You are currently browsing the tag archive for the ‘Willow’ tag.

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Likt en viss cimmerisk barbar tvingas den rödhåriga Sonja åse hur den onda drottningen Gedren slaktar hennes familj. Men eftersom Sonja är kvinna räcker detta trauma naturligtvis inte, hon blir också omhändertagen av Gedrens soldater innan hon lämnas åt sitt öde.

Men Sonja svär att hämnas och tränar därför upp sig till en formidabel krigare. Det enda hennes svärdsmästare inte kan övertala henne till är att släppa sitt hat till manssläktet. När Gedren stjäl en kraftfull talisman som hotar att förgöra hela världen är det dags för Sonja att utkräva sin hett efterlängtade hämnd. Med sig på färden får hon inte bara den hjälpsamme Kalidor utan också prins Tarn, vars kungadöme Hablock förstörts av Gedren.

Milda Matilda… Ingen kan med den bästa vilja i världen påstå att Arnie under detta tidiga 80-tal var någon särskilt bra skådis men han är ingen som helst match för Brigitte Nielsen i rollen som Sonja. Tillsammans skapar de en kemi mer konstlad än en gris som bär Carmen Mirandas bananhatt. Deras avslutande ”kyss” över korsade svär ser direkt plågsam ut för dem bägge två.

Dessutom tycks Red Sonja inte riktigt veta på vilket genusben den ska stå. Å ena sidan ska Sonja vara en kapabel och självständig kvinna (även om hon som sagt varnas av sin mästare att hennes manshat kan komma att bli hennes undergång). Hon ger sig bara åt den man som kan besegra henne med svärdet i hand. Å den andra är Schwarzeneggers Kalidor en efterhängsen jäkel som envisas med att hävda att även om Sonja inte vill ha hans manliga hjälp behöver hon den icke desto mindre. Dessutom tillägnas Ennio Morricones trevliga “main theme” under förtexterna uteslutande bilder på en hästburen Kalidor.

Det spelar säkert en viss roll att Arnie vid den här tidpunkten sannolikt drog mer publik än en nybakad skådis-Brigitte Nielsen. Men faktum kvarstår: trots att man här försökt att skapa en slags kvinnlig motsvarighet till Conan (vilket förstås är hedervärt) ligger väldigt mycket fokus på huruvida hon kan tänka sig att ha en karl eller inte. Och “inte” är helt uppenbart fel alternativ.

Vi vet ju alla att putslustiga barn är en styggelse på film och Ernie Reyes Jr. i rollen som prins Tarn är inget undantag. Vi få därmed samma olyckliga försök till tokroligheter som i Conan the Destroyer. Sandahl Bergman återkommer från Conan the Barbarian men rollen som Gedren är av naturliga skäl betydligt mindre matig än Valeria. Utöver det bjussar Sonja på vad som kan vara filmhistoriens fulaste animatroniska spindel samt brottaren Pat Roach (en man som förekom i såväl Conan the Destroyer som den framtida Willow) som får slänga upp armarna och vråla ”Aaaaargh” när Sonja ränner sitt svärd genom honom.

Men ni kanske undrar över Red Sonjas koppling till Conan-filmerna? Förutom Richard Fleisher och Arnie, vill säga? Jomen, till den historiska novellen ”The Shadow of the Vulture”, publicerad i The Magic Carpet Magazine 1934, hittade Conans skapare Robert E. Howard på den kvinnliga svärdskämpen Red Sonya of Rogatino. Hon fick sedan inspirera Marvel Comics till introduktionen av figuren Red Sonja 1973 i deras serie om Conan. Häpp!

Det jag tar med mig från den här titten är alltså att filmen bland annat spelades in i den del av den italienska bergskedjan Appeninerna som kallas Gran Sasso och som faktiskt bjuder på otroligt häftiga naturscenerier. Red Sonja är lite smårolig och en sådan där film som man kan prata runt en hel del men någon större filmupplevelse bjuder den inte direkt på.

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2

Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Läs hela inlägget här »

Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.

Läs hela inlägget här »

För ett par veckor sedan dök det plötsligt upp en massa filmtopplistor över året 2009. De var kul att ta del av och jämföra, så det är klart att jag ville haka på nästa gång tillfälle gavs. Och det gjorde det i form av året 1988. Jag har tidigare skrivit om lite olika filmer som kom det här året för ett par år sedan, men det här är en mer renodlad topplista. Mycket nöje! Läs hela inlägget här »

1987
Oj, här blev det svårt att välja! En massa bra filmer som jag dessutom minns att jag har sett (vid 40 börjar det kännas som en prestation).

The Living Daylights presenterar en riktigt bra Bond i Timothy Dalton och är dessutom den första ”barnförbjudna” film jag ser på bio (jag var en lydig flicka). The Witches of Eastwick är jättespännande men jag är inte säker på att jag fattar den där djävulsvinkeln eller exakt vad som händer den första gången jag ser den. Jag minns i alla fall att min mamma pratade mycket om vilken bra skådis Jack Nicholson var. Läs hela inlägget här »

Jag kommer ihåg första gången jag fick serietidningen Helgonet i händerna. Jag läste titeln fel, trodde tidningen hette Helgerånet vilket lät väldigt spännande och blev gruvligt besviken när den handlade om en torr typ som såg ut som Roger Moore.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg