd Saab krashar in i en lada utanför Norrköping, samtidigt som märkliga ljusfenomen har rapporterats, bestämmer hon sig för att det kanske ändå fanns något i faderns spekulationer. Hon söker därför upp hans gamla kumpaner i föreningen UFO Sweden (absolut icke att förväxlas med föreningen UFO-Sverige), men frågan är om de beredda att tro på dottern till mannen som med sina galenskaper nästan såg till att de fick lägga ned.

2018 års Den blomstertid nu kommer från svenska filmgruppen Crazy Pictures var en mycket positiv överraskning för min del. Ok, själva historien blev kanske lite spretig, kanske var det lite för lång och kanske fläskade man på lite för mycket med effekterna. Men på det hela taget var det en både underhållande och spännande produkt som tyvärr fick både mig och andra att dra till med det något nedlåtande omdömet “tänk att det går att göra sådan här film i Sverige?!”.

Upplevelsen från Den blomsterid… satt ändå i så pass väl att när det började ryktas om att Crazy Pictures var på gång med en ny film, så småningom betitlad UFO Sweden, så blev jag lite förväntasfull. Den förväntan har inte blivit mindre av att följa gruppen på deras ambitiösa Instagram där hugade filmtittare har kunnat ta del av såväl inspelningsdetaljer, som post-produktion och nu senast, primärvisningar och -partyn runtom i Sverige.

Så när jag väl kunde få till en titt känns det väldigt tillfredsställande att kunna konstatera att förväntningarna uppfylldes med råge av UFO Sweden. Jag vågar mig på att säga att mycket av det som som jag hade vissa invädningar mot i Den blomstertid… nu rätats upp på ett förtjänstfullt sätt. Manuset (av Victor Danell och Jimmy Nivrén Olsson) är tajtare, berättelsen är mer fokuserad och effekterna mer sparsmakade (om än inte mindre imponerande). Det är framförallt väldigt roligt att se att Crazy Pictures inte dragits med av alla effekthyllningarna från debutfilmen. Jag uppfattar närmligen att det vanligaste omdömet då var “sådär film, men fantastiska effkter”. Därmed skulle man kunna tänka sig att fretselsen att dra på med ännu mer av den varan skulle vara stor.

Istället bjuder UFO Sweden som sagt på mer kontroll och precision (för regin står Victor Danell). Dessutom främst på antingen praktiska effekte eller en så snygg blandning av praktiska effekter och CGI att jag ändå uppfattade dem som praktiska. Ett grepp som gjorde att UFO Sweden till vissa delar kändes som klassisk en 80-talsfilm trots att den utspelas i slutet av 90-talet.

80-talskänslan kommer sig förstås också av att UFO Sweden uppvisar en hel rad med välbekanta troper eller teman. Men på det hela taget med en fräschare och mer innovativ leverans jämfört med exempelvis norska Netflix-rullen Troll, vilken kändes som om man bara spelat post-it-bingo med en hoper mer eller mindre slitna action-klichéer. Samtidigt finns det stora likheter mellan de bägge filmernas kvinnliga huvudpersoner — två döttrar vars uppväxt präglats av fädrens besatthet, som ägnat många år åt att försöka distansera sig från den besattheten bara för att sugas in i den på nytt.

Andra påminnelser kommer från exempelvis Stranger Things, även om det lilla föreningsgänget runt Denise är vuxna snarare än tonåringar. Men de är avvikare, normbrytare, personer som gärna vill tro på något utöver en grå och trist vardag. Det är förstås ingen slump att frasen “I want to believe” återkommer nu och då — detta var ju ändå i X-Files-eran. Det som också gör att UFO Sweden inte bara känns som en karbonkopia av den populära Netflix-serien på ett positivt sätt är att gruppen länge ramas in av det bränsle som driver (eller i alla fall drev) förenings-Sverige: stadgar, formella styrelsemöten, dagordningar, ordförandeklubba, ordning och reda samt det allestädes närvarande kaffet och mazarinerna.

Jag måste erkänna att jag föll som en fura för alla inblandade i detta avseende (Jesper Barkselius, Håkan Ehn, Isabelle Kyed, Niklas Kvarnbo Jönsson och Mathias Lithner). Ok, så skådespeleriet är kanske inte alltid top notch men när en film inte ska vara ett superseriöst psykologiskt drama går det att ha ett visst överseende med sådant. Manuset ger nästan alla en chans att sticka ut i detta avseende, till och med surgubben Gunnar. Den som för min del var svårast att svälja var faktiskt Denise själv, spelad av Inez Dahl Torhaug. Samtidigt ingår det nästan i mallen för den här typen av film att huvudpersonen ska bete sig både otrevligt och egoistiskt men trots det få närmast oförtjänt mycket stöd från gänget omkring henne.

Med en motocross-cykel och en liten hacker-mojäng för kodlås är det förstås svårt att inte associera Denise med Edward Furlongs John Connor i T2. Men instället för en Schwarzenegger-terminator får hon hålla tillgodo med UFO Swedens ordförande Lennart Svahn (absolut icke att förväxlas med UFO-Sveriges före detta ordförande Clas Svahn), mannen som hennes pappa Uno lämnade i skiten när han drog till fjälls. Trots detta svek är Lennart obrottsligt lojal mot det ständiga sökandet efter UFO:s och så småningom även mot sin unga skyddsling. Denise må bete sig som en obstinat femåring men jag blev ändå väldigt charmad av relationen mellan henne och Lennart.

Andra välbekanta referenser minner om sådant som The Fountain, Close Encounters of the Third Kind samt ET. Men på det hela taget tycker jag som sagt att UFO Sweden ändå lyckas göra något eget med sin produkt, en film som i de flesta avseenden övertrumfar debuten. Spänningsmässigt ligger de på ungefär samma nivå men denna nya film är samtidigt roligare, mer helgjuten vad gäller både historia och effekter samt med ett bättre fokus på relationer och rollfigurer. Fortsätter det i den här riktningen vete tusan var det kommer att sluta. Men bra, det kommer det utan tvekan att bli.

Network (1976)

alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Fortsätt läsa ”Network (1976)”

Conan the Barbarian (2011)

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Fortsätt läsa ”Conan the Barbarian (2011)”

Red Sonja (1985)

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Fortsätt läsa ”Red Sonja (1985)”

Conan the Destroyer (1984)

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Fortsätt läsa ”Conan the Destroyer (1984)”

Conan the Barbarian (1982)

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Fortsätt läsa ”Conan the Barbarian (1982)”

Terminator: Dark Fate (2019)

När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Fortsätt läsa ”Terminator: Dark Fate (2019)”

X3: The Expendables (2010-2014) #1

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Fortsätt läsa ”X3: The Expendables (2010-2014) #1”

Läderlapps-lördag: Batman & Robin (1997)

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: Batman & Robin (1997)”

The Predator (2018)

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Fortsätt läsa ”The Predator (2018)”