Mrs. Henderson Presents (2005)

Laura Henderson har nyss slängt en näve jord på maken Roberts kista, men är redan less på änkeståndet. Vad ska hon nu hitta på?! Väninnan Lady Margot Conway är mer van i rollen och menar på att när man är så snuskigt rik som Laura, är det bara fantasin som sätter gränser. Välgörenhet eller älskare, bara att välja och vraka.

Men Laura Henderson är inte en kvinna som generellt gör det världen förväntar sig av henne och hon hittar en helt egen excentricitet att slösa sina pengar på: en teater. Eftersom hon inte kan ett smack om branschen anställer hon den burduse Vivian Van Damm som teaterdirektör. Men trots Van Damms erfarenhet går det inte så bra för Windmill Theatre innan Laura får en snilleblixt: varför inte göra som fransmännen och bjuda publiken på lite naket?

Anno 1937 är det inte helt enkelt att importera Moulin Rouge-konceptet till den brittiska striktheten. Då skadar det förstås inte att Laura Henderson är ”Tommy” med Lord Chamberlin, mannen som har makt att bestämma vilka pjäser som får spelas. Så länge töserna står blickstill kan det hela räknas som tablåer och därmed anses som “konst”. Voilà, finkultur istället för fulunderhållning.

Regissören Stephen Frears har under de senaste åren visat sig ha en rejäl faiblesse för verkliga historier om med eller mindre paranta äldre damer. Mrs. Henderson Presents synes vara den första i ledet som sedan dess fyllts på med The Queen, Philomena, Florence Foster Jenkins och Victoria & Abdul. Med tanke på rollerna är det knappast uppseendeväckande att han också siktat in sig på skådisar som Helen Mirren, Meryl Streep och, icke minst, Judi Dench.

Här är det Judi som tillsammans med Bob Hoskins teaterdirektör får sparra en smula innan de kommer till en gruffig “men vi vet ju att vi gillar varandra egentligen”-överenskommelse. Det hela är charmigt och Dench är som vanligt både härligt bestämd och frisinnad. Samtidigt går det inte att undkomma känslan av att jag kanske sett henne i lite för många sådana roller. Jag tror att även storyn hjälper till att göra hennes Laura Henderson en smula platt, enär 1937 snart övergår i 1939 och andra världskriget. Det blir mer fokus på vad som händer med teatern i krigstider än dess ägares eventuella psykologiska resa. Windmill tycks främst ha varit känd för dels sina ”Windmill girls”, dels det faktum att man vägrade stänga teatern, till och med under London-blitzen.

Scenen där Dench Henderson ska demonstrera att hon förstår livsvillkoren även för de som inte är snuskigt rika änkor i 70-årsåldern, blir i det perspektivet kanske än mer olycklig eftersom den i princip mynnar ut i ett brandtal om att det är en mänsklig (manlig) rättighet att åtminstone ha sett ett naket fruntimmer innan man drar ut i krig. I samma anda är stämningen på teatern familjär och mysig där ingen av tjejerna brottas med moraliska tveksamheter över att slänga av sig paltorna på scen. Den som befinner sig i blickfånget i det avseendet är framförallt Kelly Reillys Maureen, vilken framstår som lika charmig men platt som Laura Henderson.

Av Frears ”tant-filmer” upplever jag att Mrs. Henderson Presents är den som hamnat mest i skymundan och det finns fog för det. Själva hantverket är solitt och det är en habil kostymfilm men som helhet allt för menlös. Ska man se Judi Dench jobba tillsammans med Stephen Frears skulle jag hellre rekommendera Philomena.

Marguerite (2015)

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

Fortsätt läsa ”Marguerite (2015)”

Musikalvecka: The Prom (2020)

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: The Prom (2020)”

Little Women (2019)

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Fortsätt läsa ”Little Women (2019)”

2011 års tio bästa filmer

10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.

”You are the strangest man I have ever met.”

9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.

”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)

Fortsätt läsa ”2011 års tio bästa filmer”

The Wife (2017)

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Fortsätt läsa ”The Wife (2017)”

Marvin’s Room (1996)

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

Fortsätt läsa ”Marvin’s Room (1996)”

Mamma Mia! Here We Go Again (2018)

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Fortsätt läsa ”Mamma Mia! Here We Go Again (2018)”

The Devil Wears Prada (2006)

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Fortsätt läsa ”The Devil Wears Prada (2006)”

Florence Foster Jenkins (2016)

Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.

***

Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?

Fortsätt läsa ”Florence Foster Jenkins (2016)”