Att Evan plötsligt befinner sig i Rom kanske tycks som en fullkomlig slump. Samtidigt är det ganska lätt att steg för steg identifiera händelserna som lett fram till att han stöter ihop med engelsmännen Tom och Sam på det italienska vandrarhemmet. Att han därefter hänger med dem på en roadtrip söderut längs italienska västkusten, bara för att bli förhäxad av den vackra Louise verkar ligga närmare vad man eventuellt skulle kunna kalla ödet.
Fortsätt läsa ”Spring (2014)”
Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.
Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.
Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.
Aldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.
Efter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?
Nä, till slut gick det inte att ens med vilja, våld och tretton liter vaselin få till en vampyrkoppling till november månads filmspanarfilm vilken avnjöts inom ramen för Stockholms filmfestival. Om man nu inte ser barn som vampyrer förstås…
***
Lucile Hadžihalilovićs Evolution fyller ganska väl mallen för vad jag har börjat se som ett slags credo: det är inte särskilt svårt att göra en obegriplig film. Regissören och manusförfattaren är antingen (1) fullständigt trollbunden av havet som livets vagga och ursprung, av det löfte om befruktning och nytt liv som gömmer sig däri, eller (2) fullständigt skräckslagen inför tanken på mänsklig befruktning, graviditet och födsel.
alt. titel: Wild Tales
Inspirerad av tankar om arternas förändring och naturens skoningslöshet skaldade den brittiske poeten Lord Tennyson i mitten av 1800-talet om ”nature, red in tooth and claw”. Visst kan naturen vara både obönhörlig och till synes grym. Men frågan är om vår så kallade civilisation är så mycket mer barmhärtig och som förtexterna till Wild Tales visar kan naturen i många fall åtminstone uppvisa en skönhet som civilisationen står långt efter.
Efter avslutat tema tror jag att jag ska hålla mig ifrån Syfy-produktioner på ett tag. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar med just nu.
Idiotiskt manus 1A för dagen involverar ett B-filmsteam som är på Hawaii för att spela in mästerverket Head Chopper 2. Jag gissar att en av producenterna är Roger Corman? Nåväl, det potentiella slutresultat ser ut att bli marginellt sämre än vad jag sitter framför i detta nu.
Samtidigt härjar det runt två monstruösa (jag börjar snart få slut på synonymer till ”väldigt stora”) ormar på ön som tycks ha specialiserat sig på att tugga i sig turister och forskare på ett sätt som skapar måleriska små blodmoln. Ungefär som när man stampar på en väl utvecklad röksvamp.
alt. titel: Ssssnake, Kungskobran
Om jag skulle bli labbassistant åt en person som pysslade med avancerad ormgiftsforskning skulle jag nog ha föredragit någon som inte heter Dr. Stoner. Unge David Blake hyser dock inga sådana tveksamheter, han överger till och med sina studier för att kunna flytta hem till Dr. Stoner i hans ödsligt belägna hus. En viss bonus presenteras i och för sig i form av forskardottern Kristina, i glasögon och moderiktig fjäderfrilla.
Rörliga bilder och tryckta ord 