You are currently browsing the tag archive for the ‘Stockholm filmdagar’ tag.

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Man skulle kanske kunnat tänka sig att en närmare medhjälpare skulle ha varit snickaren William som hyr ett rum i det storslagna men lätt medfarna huset i Santa Barbara som ägs av Dorothea. Men trots idoga försök att fösa ihop sin son med den äldre mannen tvingas modern inse att hon själv har betydligt mer gemensamt med William än hennes tonårstrulige son.

Men vad är tonåriga killar mer intresserade av än något annat här i världen? Tjejer, förstås! Dorothea pratar därför ihop sig med fotografen Abbie som hyr ett annat rum i huset samt Jamies kompis Julie och ber dem ta sig an hennes son. Som till en början inte är överförtjust i arrangemanget ska tilläggas.

Abbie, med det flammande röda håret och en lika flammande kärlek till punkmusiken, gör ett blandband till Jamie med alla de låtar som hon själv önskat att hon kunnat lyssna på när hon var tonårsdeprimerad. Plus slänger åt honom valda delar av litteraturlistan till “Hardcore Feminism 101”. Julie delar i sin tur med sig av sina sexuella upplevelser med halva grannskapets killar, ett urval som dock inte inkluderar Jamie själv till hans stora förtret.

Jag såg 20th Century Women eftersom den låtit tala om sig i Oscarssammanhang. Snacket har väl främst gällt Annette Benings insats som den nyfiket oroliga men lösningsinriktade modern Dorothea. Och visst, Annette Bening gör vad jag kan bedöma en strålade rollprestation som kvinnan som ständig röker (”When I started smoking, it was stylish”), ständigt går med Birkenstock-sandaler på fötterna och alltid har en öppen dörr för brandmän som släcker hennes brinnande bil. Men även om jag sannolikt borde vara mer eller mindre ålagd att göra det med tanke på min könstillhörighet fastnar jag inte på något helhjärtat vis för filmen. Inte heller närvaron av Greta Gerwig som Abbie eller Elle Fanning som Julie gör någon större skillnad trots att även de gör respektabla rolltolkningar.

20th Century Women känns som en vuxet återhållsam indiefilm. En välavvägd humoristisk quirkieness (Jamie förklarar det mesta som gäller modern med att ”She grew up during the depression”), uppbrutet berättande, rivning av den fjärde väggen, flera berättarröster och en slice-of-life-”handling”. Ackompanjerat med en ström av för handlingen orelaterade stillbilder, klipp från Koyaanisqatsi, klassiska och samtida TV-sändningar, signifikanta citat och ett säkerligen plågsamt noggrant utvalt soundtrack som jag gissar ska förmedla en slags tidsdokumentkänsla. Det är en pratfilm men as far as pratfilmer goes inser jag att jag i så fall föredrar Richard Linklaters mer polerade stil.

Det jag kan sympatisera med är att 20th Century Women, till skillnad från The Virgin Suicides, verkligen har kvinnorna i centrum trots att det många gånger är Jamies berättarröst som får ljuda. Där Sophia Coppolas granngrabbar blev det kalejdoskop genom vilket vi fick betrakta systrarna Lisbon vare sig vi ville eller inte utgör regissör och manusförfattare Mike Mills Jamie snarare en duk för Dorothea, Abbie och Julie att måla upp sina olika kvinnligheter på.

Det man väl även får ge filmen är att den riktar strålkastarljuset mot Annette Bening som får en chans att visar att hon är en otroligt duktig skådespelerska. Synd bara att hon inte fick visa det i en lite mer intressant och rolig film.

Jag tror minsann att jag bara fick sällskap av en enda filmspanare den här gången. Men nej, även Jojjenito verkar ha passat på.
Fripps filmrevyer

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Men det är trots allt Su-ans födelsedag och Seok-Woo gör en djupdykning i pappa-havet för att följa sin dotter på tåget från Soeul till Busan (En timmes resa. Så Stockholm-Västerås, typ) där exfrugan håller till. Seok-Woos mamma blir nöjd över det beskedet eftersom hon hoppas att sonen ska passa på att försöka lappa ihop förhållandet.

Redan när tåget lämnar Soeul är något i faggorna. Känner vi lukten av odöda kanske? Uppmärksamma passagerare noterar att det händer något på perrongen samtidigt som tåget börjar glida iväg. Ouppmärksamma passagerare blir i sin tur snart väldigt uppmärksamma på det faktum att en ung flicka, som i sista sekunden kastat sig på tåget, snart sitter som en överdimensionerad igel på den kvinnliga konduktörens hals medan blodet sprutar. Dags för en hävdvunnen favorit i zombiesammanhang: skrik och panik.

En annan tradition inom genren är den om fristaden och i det här fallet finns den förstås hos militären i Busan. Men kommer passagerare (och inte minst lokföraren) att överleva tillräckligt länge för att ens hinna dit?

Det blev ett väldans prat om den sydkoreanska zombierullen under hösten 2016 och det var inte utan att jag gick och sparkade mig själv på smalbenen (inte helt enkelt ska ni veta) för att jag inte lyckats inkludera den i årets Halloween-tema som rörde just de odöda horderna. Men tack vare Stockholm Filmdagar fick jag en möjlighet att rätta till det misstaget och filmen till ära har jag också återupplivat (pun intended) zombiekategorierna nedan.

Nå, så var då Train To Busan best fucking zombie movie ever? Allt är förvisso relativt och ska jag se till det genomsnittliga betyget på filmerna som de facto ingick i temat förtjänar den snudd på det omdömet. Men ser jag till hajpen som omgav den samtidigt som utmärkta The Girl With All the Gifts försvann som en fis i vinden från biografrepertoaren tycker jag att tåg-zombiesarna fick oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Men visst, filmen tar många (heck, i princip alla) klassiska zombieelement och jackar upp dem ett par snäpp extra, Korea style. Ibland funkar det och ibland blir det en aning övertydligt och upprepande. Det som funkar, särskilt rent visuellt, är bilderna av zombieknäckta fönster där de odöda väller ut som maskar från ett ruttet äpple. Den inledande hjorten som vaknar till liv med ett avhjort (heh…) äckelframkallande knak-ljud. Det finns en tågkollision som är något i hästväg. Och vem skulle inte charmas av det gravida paret (jag gissade på zombiefoster som ett säkert kort, gjorde du?)?

Samtidigt är det alldeles för många scener där våra huvudsakliga rollfigurer måste ta tårfyllt avsked från sina nära och kära som blir bitna i processen. Det gör att när det känslomässiga crescendot väl kommer orkar jag inte längre bry mig. Den scenen är dessutom alldeles för utdragen. Temat om huruvida det är bra eller inte med livscredot ”sköt dig själv och skit i andra” hamras hem med hela subtiliteten hos ett skenande disellok.

Train to Busan är ren, visceral horror medan The Girl… ligger mer åt halvmelankolisk och cerebral terror, för att tala i gotiska termer. Jag vet i alla fall vad jag föredrar.

star_full 2star_full 2star_full 2

Zombietyp
Utseendet känns rätt typiskt för den moderna zombien – blågrå ansikten med synliga ådror och vita ögon. Snabba. Förstås. Det speciella med Yeon Sang-ho (regissör) och Park Joo-suks (manusförfattare) zombies är att de närmast uteslutande orienterar sig med hjälp av syn och hörsel. Blir det mörkt kan man smyga sig förbi dem under förutsättning att man är tyst som en mus. De är heller inte särskilt händiga men de flesta hinder kan å andra sidan övervinnas av en tillräckligt stor zombiehög.

Omfattning
Potential för global spridning med tanke på att omvandlingen verkar ske sekundsnabbt. I alla fall om man blir rejält uppkäkad. Ett enkelt bett tycks däremot inte förmedla smittan riktigt lika snabbt. För det kan väl aldrig vara så att zombiefieringen är högst individuell beroende på vad handlingen kräver och vem som blivit biten?!

Vapen
Finns ju inte så himla mycket att välja på ombord på ett rullande tåg. Turligt nog kamperar dock ett baseballag i en av vagnarna. Dock är det oklart om överhuvudtaget något kan ta kol på de här zombiesarna.

Fristad
Som sagt: militären i Busan. Och det vet vi ju alla vid det här laget hur mycket tillit man ska ställa till sådana förhoppningar.

sthlm-filmdagar-2017_100Jag var sist på bollen med Train to Busan, så i princip alla som deltog på Stockholm filmdagar (plus några till) hade redan både sett och skrivit om filmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Movies-Noir

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Men för att ta det från början, närmare bestämt 1640. I det portugisiska Macao oroar sig jesuitordens präster för illasinnade rykten som sipprar ut från det tillbommade kejsardömet Japan. Kristenhetens främste frontfigur i den delen av världen, fader Cristóvão Ferreira, ska inte bara ha avfallit från den rätta tron utan också börjat leva som en japan. Om detta är sant skulle det innebära ett allvarligt avbräck för den katolska kyrkans image.

De ivriga unga prästerna Sebastião Rodrigues och Francisco Garupe är uppfyllda av helig glöd och reser mer än gärna till det farliga landet för att en gång för alla med egna ögon kunna intyga att det inte är sant. Allt för att Rom och Kyrkan ska kunna stå fortsatt stadigt. En slags propagandamission à la Saving Private Ryan med andra ord.

Väl på plats visar sig den nakna verkligheten vara avgjort brutalare än vare sig Sebastião eller Francisco någonsin kunnat föreställa sig. Det fåtal kristna japaner som finns, lever som gömda laglösa i sitt eget land, ständigt eftersökta av den styrande makten som tycker att anfädrens buddism duger alldeles utmärkt. Trots de brutala straff som riskeras kunde de små församlingarna inte blivit mer gråtmilt tacksamma över prästernas närvaro om de så varit Jesus själv (religiös egoboost modell superieur, check). Sebastião blir både imponerad över styrkan i deras tro och samtidigt skakad i sin egen. Vari ligger rättvisan för Gud att pröva dessa stackare så hårt? Det enda fel de begått är att födas i fel land.

Om detta varit det huvudsakliga innehållet i Silence hade Martin Scorseses senaste film kunna bli riktigt intressant. Den hade då också legat närmare den berättelse som jag förväntade mig utifrån förhandsinformationen. Nu visade den informationen inte stämma särskilt bra överens med filmens innehåll. Den rent historiska beskrivningen av hur japanerna behandlade kristna får vi nämligen inom loppet av cirkus fem dimhöljda minuter och sedan är de resterande 160 minutrarna (ja, ni såg rätt: filmjäveln rånar tittarna på två timmar och 40 minuters liv) blott och bart en upprepning av illdåden.

Historien berättas ur fader Sebastiãos perspektiv genom ändlösa brev som vi aldrig ser honom skriva och som han heller inte torde ha haft någon som helst möjlighet att författa när han och kollegan Garupe väl är på plats i Japan. Nåvälan, det är ett berättartekniskt grepp som jag förvisso skulle kunnat acceptera om filmen i sig hade haft mer att bjuda på.

Ingen historisk BOATS i någon slags renodlad bemärkelse alltså. Däremot alla fader Sebastiãos religiösa funderingar och tvivel, vilka i och för sig är intressanta. Är den ultimata kristna kärleksakten att avsvära sig sin tro om det räddar livet på tre andra kristna? Fem andra kristna?

Tyvärr är dessa funderingar och tvivel inbakade i en rätt ointressant film som jag dessutom tycker svajar betänkligt på målet. Scorseses syfte har som sagt inte verkat vara att göra en film som enbart ska visa på hur katolicismen var funtad vid mitten av 1600-talet. Men eftersom historien utspelar sig under en tid som bland annat var märkt av ett trettioårigt krig mellan protestanter och katoliker möts vi föga förvånande av en fortfarande rätt hårdhudad religion som inte känns särskilt relevant i nutiden.

Filmen avslutas dessutom med en fras om att produktionen tillägnas alla de kristna som led och dog i Japan. Det är formuleringar som brukar hänga med filmer vilka beskriver händelser som ligger kanske 70 år bakåt i historien, inte 370. I det här perspektivet känns det därmed inte särskilt överraskande att filmen bygger på en berömd bok av en kristen japan, Shūsaku Endō, vilken ska ha känt sig diskriminerad på religiösa grunder i Japan och på etniska grunder i Frankrike. En text producerad av en man som sannolikt haft anledning att själv tvivla på sin Gud både en och två gånger med andra ord.

Filmens tveksamma huvudperson spelas av Andrew Garfield och hans kompanjon av en närmast sjukligt utmärglad Adam Driver (en skådis som jag orättvis nog dock inbillar mig mer än gärna Lider För Konsten). De gör säkert bra ifrån sig bägge två men det enda jag kan tänka på är att Guds tjänare på 1600-talet tydligen var garanterade nytvättat och fluffigt hår samt välmanikurerat skägg under vilka omständigheter som helst. Förutom när de ska se ut som Jesus, förstås, då det hela antar en mer vildvuxen form.

Nog för att jag från tid till annan inte känt mig hundraprocentigt attraherad av Scorseses faiblesse för huvudpersoner som är monumentala skitstövlar. Men om Silence är alternativet tar jag hellre skitstövelfilmerna två gånger om dagen och fem gånger på söndagar.

star_full 2star_half_full

sthlm-filmdagar-2017_100Mitt intryck var att upplevelsen av Silence skiljde sig relativt mycket mellan de olika filmspanarna. Varför inte se efter själva?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

Läs hela inlägget här »

moonlightDet är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.

Läs hela inlägget här »

lala-landVälkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Läs hela inlägget här »

live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

MustangMormor och morbror har till slut fått nog av de turkiska föräldralösa systrarna Lale, Nur, Ece, Selma och Sonays oregerliga beteende. Här ska inte längre lekas med pojkar och pallas äpplen i grannarnas fruktträdgårdar. Sakta men säkert utrustas huset de bor i med galler efter galler. Samtidigt förvandlas vardagen till en veritabel hustrufabrik eftersom mormor satt sig före att respektabelt gifta bort alla sina dotterdöttrar innan hon själv trillar av pinn. Istället för att lära sig läsa och räkna i skolan ockuperas nu systrarna av en kader av mostrar som låter dem träna på matlagning, bakning och allt annat en riktigt kvinna måste veta för att kunna sköta ett hushåll.

Mustang är en film som inleder starkt men som i slutänden blir lite för tyngd av sitt eget Budskap. Det är som om regissören Deniz Gamze Ergüven efter ett tag glömmer bort sin historia om de fem systrarna och reducerar dem till representanter för ett förkastligt system som går ut på att deras liv enbart är familjens handelsvara och deras syfte enbart hustru och mor. Läs hela inlägget här »

BrooklynI början på 50-talet fanns det inte mycket av framtid för en ung flicka i en liten stad på Irlands sydöstra kust. Därför ser Eilis syster Rose till att hon kommer på båten som stävar mot Amerikat. Till en början kan Eilis knappt ta sig igenom vardagen på grund av sin enorma hemlängtan men så småningom börjar hon finna sig till rätta i Brooklyn med arbete på ett av stadens många varuhus, kvällsklasser i bokföring och, förstås, kärleken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg