You are currently browsing the tag archive for the ‘Sylvester Stallone’ tag.

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Men det är väl också det enda. Lika geriatriska som många av skådisarna är, är nämligen också filmernas hantering eller framställning av såväl känslor som kvinnor. Att här ska finnas känslor är helt uppenbart men det görs alltid klumpigt och övertydligt. Att alla inblandade har svåra minnen av blod, svett och lera är så pass självklart att det blir svårt för mig som tittare att skapa en känslomässig koppling till de rollfigurer som ska berätta om dem.

I originalet är det lika uppenbart att Barney Ross per omedelbums blir förtrollad av den sköna Vilena-bon Sandra. Precis allt i både framställning och dialog skriker ut detta budskap, det går inte att missa. Ändå känner sig filmen tvingad att i ett senare skede uttryckligen påpeka: ”She stands for something”. Detsamma gäller hanteringen av den unge krypskytten Billy i uppföljaren (”Why is it, that […] the ones that deserve to die keep on living?”). Allt detta gör filmernas känslosamma innehåll lika tomt och påklistrat som de trötta referenserna. Möjligen tar man höjd för att filmernas publik ska behöva lika mycket stöd i tankeverksamheten som dess skådisar.

När det gäller filmernas kvinns har i alla fall de två uppföljarna varsin bad ass-brutta, så där har vi en klar uppryckning jämfört med 80-talet. Samtidigt blir bägge två kåta på Barney. Förstås. I relationen till det lite yngre gardet som anländer i del tre diskuterar Barney ledarskap med den upproriske Smilee men tar däremot med farbroderlig belåtenhet emot beskedet ”You know, if you were 30 years younger…” från den annars minst lika kapabla Luna.

Mer kvinnokraft än så bjuds vi inte på i relation till The Expendables. I originalet vill Lee Christmas slå föredetta flickvännens nya kille på käften, vilket han sedan också kan göra med gott samvete eftersom de nye killen (som Lee varnade henne för innan det fanns någon som helst anledning att göra det) givetvis är en kvinnomisshandlare. I den första uppföljaren är Lee och flickvännen ihop (igen) men då har hon förvandlats till den Jobbiga Bruden som ringer vid de mest olämpliga tillfällen och vill veta om Lee tänker på henne. Hi-fucking-larious.

I övrigt bjuder originalet som sagt på aktivistoffret och den idealistiska madonnan Sandra som måste räddas ur knipan hon själv försatt sig i. Medan del två fräser på med ett gäng desperata bykvinnor som försöker försvara sina hem, men gör det skrattretande uselt. Hörni grabbar, det skulle vara större risk att bli skjuten om de inte försökte träffa oss! Visst är det väl hysteriskt, så säg?!

I någon mening är The Expendables-serien ganska underhållande, med tre hyfsat välgjorda dum-action-rökare. Den kommer en liten, liten bit på vägen med det. Åtminstone i tvåan finns det ett par riktigt snygga fajtingscener. Men den innehåller samtidigt alldeles för många dinosauriemän som skådespelar alldeles för uselt för att det ska bli någon helgjuten filmupplevelse för min del.

Några av de som kommer ur det hela med äran någorlunda i behåll är ändå Jason Statham, Mel Gibson, Antonio Banderas och Terry Crews. Jag kan också sträcka mig så långt att Sylvester Stallone kändes något mindre stelopererad i trean. Det intressanta är möjligen att laguppställningen får yngre förmågor som Liam Hemsworth, Kellan Lutz, Glen Powell och Ronda Rousey att framstå som om de levererar rent inspirerade prestationer.

Jag känner emellertid att jag inte riktigt är beredd att svälja vad som på pappret ska föreställa filmunderhållning, men främst handlar om ett gäng gamla kompisar som ska få hänga lite med varandra och dessutom klämma ut några dollars av det hela.

The Expendables (2010)

The Expendables 2 (2012)

The Expendables 3 (2014)

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Av olika anledningar blev det aldrig av att se vare sig originalet eller uppföljarna (lämpligt betitlade The Expendables 2 och The Expendables 3) när det begav sig. Men varför se filmer en och en när man kan beta av allihop i ett enda sextimmars-maraton? Jag insåg att det fanns en klar risk att överdosera på trilogins skäligen enkla koncept men kände samtidigt att det skulle kunna vara intressant att se om det fanns likheter och skillnader mellan dem. Kanske jag skulle få århundradets överraskning?

Men, nej, så blev det förstås inte. Och det förvånar sannolikt få att det gick att hitta betydligt fler likheter än skillnader inom film-trojkan. Faktiskt nästan inga skillnader alls, skulle jag säga, med undantag för rollbesättning och geografi.

I centrum står gruppledaren Barney Ross som leder ett gäng legosoldater till oroshärdar och kidnappningsnästen världen över. De är alla mer eller mindre (oftast mer. Förstås) ärrade, föredetta ”riktiga” militärer. Så visst, till sin grundtyp är alla rollfigurer John Rambo. Alla tre filmerna börjar med ett mer formellt uppdrag från CIA, vilket i sin tur leder till att The Expendables måste fortsätta på en redan inslagen väg. Antingen i form av en räddningsaktion eller hämnd. I originalet är storskurken en girig general som statskuppat sig till makten på den fiktiva sydamerikanska ön Vilena. Första uppföljaren slänger fram en vapenhandlare i öststats-miljö medan den andra har snokat rätt på ännu en vapenhandlare som i sin tur opererar i det återigen fiktiva landet Azmenistan. Det känns inte som att det är en slump att landet uttalas som ”Ass-menistan”… Kickern är att vapenhandlaren i del tre har ett förflutet med Barney Ross.

Men i övrigt följer filmerna en ganska tydlig mall där underhållningen ligger i att se ett stridsdugligt gäng gnabbas eller ta en öl på hemmaplan. När de inte åstadkommer sjuka mängder ihjälskjutna, ihjälknivade eller ihjälslagna skurkar. Eller mer precist, skurkunderhuggare.

I teorin kan jag utan problem känna mig lockad av charmen i att se en klassisk 80-tals-dum-action-rökare, fast i yngre format. I fallet The Expendables-serien finns dock ett par problem med det konceptet i praktiken. Ett av dem är att det inte blir något yngre format (innan del tre) eftersom alla rollerna besätts av snubbarna som gjorde sina dum-action-rökare på 80-talet. Det gör inte att formen känns yngre, däremot rejält plastikopererad och artificiellt uppumpad med metoder som jag blir skraj av att tänka på. Många av de inblandade är, särskilt i originalet, så ohyggligt stela i såväl mimik som kroppsrörelser och repliker att det blir rent plågsamt. Jag lider alla helvetets kval å deras vägnar.

Upplägget blir inte heller hjälpt av att serien försöker balansera på en oerhört delikat referensgränsdragning, eftersom den gör det med samma snubblande precision som en hjärnskadad boxare. Att se Arnold Schwarzenegger mentalt ladda i cirkus 2 sekunder innan han klämmer ur sig en variant av, eller hänvisning till, repliken ”I’ll be back” (som dessutom inte alltid är jätterelevant för sammanhanget) gör i alla fall mig inte särskilt upprymd. Och han är inte den ende som tvingas genomgå ett sådant stålbad. Han är å andra sidan den ende med glesa hårimplantat som får honom att se ut som en tunnhårig skräckfilmsdocka.

Jag hade visst mycket att säga om The Expendables, så…to be continued

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

cobraIf there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!

För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”

Läs hela inlägget här »

Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.

Läs hela inlägget här »

Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.

***

Rocky IVDe fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.

Läs hela inlägget här »

Rocky IEfter titten på Creed (och inspirerad av Cecilias fina text samt Fiffis ohöljda kärlek) kände jag att det kunde vara läge att ägna originalet min odelade uppmärksamhet, för jag vet ärligt talat inte om det någonsin har hänt. Vare sig Sly Stallone eller boxningsfilmer är riktigt min grej. Av bara farten (och en släng av en ibland ohälsosam kompletteringsmani) hade jag ändå helt plötsligt plöjt alla sex Rocky-filmerna som föregick uppföljaren anno 2015.

Läs hela inlägget här »

CreedI den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.

Läs hela inlägget här »

DreddI Troja bodde sierskan Cassandra, förbannad av Apollon. Hon var för evigt dömd att ge korrekta förutsägelser om vad framtiden bar i sitt sköte, men trots detta aldrig bli trodd. Det är inget problem som tynger Judge-rekryten Cassandra Anderson. Snarare är det så att judge-styrkan i Mega City 1 är beredda att ha överseende med det faktum att rekryt Anderson inte presterar i enlighet med nivån för att bli godkänd som judge.

Läs hela inlägget här »

Missing in Actionalt. titel: Saknad i strid

Snacket gick i Hollywood. Sly Stallone som gjort braksuccé några år tidigare i rollen som sliten Vietnamveteran skulle tillbaka ut i djungeln igen och nu gällde det att smida medan järnet var varmt. 80-talens motsvarighet till bolaget The Asylum (ok, den jämförelsen är kanske lite orättvis), Golan Globus, såg till att klämma in en inspelning av inte bara en, utan två djungelfilmer (guldstjärna i kanten för effektivt utnyttjande av resurser!).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg