You are currently browsing the tag archive for the ‘Meryl Streep’ tag.

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Emma sticker faktiskt ut så pass mycket från standardmallen att PTA (är det ens någon idé att dra den svenska ”motsvarigheten” Hem och skola längre? Finns den ens kvar?), med ordförande Mrs. Greene i spetsen, försöker se till att få studentbalen inställd. Hellre det än att deras ungdomar ska riskera att få signaler om att det är ok att släpa med sig baldejter som är av samma kön. ”The Prom” är en uramerikansk (och uteslutande straight!) institution, lika helig som rätten att bära vapen.

Emma har förvisso rektorn Tom Hawkins på sin sida men hennes nuvarande flickvän är däremot inte särskilt öppen med deras förhållande eftersom det är Alyssa Greene, dotter till ovan nämnda PTA-ordförande. Alyssa är livrädd för vad hennes prestationsinriktade mamma skulle säga om det visar sig att hennes dittills perfekta dotter (cheerleader, fina betyg, debate club) var gay.

Men som om det inte vore nog för Emma att jonglera en ofrivillig medborgarrättshärva (får PTA ens ställa in balen?!) och en ovillig flickvän får hon dessutom ett gäng kändisaktivister på halsen. Musikalstjärnorna Dee Dee och Barry har fått dåliga recensioner på sin senaste produktion, Eleanor: The Eleanor Roosevelt Story, och letar nu desperat efter något som kan boosta deras image. Fulla av sin egen PK-betydelse dundrar Broadwaystjärnorna in i Edgewater för att tillhålla stadens invånare hur dumt det är att vara trångsynt och intolerant. Vilket naturligtvis blir ytterligare ett minus i Emmas kolumn för stadens del – om hon bara inte varit gay eller åtminstone haft anständigheten att hålla det för sig själv hade inget av detta behövt hända!

En smula överraskande visade det sig att poddparet Steffo och Fiffi i Snacka om film! hade väldigt olika åsikter om The Prom. Innan dess hade jag inte ens uppmärksammat denna Netflix-musikal men ett toppbetyg å ena sidan och ett halvljummet å den andra gjorde mig nyfiken. Särskilt som rollistan lockade med både Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden (en skådis jag haft en soft spot för sedan Lesbian Vampire Killers). Fördelen var nu också att jag kunde vara en smula förberedd på vad som komma skulle.

För The Prom är en tvättäkta Musikal – den vräker på med extravaganta sång- och dansnummer (James Madison High School torde ha USA:s mest dansanta elevpopulation), jazz hands och paljettbeströdda klädesplagg. Alla tar i från tårna i sina rolltolkningar och det märks tydligt att produktionen kommer från en scenmusikal både vad gäller enskilda scener och musikaliskt (av någon anledning påminde The Prom mig om Adam Shankmans Hairspray). Det känns inte som om regissör Ryan Murphy ändrat särskilt mycket från Chad Beguelin, Bob Martin och Matthew Sklars ursprungliga upplägg, Beguelin och Martin har också varit med och skrivit manus.

För min del tror jag som sagt att The Prom vann stort på att jag hade rätt förväntningar på musikalen. Det är väldigt mycket (rättelse: i princip enbart) yta och budskapet är lika enkelspårigt som en greyhound med span på kapplöpningskaninen. Filmen smälter likt sockervadd så fort man stoppar den i munnen och är lika lättuggad som uppvärmda Sommargrönsaker från Findus. Men det visade sig samtidigt att det var just vad jag var sugen på vid just den här titten – något sött och lättuggat som inte har pretentioner på att vara varken nyskapande eller innovativt. Jag inser naturligtvis att det finns filmer som hanterar frågan om olikheter och intolerans med betydligt mer finkänslighet och djup än The Prom, men dess stereotypa budskap är ju i alla fall bättre än ingenting. Jag tror dessutom att det är ett enkelt budskap som har potential att nå en bredare publik än de där finkänsliga och djupa produktionerna.

Dessutom älskade jag den överdådiga och bombastiska musikalkänslan i filmen. Den gör förstås att jag tenderar att ha en hel del mer överseende med enkelheten och stereotypin (men det är kul på riktigt när man rimmar på ”lesbian” och ”thesbian”). I någon mån är det ju vad klassiska musikaler går ut på – känslor och spörsmål sjungs rakt ut på scen och allt är överdrivet och färgglatt för att nå ända ut till de bakre raderna. Meryl Streep är underbar i sitt primadonna-överspel och till och med rektor Hawkins arbetsrum är färgkodat.

Som så ofta annars visar det sig att jag och musikaler klickar som bäst när jag är mentalt förberedd, för det här var en film som jag absolut kommer att återbesöka både med omtittar och avlyssningar. Tack för tipset, Snacka om film!

The Prom är alltså första filmen ut i 2021 års musikalvecka och helt enligt traditionen har jag och kollegan Filmitch sett samma musikal att starta upp veckan med. Hoppa över till hans blogg och se om han blev lika tjusad av fluffet som jag!

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Läs hela inlägget här »

10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.

”You are the strangest man I have ever met.”

9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.

”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Läs hela inlägget här »

Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.

***

Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?

Läs hela inlägget här »

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Läs hela inlägget här »

albert-nobbsAtt kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg