You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-mediet’ tag.

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:

  • Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
  • Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
  • Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
  • Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.

Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.

Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.

Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.

Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.

Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.

RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.

På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.

Annonser

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

Are You ScaredEn av skådespelarna i Are You Scared? heter Alethea Kutscher och är lite lik Mila Kunis. I That 70’s Show är ju Kunis under en period ihop med Ashton Kutchers karaktär. Alltså nästan samma efternamn som Alethea. Kul, va?!

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?

Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.

Stepford Wives 1975 Läs hela inlägget här »

Night of the Living TrekkiesKevin David Anderson & Sam Stall: Night of the Living Trekkies (2010)
Det gäller att hålla isär begreppen. Medan ”trekkie” är en nedvärderande term för Star Trek-fanatiker är ”trekker” någon som lever enligt koderna som etablerats av den universella federationen. Humanitet, inte störa andra civilisationer och allt det där.

Läs hela inlägget här »

Much Ado RetoldNär jag nu ändå klämt två olika adaptionen av Shakespeares gamla dänga Much Ado About Nothing eller Mycket väsen för ingenting som översättningen lyder på svenska kunde jag ju lika gärna ta tredje gången gillt.

Denna version är ytterligare en av deltagarna i BBC-satsningen ShakespeaRe-Told, är regisserad av Brian Percival (som gick vidare till exempelvis adaptionen av Markus Zusacks The Book Thief) och skriven av David Nicholls som gjorde sig ett stort namn 2009 med succén One Day.

Läs hela inlägget här »

NightcrawlerNär Lou Bloom kryper omkring med sin filmkamera för att fånga nyhetsvärdiga bilder är det så långt ifrån gulliga kattbilder man kan komma. Ändå passar den gamige och fullkomligt hämningslöse opportunisten väl in i den nya tidens kakafoni av nyhetsutsändningar.

Läs hela inlägget här »

Att vara med henneNär Alex Schulman är med i Babel tack vare Skynda att älska, den hyllade boken om hans pappa Allan Schulman, frågar programledaren Daniel Sjölin vart Alex tänker sig härnäst. I likhet med memoarer är ju barndomsskildringar något som brukar avsluta en författarkarriär, inte utgöra en uppstart. Vad återstår?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser