You are currently browsing the tag archive for the ‘Drottning’ tag.

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Likt en viss cimmerisk barbar tvingas den rödhåriga Sonja åse hur den onda drottningen Gedren slaktar hennes familj. Men eftersom Sonja är kvinna räcker detta trauma naturligtvis inte, hon blir också omhändertagen av Gedrens soldater innan hon lämnas åt sitt öde.

Men Sonja svär att hämnas och tränar därför upp sig till en formidabel krigare. Det enda hennes svärdsmästare inte kan övertala henne till är att släppa sitt hat till manssläktet. När Gedren stjäl en kraftfull talisman som hotar att förgöra hela världen är det dags för Sonja att utkräva sin hett efterlängtade hämnd. Med sig på färden får hon inte bara den hjälpsamme Kalidor utan också prins Tarn, vars kungadöme Hablock förstörts av Gedren.

Milda Matilda… Ingen kan med den bästa vilja i världen påstå att Arnie under detta tidiga 80-tal var någon särskilt bra skådis men han är ingen som helst match för Brigitte Nielsen i rollen som Sonja. Tillsammans skapar de en kemi mer konstlad än en gris som bär Carmen Mirandas bananhatt. Deras avslutande ”kyss” över korsade svär ser direkt plågsam ut för dem bägge två.

Dessutom tycks Red Sonja inte riktigt veta på vilket genusben den ska stå. Å ena sidan ska Sonja vara en kapabel och självständig kvinna (även om hon som sagt varnas av sin mästare att hennes manshat kan komma att bli hennes undergång). Hon ger sig bara åt den man som kan besegra henne med svärdet i hand. Å den andra är Schwarzeneggers Kalidor en efterhängsen jäkel som envisas med att hävda att även om Sonja inte vill ha hans manliga hjälp behöver hon den icke desto mindre. Dessutom tillägnas Ennio Morricones trevliga “main theme” under förtexterna uteslutande bilder på en hästburen Kalidor.

Det spelar säkert en viss roll att Arnie vid den här tidpunkten sannolikt drog mer publik än en nybakad skådis-Brigitte Nielsen. Men faktum kvarstår: trots att man här försökt att skapa en slags kvinnlig motsvarighet till Conan (vilket förstås är hedervärt) ligger väldigt mycket fokus på huruvida hon kan tänka sig att ha en karl eller inte. Och “inte” är helt uppenbart fel alternativ.

Vi vet ju alla att putslustiga barn är en styggelse på film och Ernie Reyes Jr. i rollen som prins Tarn är inget undantag. Vi få därmed samma olyckliga försök till tokroligheter som i Conan the Destroyer. Sandahl Bergman återkommer från Conan the Barbarian men rollen som Gedren är av naturliga skäl betydligt mindre matig än Valeria. Utöver det bjussar Sonja på vad som kan vara filmhistoriens fulaste animatroniska spindel samt brottaren Pat Roach (en man som förekom i såväl Conan the Destroyer som den framtida Willow) som får slänga upp armarna och vråla ”Aaaaargh” när Sonja ränner sitt svärd genom honom.

Men ni kanske undrar över Red Sonjas koppling till Conan-filmerna? Förutom Richard Fleisher och Arnie, vill säga? Jomen, till den historiska novellen ”The Shadow of the Vulture”, publicerad i The Magic Carpet Magazine 1934, hittade Conans skapare Robert E. Howard på den kvinnliga svärdskämpen Red Sonya of Rogatino. Hon fick sedan inspirera Marvel Comics till introduktionen av figuren Red Sonja 1973 i deras serie om Conan. Häpp!

Det jag tar med mig från den här titten är alltså att filmen bland annat spelades in i den del av den italienska bergskedjan Appeninerna som kallas Gran Sasso och som faktiskt bjuder på otroligt häftiga naturscenerier. Red Sonja är lite smårolig och en sådan där film som man kan prata runt en hel del men någon större filmupplevelse bjuder den inte direkt på.

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Läs hela inlägget här »

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Läs hela inlägget här »

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Läs hela inlägget här »

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Läs hela inlägget här »

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Läs hela inlägget här »

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Läs hela inlägget här »

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, The Price of Salt
Tony Burgess
, Pontypool Changes Everything

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg