Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin
***
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.
alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood
John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.
If there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!
För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”
Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.
Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.
***
De fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.
Efter titten på Creed (och inspirerad av Cecilias fina text samt Fiffis ohöljda kärlek) kände jag att det kunde vara läge att ägna originalet min odelade uppmärksamhet, för jag vet ärligt talat inte om det någonsin har hänt. Vare sig Sly Stallone eller boxningsfilmer är riktigt min grej. Av bara farten (och en släng av en ibland ohälsosam kompletteringsmani) hade jag ändå helt plötsligt plöjt alla sex Rocky-filmerna som föregick uppföljaren anno 2015.
I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.
I Troja bodde sierskan Cassandra, förbannad av Apollon. Hon var för evigt dömd att ge korrekta förutsägelser om vad framtiden bar i sitt sköte, men trots detta aldrig bli trodd. Det är inget problem som tynger Judge-rekryten Cassandra Anderson. Snarare är det så att judge-styrkan i Mega City 1 är beredda att ha överseende med det faktum att rekryt Anderson inte presterar i enlighet med nivån för att bli godkänd som judge.
alt. titel: Saknad i strid
Snacket gick i Hollywood. Sly Stallone som gjort braksuccé några år tidigare i rollen som sliten Vietnamveteran skulle tillbaka ut i djungeln igen och nu gällde det att smida medan järnet var varmt. 80-talens motsvarighet till bolaget The Asylum (ok, den jämförelsen är kanske lite orättvis), Golan Globus, såg till att klämma in en inspelning av inte bara en, utan två djungelfilmer (guldstjärna i kanten för effektivt utnyttjande av resurser!).
Rörliga bilder och tryckta ord 