You are currently browsing the tag archive for the ‘Manlig vänskap’ tag.

Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?
Läs hela inlägget här »Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin
***
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.
Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…
***
alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas
För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.
Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.
Undrar om det dröjde ända till premiären i januari 2016 på Sundance-festivalen innan filmskaparna Daniel Scheinert och Daniel Kwan (kallade ”the Daniels”) fick klartecken på att använda begreppet ”Swiss Army”? Jag skulle i alla fall kunna tänka mig att det är varumärkesskyddat och i själva filmen går Daniel Radcliffes Manny under det mer generiska epitetet ”Multi purpose tool guy”.
Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.
alt. titel: Sista tåget från Gun Hill
Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.
Att kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).
That’s what HE said!