You are currently browsing the tag archive for the ‘Arnold Schwarzenegger’ tag.

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Nu är det istället George Clooney som försöker kickstarta en filmkarriär med mer kvalitativa doningar än Grizzly II, Return to Horror High och Return of the Killer Tomatoes! Året innan hade han förvisso fått vara med i Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn men fortfarande var han antagligen mest känd för publiken som den tjusige men oansvarige barnläkaren Doug Ross från TV-serien ER.

Tyvärr blev Batman & Robin knappast den dunderhit som alla (kanske) hade förväntat sig med tanke på framgången hos de tidigare tre filmerna. Det räcker med de inledande minutrarna där Clooney munhuggs med Chris O’Donnells Robin på det mest smärtsamma sätt (”I want a car. Chicks dig the car. ” ”This is why Superman works alone.”) samt avslöjandet av filmens skurk, Mr. Freeze, för att inse vartåt det barkar.

Det är uppenbart att Warner Brothers hoppades mycket på närvaron av Arnold Schwarzenegger som den iskalle men kärlekskranke superskurken med tanke på att hans namn kommer först av alla i förtexterna. Och medan Arnie för all del tidigare hade visat att han kunde funka även i komiska sammanhang är såväl Mr. Freezes uppenbarelse som sinne för humor så stelfruset det bara kan bli. Varenda ”putslustig” oneliner som passerar de blå läpparna faller som istappar till backen, tyngda inte minst av den karakteristiskt tjocka accenten.

Men för all del, Arnie är inte den ende som undslipper den här erfarenheten lite solkigare. Lite sjaskigare. Lite fjantigare. Filmen försöker febrilt övertala oss om att Chris O’Donnell är coolaste katten i stan med sina martial arts-moves men det går mycket dåligt med tanke på att han samtidigt tvingas häva ur sig saker som ”Cowabunga!”.

Uma Thurman vill desperat göra en grön Catwoman av sin Poison Ivy men vad hjälper det när hon måste släpa på en Bane som ser ut som en mexikansk fribrottare på superstereoider och bara är aningen mindre talträngd än Hulken? Alicia Silverstone är förvisso söt som socker men har ärligt talat inte särskilt mycket mer att jobba med än någon av de andra inblandade. Detsamma gäller Clooney som förvisso inte är lika usel som O’Donnell men inte heller någon särskilt minnesvärd Batman. Hans motsvarande cowabunga-ögonblick är när han tvingas slita fram ett svart bat-American Express-kreditkort.

Något fanns dock att gilla även i denna katastrofala fjärde del. Det har på det hela taget varit roligt att upptäcka att alla filmerna haft sina styrkor även om vissa visar upp bättre muskler än andra. Batman har Gothams stadsmiljöer, Batman Returns Michelle Pfeiffers Catwoman medan Batman Forever kan skryta med Jim Carreys Riddler.

I Batman & Robin får förhållandet mellan Bruce Wayne och butlern Alfred ta lite mer av strålkastarljuset. Det görs tydligt att medan mordet på Bruces biologiske far var det som förvandlade honom till Batman är det Alfreds surrogatfaderskap som sett till att behålla Bruces mänsklighet genom alla dessa år. En sämre skådis än Michael Gough (som dessutom fått serva både Keaton, Kilmer och Clooney) hade sannolikt inte klarat av att ingjuta så pass mycket känsla i sin tillbakadragna roll. Synd då att filmskaparna väljer att låta honom drabbas av ”MacGregor’s syndrome”, en sjukdom som mest av allt låter som om de utsatta får en obetvinglig smak för säckpipemusik, singlemalt och haggis.

Nej, det här blev ingen rolig avlutning på 90-talets Batman-kapitel. Det är verkligen inte svårt att förstå att alla planer på vidare uppföljare lades i malpåse tills dess att stafettpinnen plockades upp nästan tio år senare av Christopher Nolan och Christian Bale.

Annonser

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Läs hela inlägget här »

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

maggieOk, så om somnambulist är någon som går i sömnen, vad är då en necroambulist? Det passande namnet har man gett till det pandemivirus som härjar runt på den nordamerikanska kontinenten. Någon slags samhällelig kontroll finns fortfarande men den måste förstås till stor del gå ut på att försöka hålla smittan i schack.

Läs hela inlägget här »

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

Läs hela inlägget här »

I slutet av juni inträffade en händelse som i backspegeln mycket väl kan visa sig vara ett litet, litet (men givetvis potentiellt avgörande) misstag i maskinernas segertåg över världen. Den 22-årige man som fick ge sitt liv till en robot där på Volkswagenfabriken kommer att hyllas som en livsavgörande kanariefågel – den varelse som tidigast av alla fick ge besked om vad som var på gång.

Läs hela inlägget här »

Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.

Läs hela inlägget här »

Red Planet”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”

Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…

Läs hela inlägget här »

The Omega ManCharlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Lev Tolstoj, Anna Karenina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser