Rambomåndag: Rambo: First Blood Part II (1985)

KA-BOOOM!!! Rambo inleds med en explosion som rätt övertydligt signalerar vad som komma skall. Men just den här explosionen är faktiskt en kontrollerad sådan och äger rum i det stenbrott där John Rambo sliter i sitt anletes svett för att sona de brott han begick i småstaden Hope för tre år sedan.

Men han ska snart få en chans att återigen göra en insats för fosterlandet. Han blir uppsökt av överste Sam Trautman, som ber honom att än en gång äntra Vietnams djungler för att snoka reda på de stackars amerikanska krigsfångar som fortfarande sitter där, trots att själva kriget tog slut för tio år sedan. Logiken bakom att ge uppdraget till en (1) före detta krigsfånge, (2) svårt traumatiserad på kuppen och (3) som med största sannolikhet inte fått något som ens kommer i närheten av terapi under åren han släggat sten kanske vi får återkomma till (filmen gör det nämligen inte).

Väl framme i ett varmfuktigt Sydostasien borde Rambo själv möjligen ana oråd när hans helikopterpilot inte ser så värst pålitlig ut (”Fear does not exist in this dojo!”) och hela operationen styrs av en…byråkrat (paus för att lägga in tillräckligt mycket avsmak i ordet). Den svettige och skjortbeklädde Murdock (Trautman är däremot givetvis sval och kontrollerad trots full uniform) gör dessutom sitt allra yttersta för att alienera den man som han i alla fall försöker påstå att man lägger avsevärda tekniska resurser på att understödja. Alla som tror att Rambo kommer att använda sig av tekniken, upp med en hand.

Alltnog, Johnny landar någorlunda helskinnad i djungeln efter att ha förlorat all utrustning förutom pilbåge (nej, han har faktiskt inte gjort den i slöjden) och en rejäl kniv. Där träffar han på den vänligt sinnade agenten Co-Bao (som inte ser så vansinnigt vietnamesisk ut om vi ska vara helt ärliga), vilken raskt beseglar sitt öde genom att längtans- och hoppfullt tala om ett nytt liv i USA. Som grädde på moset får hon också chans att kontrastera Rambos desillusionerade och cyniska attityd. Hon tror på turberlocker, han på sin kniv.

Trots att Rambo är förlagd till ångande grönska utvecklas filmen snart till att bli en tvekamp mellan den ensamme (men ack så dödlige) amerikanske soldatpatrioten (varför han med en dåres envishet fortsätter att vara det blir aldrig heller riktigt klarlagt) och 80-talets patentskurk – ryssen. Det visar sig nämligen snart att vietnameserna självklart på egen hand aldrig hade kunnat hålla ångan uppe utan stödet av ryskt know how vad gäller vapen, helikoptrar och, förstås, tortyr. Det enda som hädanefter blir viktigare för Rambo än att ta livet av officeren Podovsky och hans botoxuttryckslöse henchman Yushin är förstås att hämnas på Murdock som satte honom i skiten till att börja med (enbart för att rädda sitt och några usla politikers skinn).

Jag kan mycket väl förstå att Rambo fanns med i tankarna (om än inte på den slutgiltiga listan) när det amerikanska filminstitutet skulle ange America’s Most Inspiring Movies. Det är helt uppenbart att det var meningen att den amerikanska publiken skulle känna sig trygga i vetskapen om att Rambo alltid skulle finnas där, för att hands on avgöra det kalla kriget på bortaplan med intet mer till hjälp än en pilbåge och ett välplacerat raketgevär. Men att se den nu, utan 80-talets ramverk eller tonårens förlåtande attityd mot allt som stavas a-c-t-i-o-n, gör snarare att jag känner avsmaksgallan kittla bak i halsen.

Rambo är beräknande och överlagt amerikansk och pro-soldat. Den sympati som man kände för Johnny i First Blood försvinner i princip omgående eftersom han nu ger sig in i djungeln för att kunna få revansch (”Sir, do we get to win this time?”). Inställningen att allt är ok, så länge man kan rädda amerikaner ur fånglägrets klor känns minst sagt unken och föraktet mot alla som inte är ute på fältet och skitar ned händerna är rätt otrevligt. Jag börjar undra om inte den Sly jag blev positivt överraskad av i First Blood var undantaget och inte regeln.

Där First Blood var mörk och ångestladdad blir Rambo bara dum. Det är inte det att jag är emot hjärndöd action, här är det den ideologiska svepningen som gör att jag sparkar fullkomligt bakut. Vad gäller djungelaction tycker jag till exempel att Predator fortfarande är rejält underhållande, men det beror också på att man väldigt snabbt släppte alla politiska antydning för att fokusera på spänningen.