Conan the Barbarian (2011)

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Sort of i alla fall. Den tryggaste berättarrösten ever, det vill säga Morgan Freeman, bjuder upp till dans i form av en skamlös LOTR-kopia när han delger oss berättelsen om en mäktig mask som delades upp på flera olika barbarstammar för att oskadliggöra dess kraft. I en av dessa barbarstammar finns den unge Conan, en rask ung man men kanske lite väl dumdristigt djärv enligt fadern Corin. Hans son måste lära sig att kontrollera sitt hetsigt övermodiga temprament innan han är värdig att svinga ett svärd av cimmerianskt stål.

Det är dock en dag som Corin själv aldrig kommer att få uppleva. Innan dess hemsöks byn nämligen av den onde Khalar Zym som nu bara saknar en enda bit av den där farliga masken som Morgan Freeman berättade om. Gissa vilken barbarstam han har kvar att slakta för att hitta den sista biten?

Men till skillnad från Arnie i originalet får den moderne Conan ingen chans att bygga sig ett rejält muskelberg fastkedjad vid en snurr-mackapär med oklart syfte. Han får istället utveckla sina förmågor som en hyfsat sorglös pirat, vilken ogenerat tar för sig av frigivna slavflickors ”tacksamhet”. Mer eller mindre av en slump stöter han ihop med en av Zyms underhuggare och först då tycks snöbollshämnden komma i rullning.

Jag gissar däremot att det knappast är en slump att det tidigt i filmen påpekas hur viktigt det är med snabbhet och balans. För även om Aquaman himself, Jason Momoa, förstås är sjukt vältränad har han långt kvar till Arnies massiva kroppsbyggarhydda. Först när jag nu får något att jämföra med inser jag också att Arnie faktiskt var en ganska bra Robert E. Howard-barbar. Hans lite korkade stil kan nämligen också tolkas som tvär och tjurig på ett korthugget sätt som inte alls ligger för Momoas Conan.

En annan skillnad som snabbt också blir tydlig är hur enormt mycket blodigare denna nya upplaga av filmen är. Kanske hämtade musikvideoregissören Marcus Nispel lite inspiration från sina remakes av både The Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th, för under den första kvarten stänker det banne mig mer blod än i båda de föregående barbar-filmerna tillsammans. Stundtals är våldet både grafiskt och rått på ett sätt som inte känns särskilt motiverat, möjligen för att det skär sig mot den övergripande fantasy-stämningen.

Denna Conan-version bombade rätt så rejält och jag kan förstå det. Som i så många andra fall av nyare fantastik-film känns det som om filmmakarna förlitat sig i alldeles för hög grad på mäktiga CGI-vyer. De kan i och för sig kan se mer ”verkliga” ut än 80-talets matte painting-bakgrunder men lyckas allt för sällan skapa en övertygande illusion. Det hela tenderar snarare att kännas platt och själlöst.

Med risk för att jag idylliserar originalet i allt för hög grad kan jag heller inte tycka att Stephen Langs Zym matchar James Earl Jones Thulsa Doom i någon större utsträckning. Det känns som om Lang närmast repriserar sin galningsroll från Avatar och det hela blir bara överdrivet. Särskilt som den kombineras med Rose McGowans häxdotter, komplett med sylvassa stålklor. Istället för Sandahl Bergmans svärdsviftande Valeria måste vi nöja oss med Rachel Nichols i en slags nyversion av den betydligt mesigare Jehnna från Conan the Destroyer. En Chosen One-kvinna som inte kan göra så mycket mer än att skrika på hjälp och rulla runt i sänghalmen med Conan.

Inte för att 80-talsversionen av Conan the Barbarian är någon storartad film men den har i alla fall med årens lopp lyckats samla på sig en slags bombastisk charmfaktor som jag betvivlar att denna 10-talsupplaga någonsin kommer att stöta upp. Till min förvåning kommer jag till och med på mig själv med att sakna samtalen om och med guden Crom eftersom de ändå blev en slags antydan om att Conan hade någon som helst form av tankeverksamhet utöver det som ligger omedelbart framför honom.

7 reaktioner till “Conan the Barbarian (2011)”

  1. Jag har inte mycket att komma när det gäller dessa filmer. Jag har inte sett de med Arnold eller Red Sonja eller den här remaken. Det enda som poppar upp i min hjärna är att det finns nåt som heter Conan the Librarian. Jag googlade på det och han var tydligen med i en Weird Al Yankovic-film från ’89 som hette UFC. Så det får bli mitt bidrag till ditt tema.

  2. Åh, där har vi en liten sketchfilmspärla som jag inte tänkt på ett tag (men jag tror att den hette UHF, eller Vidioten på svenska). ”Don’t you know the Dewey decimal system?” 😀

  3. Klart filmen heter UHC. Det står ju t.o.m. i YouTube-klippet. Fick nåt hjärnsläpp när jag skrev kommentaren och så blev det UFC istället (Ultimate Fighting Championship).

  4. Har sett och skrivit om filmen men minns inte ett dyft – inte ens att Momoa spelade Conan – säger en hel del om filmen…….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.