alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar.

Jean Dujardins Picquart jobbar alltså minst sagt i motvind. Men även om Roman Polanski och författaren Robert Harris (som tidigare jobbat tillsammans med thrillern The Ghost Writer) vill uppmärksamma officerens avsevärda bidrag till historiens upplösning blir han lite väl lik en Jan Guillou-hjälte. Det vill säga en orubbligt säker, plikttrogen, rationell och kontrollerad man som aldrig vare sig tvekar eller trampar snett på vägen mot Det Rätta. En man som dessutom kan slå folk på käften om situationen så kräver. För att inte tala om hur obegripligt tjusig han ter sig i uniform. Jag vet inte om det är meningen att Picquarts otrohetsaffär finns på plats för att göra honom mer mänsklig. Den har nämligen ingen som helst betydelse för själva Dreyfus-grävandet.

Men för min del är inte Polanskis bästa gren just detta med tilltalande eller fascinerade människor, alternativt mellanmänskliga relationer. Jag har alltid uppfattat hans stil som förhållandevis distanserad och så också i J’Accuse. Vi får ofta följa Picquarts ryggtavla i långa åkningar där han marscherar fram i jakten på rättvisa men det blir aldrig något intimt tjuvkikande av det hela, snarare ett opartiskt dokumenterande av den process som utspelas, helt oberoende av kameran.

Inte för att filmerna i övrigt påminner det minsta om varandra men där Greta Gerwigs Little Women visade upp ett gemytligt och varmt belyst 1800-tal har Polanski istället satsat på avskräckande takhöjder, dörrhandtag i ansiktshöjd samt sotbemängda och dunkelt upplysta rum, vilka utan undantag framstår som iskalla. Gerwig lockar tittaren att bli delaktig i sin historia medan Polanski föredrar att hålla ett respektabelt avstånd. Nästan som om en allt för nära förtrolighet skulle kännas en smula kladdigt.

Därmed inte sagt att J’Accuse inte är bra, för detta är hur en historisk BOATS-slipsten ska dras! Ok, jag blir aldrig känslomässigt engagerad men däremot är historien så pass välberättad att den är oupphörligt intressant. För att inte tala om produktionsvärdet i allt från kostymer till interiörer. Det går inte att se sig mätt på alla elegant darrande mustascher när något extra skandalöst diskuteras eller vad man väl skulle kunna kalla för polisens rättstekniska avdelning med antropometriska planscher och handstilskartotek.

J’Accuse är en film som lyckas både upplysa, tjusa och intressera. Och som dessutom innehåller en Jean Dujardin i uniform. Qu’est-ce qu’il ne faut pas aimer?!

Vad annat än Stockholm filmdagar bjuder på sådant filmgodis?