Musikalvecka: Frozen (2013)

alt. titel: Frost, La reine des neiges, Die Eiskönigin: Völlig unverfroren, Frozen – Il regno di ghiaccio, Frozen: El reino del hielo

Inte nog med att systrarna Elsa och Anna är prinsessor, de har också typiska sago-föräldrar. I missriktad välvilja håller de nämligen sina döttrar helt åtskilda utan att förklara varför. Anna växer upp i total oförståelse inför varför hennes älskade syster plötsligt blivit fullkomligt folkskygg medan Anna i sin tur växer upp livrädd för de krafter hon inte kan kontrollera. Ju hårdare hon försöker, desto svårare tycks det vara. Föräldrarnas enda råd till sin äldsta dotter är att stänga av sina känslor, dölja vem hon egentligen är. Endast då borde hon kunna hålla sina krafter under kontroll. Great parenting, Mum and Dad!

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Red Sonja (1985)

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Ett, tu…TV-serier! #12

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Mary Queen of Scots (2018)

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Excalibur (1981)

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Maleficent: Mistress of Evil (2019)

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.