You are currently browsing the tag archive for the ‘Chosen One’ tag.
Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren
Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.
Läs hela inlägget här »I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Legenden om ugglornas rike
Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.
Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.
Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).
Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.
