You are currently browsing the tag archive for the ‘Comic relief’ tag.

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

Sideways (2004)
Paul Giamatti och Thomas Hayden Churchs rollfigurer börjar på minus och fortsätter med en stadig (samt vinindränkt) nedåtgång efter det.

P.S. I Love You (2007)
Hilary Swank är ledsen tack vare en perfekt död make men tar sig i kragen och blir glad igen genom sin förmåga att designa skor.

Love & Other Drugs (2010)
Obegripligt charmige Jake Gyllenhaal hookar upp med lika obegripligt snygga Anne Hathaway och tillsammans hinner de avhandla en kallsinnig läkemedelsindustri, adhd, Parkinson och ovälkomna bieffekter från Viagra.

Bad Neighbors 2: Sorority Rising (2016)
Rose Byrne och Seth Rogens sköna kemi levererar återigen en överraskande underhållande film som försöker övertyga oss om att det går att skämta lika mycket om kvinnlig som manlig sexualitet.

Central Intelligence (2016)
Skolans coolaste kille blir till revisors-Kevin Hart medan skolans största mobboffer ägnat 6 träningstimmar om dagen i 20 år åt att bli CIA-Dwayne Johnson och möjligen blivit galen på kuppen.

Free State of Jones (2016)
Matthew McConaughey gör uppror mot grårockarna och bygger broar över rasgränserna iförd Mississippis risigaste skäggväxt.

Keeping Up with the Joneses (2016)
Stadgade förortsborna Isla Fisher och Zach Galifianakis tycker det är något skumt med de nya grannarna och visst, det är ju Wonder Woman och Don Draper!

The Magnificent Seven (2016)
I denna remake av en Western-reimagining av en samuraj-rulle har Ethan Hawke PTSD, Vincent D‘Onofrio pratar i falsett, Chris Pratt är sitt vanliga, charmiga jag och vi förväntas tro på att Denzel Washington (född 1954) är yngre än Peter Saarsgard (född 1971).

Max Steel (2016)
Mattel ville kursa några sorts actiongubbar och hey presto: en fullkomligt anonym chosen one-ungdomsfilm med världens äldsta ”tonåring” i huvudrollen och en ”rolig” comic relief-alien-sidekick.

Trolls (2016)
Lycka är klassiska pophits, tvåsamhet, glitterfärger och en varm känsla i magen (som inte kommer sig av det du stoppar i den).

The Boss Baby (2017)
Vem i hela helvete vill ha en hundvalp som aldrig växer upp (tro mig, det är en relevant fråga trots titeln)?!

 

Annonser

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Invånarna i den lilla franska byn Villeneuve ser med sneda ögon på den unga Belle. Hon läser mer än gärna och har dessutom fräckheten att försöka lära andra små flickor att läsa. Sådant går inte för sig! Byns snygging Gaston tycker givetvis att han gör Belle en tjänst när han storslaget förklarar sig villig att gifta sig med henne (de skulle ju få så vackra barn) och förstår inte alls hur hon kan tacka nej. Vet inte Belle vad som händer med ogifta kvinnor som inte har någon som försörjer eller försvarar dem?

Det vet Belle mycket väl. Hon lär därför upp sig till att bli bokbindare, tar ett gäng självförsvarskurser och lever därefter lycklig i alla sina dagar. Helt på egen hand.

As if…

Nå, det hade kanske kunnat hända (a girl can dream…) om inte Belles pappa blivit tillfångatagen av ett hemskt odjur och enda sättet att rädda hans liv varit att den unga kvinnan tar hans plats. Nu återstår bara att se om Belle ska drabbas tillräckligt svårt av sitt Stockholmssyndrom för att bryta kärleksförtrollningen och förvandla odjuret tillbaka till den (givetvis) sköne prins han en gång var.

Beauty and the Beast var den första av de ”nya” Disneyfilmerna som fick mig att inse att det kanske fortfarande fanns något att hämta i tecknad film. Även denna ”live”-version lyckas bra med sin sagokänsla vilket paradoxalt (och möjligen orättvist) gör att jag genom hela tittningen inte kan låta bli att fundera på varför man överhuvudtaget brytt sig om att göra den (jaja, jag vet, snöd vinning, men jag kan väl åtminstone få låtsas att det finns någon slags kreativ drivkraft bakom?!).

I princip allt i slottet och även skogen som ligger mellan det och byn är, eller känns, CGI:at. Jag fattar liksom inte riktigt poängen med att göra om en animerad film till en annan sorts animerad film. Då hade det varit mer spännande om filmen verkligen hade varit ”live” och alla de förtrollade varelserna till exempel bara varit utklädda, bestått av animatroniska dockor eller gjorts med stop motion.

Jag vet inte om det är denna brist på fysiska personer eller objekt att agera mot som gör att Emma Watsons Belle trillar tillbaka i den teatraliska, överagerande och överartikulerande Herminone från de allra första Harry Potter-filmerna. Kanske behöver hon bara något lite saftigare att bita i i manusväg? Slutresultatet blir i vilket fall som helst styltigt och platt.

Som musikal betraktat tycker jag dessutom att Beauty and the Beast är ganska tråkig. Det inledande massnumret när Belle vandrar genom byn om morgonen är bra men efter det tycker jag att det mesta blir ganska generiskt (i den mån dansande tekoppar och servetter kan vara det). Jag minns till exempel ”Be our guest”-numret som helt fantastiskt i originalet men nu kände jag mig oväntat kallsinnig inför det visuella överdådet.

Enda gången jag tycker att det hettade till lite var den ganska långa scenen när alla tjänarna börjar förstenas (även om lille Chip gärna hade kunnat få krossas till stoft mot stenläggningen. Irriterande barn på film blir inte mindre irriterande bara för att de är trasiga tekoppar). En annan oväntat positiv överraskning var att Josh Gad var en riktigt bra LeFou, Gastons comic relief-sidekick.

Jag skulle möjligen kunna tänka mig att Beauty and the Beast har sin starkaste sida som rent soundtrack för som saga lämnade den en del övrigt att önska. Här är det förvisso prinsessans kyss som räddar prinsen men vem kan ta hans tvålfagra omvandling på allvar efter Shrek?

I vanlig ordning delar jag och bloggkollegan Filmitch på samma film denna första musikalen ut. Vad tyckte han om Belles Stockholmssyndrom? Only one way to find out, click away!

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

Läs hela inlägget här »

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-apocalypseNär vi lämnade Alice i Resident Evil visste vi till att börja med inte att hon var Alice eftersom ingen hade använt hennes namn i första filmen. Nå, nu undviks det lilla misstaget genom att hon levererar en snabb recap: anställd av Det Onda Företaget, vill ställa saker och ting tillrätta genom att spela förrädare men saker och ting går åt helvete nere i the Hive.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, Shallow Graves
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Inmurad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser