You are currently browsing the tag archive for the ‘Comic relief’ tag.

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Mellan februari och maj 1946 hemsöktes städerna och landsbygden omkring dem av någon som snart döptes till ”Phantom killer” eller ”Phantom slayer”, vilken mördade fem pers och skadade tre. Det som raskt döptes till Texarkana Moonlight Murders fick staden att praktiskt taget barrikadera sig efter solnedgången och…tadaaaa. Filmtitel! Det som är det lite nattståndna under solen i det här fallet är alltså både fenomenet massmördare (innan Ed Gein, Ted Bundy och alla de andra) samt en film som försöker slå mynt av händelserna.

The Town… gör sitt bästa för att tittarna inte ska sväva i någon ovisshet om att det vi ska få se hände ”på riktigt”, inte minst genom att utrusta sig med en nyhetsuppläsarliknande berättarröst. Vern Stierman börjar med att beskriva hur Texarkana (Texas-versionen), så här knappt ett år efter andra världskrigets slut, är en stad på g. ”Most of the boys are back home”, bilhandlarna hinner inte leverera nya fordon till alla som vill ha dem och alla är redo att börja leva the american dream. Men drömmen förvandlas till en mardröm när två ungdomar, som ”parkerat” sent om natten vid en lovers’ lane, blir brutalt attackerade av en man med något som som mest liknar ett örngott på skallen.

Skräckmomenten i The Town… ligger enbart i de här attackscenerna. De funkar väl hyfsat i den meningen att de är ganska brutala och halv-obehagliga så länge de pågår. Eftersom mördaren utan undantag attackerar par ackompanjeras attackerna tyvärr av hysteriskt och konstant skrikande kvinnor, vilket faktiskt blir ganska påfrestande. Det är förstås också här man kan plocka upp filmens slasher-element. I den meningen hyser The Town… ett avsevärt tydligare släktskap med skepnader som Michael Myers eller Jason Vorhees jämfört med exempelvis Alice, Sweet Alice. Fantommördaren är anonym, rentav tom på alla former av mänsklighet eller personlighet bakom det vita tygskynket. Hans framfart är stadig men obeveklig och han är dessutom ganska påhittig när det gäller vapen.

Men om inte annat blir The Town… ett ganska bra exempel på vad som behövde förändras för att skapa en omedelbar klassiker och trendsättare som Halloween eller Friday the 13th. I sig självt finns det inget som säger att fantommördaren inte skulle ha kunnat bli lika ikonisk som sina efterträdare. Men att skapa känslan av en tryckande stämning och hot i en hel stad, jämfört med ett sorority-hus, en gatstump eller ett avbefolkat sommarläger, är ingen lätt sak och jag vill påstå att regissören Charles B. Pierce inte lyckas med det.

Vi har ingen som helst relation till de som faller offer för mördaren, de dyker bara upp för att bli avpolletterade vilket innebär att vi inte bryr oss särskilt mycket. Detta skulle förvisso komma att bli en av genrens standard-grepp (alltså utvecklingen ”Hej”-Hugg-”Ugggh”-Duns), men först efter att den var etablerad och tittaren därmed redan vet vad hen ska ta del av. När genren är på plats finns redan från början ett outtalat kontrakt mellan film och filmtittare som saknas här.

The Town… trycker dessutom alldeles för hårt på sin BOATS-vinkel för att filmen ska kännas som en slasher. Tobe Hooper var smart i så motto att han inympade en knivsudd realism i The Texas Chain Saw Massacre för att göra den hemskare. The Town… är i sin tur så ivrig med att använda berättaren Stierman att filmen snarare känns som en true crime/murder porn-produkt. Särskilt som en stor del av handlingen går ut på att vi får följa typ femton olika rättsväsenden som gemensamt försöker få fast mördaren.

En ytterligare, extremt olycksalig, spik i slasher-kistan är comic relief-momenten som filmen av någon anledning tyckte var en bra idé att lägga in. Personifierade av gröngölingen Patrolman Benson (kallad ”Sparkplug” och påminner en del om Hugh Laurie) som får vara lite fumlig, oproffsig och stamma. Givetvis utklädd till kvinna i ett försök att fånga in mördaren. Vid ett tillfälle kör han av vägen i flygande fläng och The Town… förvandlas till ett avsnitt av The Dukes of Hazzard istället. Inte en välgörande atmosfär om man vill göra en skräckfilm enligt min mening.

True crime-stämningen, kombinerat med det faktum att vi egentligen inte får lära känna en enda rollfigur på något personligt plan, gör att tyvärr att The Town… blir ganska platt och prosaisk. Lite kartong-ig. Det den har, är en mördare med ikon-potential och en grymt snygg affisch av den då fortfarande okände konstnären Ralph McQuarrie.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: An enigma, wrapped in a mystery

Vapen: Revolver, hacka, järnrör och, minnesvärt nog, en kniv-trombon

Killer-o-vision: Nope.

alt. titel: Katternas rike, The Cat Returns, Katteprinsen

I min text om Hayao Miyazakis långfilmsdebut, Slottet i Cagliostro, liknade jag mästertjuven Lupin III vid en katt som alltid landar med tassarna i backen. Föga kunde jag då ana att Ghibli dryga tjugo år senare skulle klämma ur sig Katternas rike, en slags mashup mellan Miyazakis hjälte och kattfiguren Baronen från Om du lyssnar noga.

Läs hela inlägget här »

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Läs hela inlägget här »

Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.

Läs hela inlägget här »

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Läs hela inlägget här »

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Läs hela inlägget här »

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Läs hela inlägget här »

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg