You are currently browsing the tag archive for the ‘Arnold Schwarzenegger’ tag.
Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.
Annonser
Ok, så om somnambulist är någon som går i sömnen, vad är då en necroambulist? Det passande namnet har man gett till det pandemivirus som härjar runt på den nordamerikanska kontinenten. Någon slags samhällelig kontroll finns fortfarande men den måste förstås till stor del gå ut på att försöka hålla smittan i schack.
I slutet av juni inträffade en händelse som i backspegeln mycket väl kan visa sig vara ett litet, litet (men givetvis potentiellt avgörande) misstag i maskinernas segertåg över världen. Den 22-årige man som fick ge sitt liv till en robot där på Volkswagenfabriken kommer att hyllas som en livsavgörande kanariefågel – den varelse som tidigast av alla fick ge besked om vad som var på gång.
”Come on Cohaagen! Give these peeeeple äiiiiii!”
Det ligger faktiskt rätt nära till hands att tänka på Arnies klassiska utrop från Total Recall när karaktärerna i Red Planet kämpar för varje andetag som fiskar på land. Mars har ständigt retat fantasin hos jordborna. Så nära, men ändå så ogästvänlig…
Charlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).
Året är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.
Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.
Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »
Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…
***
Planet of the Apes (2001)
alt. titel: Apornas planet
Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.
That’s what HE said!