X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Men nu är vi alltså tillbaka till tiden då Henry med stor iver uppvaktade ”horan” Anne Boleyn mitt framför ögonen på sin (katolskt) lagvidga hustru, Catalina de Aragón (Katarina av Aragonien på ren svenska). Hela den välbekanta historien utspelas dock via statsmannen och juristen Thomas Cromwell, en spelare som jag skam till sägandes inte alls kände till innan.

Jag kan förstå att romanen blev och blir hyllad. Den ger intryck av oerhört gedigna efterforskningar utan att för den skull bli föreläsande. Mantel lyckas med både nyanserade personporträtt, ett språk som varken känns för modernt eller skrattretande ålderdomligt samt miljöskildringar som skapar djup och bredd istället för att framstå som ett detaljrabblande.

Och ändå…jag har oerhört svårt att komma in i berättelsen. Det krävs lässessioner på minst en timme för att jag ska börja känna mig någorlunda hemma men det är fortfarande så att jag tappar bort mig, särskilt i det rika persongalleriet. I mina ögon tycks det som om jag skulle behövt ha läst på en hel del för att verkligen hänga med bland alla Percys, Norfolks och Suffolks. Jag gillar Mantels berättargrepp att referera till Cromwell som ”he”, eftersom det ger möjlighet att inta både ett första- och tredjepersonsperspektiv. Samtidigt underlättar det inte den här personorienteringen eftersom vår huvudperson inte sällan tänker på andra som ”he” eller ”she” utan att namnge vederbörande. Som man såklart gör när man tänker, men det gjorde att jag hade svårt att alltid veta vem som åsyftades.

Då var det ju tur att mitt lokala bibliotek bjussade på utlåning av den likaledes hyllade TV-serien med samma namn från 2015, om 6 timslånga avsnitt. Här är det Mark Rylance som står i centrum, tillsammans med Claire Foy som Anne Boleyn och Damien Lewis som Henry. Rylance är väl kanske inte någon inom den brittiska skådiseliten som förknippas med ett stort mått tjosan-hejsan men det ligger honom knappast i fatet när det gäller rollen som Thomas Cromwell. Snarare understryker hans stillsamma sätt en mångbottnad karaktär som är både öm make och far, kärlekstörstande man och makthungrig statsman.

Risken finns att jag drar alldeles för stora växlar på just Rylance prestation och manuset, för det jag uppfattar som mest tongivande i serien var verkligen inget jag hade med mig från läsningen. Gestaltad på TV-skärmen framstår Cromwell som dels rejält kärlekskrank, dels någon som kan vänta bra länge på att få hämnd. Men som sagt, läsningen var så pass svårgenomtränglig att jag hade svårt att få grepp om huvudpersonens mer långtgående planer och strategier.

Det TV-serien möjligen saknade, jämfört med förlagan, var mångfalden av miljöskildringar. Serien fixar interiörer och kostymer alldeles galant, men den nästan fysiska upplevelsen av en sprakande brasa eller genomvätande regnväder får den inte till. Men som sagt, interiörer och kostymer är fullkomligt fläckfria. Kostymerna är snygga men publiken får ändå en uppfattning om deras bekvämlighet (o-) och funktionalitet (icke-). Samtidigt som interiörerna är imposanta så det räcker men även de framstår som både obekväma och kylslagna.

Rylance är som sagt mycket bra som Cromwell, detsamma gäller Foys härsklystna Anne. Tyvärr fick jag en hel del problem med Lewis som Henry, tack vare en alldeles för nylig titt på Dreamcatcher. I övrigt fylls persongalleriet av både mer eller mindre välkända brittiska fejs som Jonathan Pryce, Bernard Hill, Tom Holland och Thomas Brodie-Sangster.

TV-seriens renodling av historien gör också tydligare än romanen i hur hög utsträckning detta är en historia om arvingar, det vill säga barnaalstrande, havandeskap och födslovåndor. Jag kan inte låta bli att undra hur pass stor dragningskraft just det elementet utgjorde för Mantel när hon bestämde sig för att skriva den eftersom hon själv tydligen varit svårt drabbad av edomitrios.

Ska jag ge en rekommendation skulle det nog vara att se serien först och sedan ta sig an boken om man är nyfiken på Mantels hantverksskickliga framställning. För även om jag inte fastnade för romanen i någon större utsträckning har jag inga problem att se dess litterära mervärde jämfört med TV-serien.

Wolf Hall (2009)

Wolf Hall (2015)

Red Sonja (1985)

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Fortsätt läsa ”Red Sonja (1985)”

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Fortsätt läsa ”Brave (2012)”

Ett, tu…TV-serier! #12

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #12”

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Fortsätt läsa ”Hauru no ugoku shiro (2004)”

Mary Queen of Scots (2018)

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Fortsätt läsa ”Mary Queen of Scots (2018)”

Excalibur (1981)

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Fortsätt läsa ”Excalibur (1981)”

Maleficent: Mistress of Evil (2019)

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Fortsätt läsa ”Maleficent: Mistress of Evil (2019)”

The Favourite (2018)

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Fortsätt läsa ”The Favourite (2018)”

Victoria & Abdul (2017)

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

Fortsätt läsa ”Victoria & Abdul (2017)”