You are currently browsing the tag archive for the ‘Manlig vänskap’ tag.
Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.
Men när Keats bror Tom går bort i…wait for it…lungsot och Fanny visar stor medkänsla börjar han inse att hon kanske inte är den tanklösa flört han har tagit henne för. Då har hon redan sett till att införskaffa Keats tunna poesivolym Endymion och fångats av dess romantiskt svärmiska stämning. Hon ber honom om lektioner i ”the craft of poetry” och undan för undan växer de unga tus kärlek till varandra. Men John delar broden Toms taskiga lungkonstitution samtidigt som han inte har några som helst utsikter att försörja vare sig fru eller familj.
Jane Campion är regissörsnamn som alltid gör mig nyfiken även om det kan ta en så där tio år innan jag till slut kommer mig för att se en av hennes filmer. I Bright Star är det Abbie Cornish och Ben Wishaw som får porträttera filmens kärlekspar. En relation som länge hölls för fullkomligt osannolik av Keats beundrare, vilka livligt föreställde sig ”the tortures to which she subjected a noble spirit with her dancing-class coquetries”.
Men om man ska tro Bright Star finns ett jämlikt och innerligt förhållande mellan John och Fanny. Det som står mellan dem är de hårdhjärtade omständigheter som en oförstående omvärld sätter upp, snarare än någon brist i själarnas gemenskap. Fannys mor är inte emot dotterns hjärtevän på andra grunder än rent ekonomiska medan det är en helt annan sak med vänner Charles Brown. En bufflig typ som tycks mer än lovligt svartsjuk på kjoltyget som är ute efter hans begåvade polare.
Charles Brown spelas (något överraskande för min del) av en bullrig samt extremt skotsk Paul Schneider. Han länder lite välbehövligt liv till berättelsen men det är Abbie Cornish Fanny som sticker ut. Möjligen enbart på grund av att jag tidigare inte tycker mig ha haft någon uppfattning om henne som skådespelerska men här är hon som sagt mycket duktig. Ben Wishaw är aldrig någon som jag fäst mig vid och så heller inte den här gången. Däremot var det roligt att känna igen Thomas (Brodie) Sangsters särpräglade ansikte i rollen som Fannys yngre bror Samuel. Som för övrigt dog av…gissa vad?
Eftersom det är Jane Campion vi snackar om här är förstås Bright Star fullkomligt utsökt rent visuellt. Själva historien och även framförandet andas en tillknäppt återhållsamhet som understryker den kyska men givetvis utomordentligt romantiska kärleksaffären. Tyvärr är den också utomordentligt trist. Jag kan inte uppamma något som helst intresse i vare sig John och Fannys svårigheter att Få Varandra eller i deras diskussioner om poesi.
Den klassiska BOATS-fällan med andra ord, här dessutom ytterligare nedtyngd av kostymdramats strikta ramar. Alltså att jag blir mer nyfiken på historien bakom filmen (det vill säga T och S i BOATS:en) än fängslad av filmen i sig. Bara upptäckten att Keats i ett brev kallade Fanny ”beautiful, elegant, graceful, silly, fashionable and strange” första gången han träffade henne var mer fantasieggande än Bright Stars två hela timmar.
Annonser
Undrar om det dröjde ända till premiären i januari 2016 på Sundance-festivalen innan filmskaparna Daniel Scheinert och Daniel Kwan (kallade ”the Daniels”) fick klartecken på att använda begreppet ”Swiss Army”? Jag skulle i alla fall kunna tänka mig att det är varumärkesskyddat och i själva filmen går Daniel Radcliffes Manny under det mer generiska epitetet ”Multi purpose tool guy”.
Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.
alt. titel: Sista tåget från Gun Hill
Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.
Att kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).
alt. titel: Vänner för livet
En man står vid en kanal i Amsterdam och gråter. Han har just sagt farväl till sin son för kanske sista gången men sonen vet inget. Varför ska han lida och kanske sumpa ett gäng tentor när ett sådant besked lika gärna kan vänta några veckor till? Men det börjar bli ont om tid för Julián som lider av svårartad lungcancer. Han har bestämt sig för att avsluta alla behandlingar, de skjuter ju ändå bara upp det oundvikliga. Det är bland annat på grund av det här beslutet som vännen Tomás kommit till Madrid från Kanada för att spendera några dagar i sin döende väns sällskap.
alt. titel: En förlorad värld: Heliga och profana minnen ur kapten Charles Ryders liv, Brideshead Revisited
Utan något tydligt mål här i livet kommer den unge Charles Ryder till Oxford. Han blir genast översköljd med råd om vad man bör och inte bör göra från sin kusin Jasper. Men eftersom Charles inte gillar Jasper särskilt mycket väger den erfarne släktingens råd lätt.
Vad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?
Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.
Det är ingen hejd på evenemangen! I mars ShakespeareSöndagar, förra veckan var det musikaler som gällde, igår en årsbästalista och idag aprils filmspanartema. Den här gången har vi tagit sikte på den pålitliga Westerngenren. Men vad välja? Mängden inbjuder ju till storverksprojekt, typ dra igenom alla Howard Hawks (Western)filmer. Nu fick tidsramarna bestämma och Hawks kompletta (Western)filmografi fick skalas ned till en endaste hanterlig film. Men då är å andra sidan Rio Bravo från 1959 en av hans mest kända filmer. Läs hela inlägget här »
Sista Shakespeare ut! Nu känns förstås livet tomt och innehållslöst, men håll ut. Snart är det ju dags för min och Filmitch traditionsenliga musikalvecka.
Även den här söndagen har jag och Filmitch teamat när det gäller pjäs, men hans Macbeth har nog trots att regissören heter Roman Polanski tagit en lite mer traditionell väg när det gäller framställning.
***
That’s what HE said!