You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-mediet’ tag.
alt. titel: Rædslernes blodige by, Nightmare City, City of the Walking Dead, Invasion by the Atomic Zombies
Varför nöja sig med en Umberto Lenzi-film från 1980 när man kan få två?! Dags för Nightmare City.
Med start på flygplatsen och ett oidentifierat, militärt Hercules-plan invaderas staden av närmast odödliga monster. De har en omänsklig aptit på blod, kan bara tas av daga genom våld mot huvudet och deras tillstånd smittar. Zombies? Nej, nej, inte skulle väl Umberto Lenzi ta till så enkla knep för att skapa en kläggig ”skräck”film?!
Annonser
Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.
Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…
Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.
En av skådespelarna i Are You Scared? heter Alethea Kutscher och är lite lik Mila Kunis. I That 70’s Show är ju Kunis under en period ihop med Ashton Kutchers karaktär. Alltså nästan samma efternamn som Alethea. Kul, va?!
Vad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?
Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.
Kevin David Anderson & Sam Stall: Night of the Living Trekkies (2010)
Det gäller att hålla isär begreppen. Medan ”trekkie” är en nedvärderande term för Star Trek-fanatiker är ”trekker” någon som lever enligt koderna som etablerats av den universella federationen. Humanitet, inte störa andra civilisationer och allt det där.
När jag nu ändå klämt två olika adaptionen av Shakespeares gamla dänga Much Ado About Nothing eller Mycket väsen för ingenting som översättningen lyder på svenska kunde jag ju lika gärna ta tredje gången gillt.
Denna version är ytterligare en av deltagarna i BBC-satsningen ShakespeaRe-Told, är regisserad av Brian Percival (som gick vidare till exempelvis adaptionen av Markus Zusacks The Book Thief) och skriven av David Nicholls som gjorde sig ett stort namn 2009 med succén One Day.
That’s what HE said!