You are currently browsing the tag archive for the ‘1970-tal’ tag.

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

Läs hela inlägget här »

Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Läs hela inlägget här »

Det tidiga 70-talet är en härlig tid för Ron Burgundy och hans kollegor på San Diegos lokala TV-station KVWN channel 4. Tittarsiffrorna ligger stabilt tack vare Rons förmåga att läsa upp de mest idiotiska av nyheter (från vattenskidåkande ekorrar till kattmodevisningar), varje kväll är det fest i något läckert hus och ingen kvinna kan motstå det burgundiska kändisnyhetsankaret. Tillsammans med sportkommentatorn Champ, reportern Brian och väderpresentatören Brick har Ron gjort om arbetsplatsen till en klämmig liten pojkklubb.

En pojkklubb som dock raseras när TV-stationen tar in journalisten Veronica Corningstone. Dels eftersom hon är lika sugen som Ron på ett mer prestigefyllt nyhetsankarjobb, vilket innebär att man ständigt måste visa framfötterna. Dels eftersom Ron blir hals över huvud förälskad i Veronica och därmed är beredd att raskt kasta bros-before-hos-kodexen överbord, till kompisarnas stora förtvivlan.

Allt är verkligen inte Will Ferrell-guld som glimmar, det är jag den första att hålla med om. Hans komiska stil går allt som oftast ut på att bete sig som en femåring i en vuxen mans kropp. Ibland blir det roligt (som i Elf) medan det i andra fall bara är irriterande och fånigt (som i Step Brothers). Exakt vad som skiljer filmerna åt i dessa fall har jag inte orkat sätta mig in i, men i fallet Anchorman tror jag det handlar om att Ferrell ändå lyckas skapa någon slags mänsklighet i sin femåring. Ron Burgundy är överdriven, högljudd, bufflig och verkar inte ha något som helst internt filter mellan hjärnan och käften men ändå blir han en rollfigur som man faktiskt bryr sig om.

Möjligen beror det på att han blir uppenbart, handlöst och genuint förälskad i Christina Applegates Veronica. Sedan sker det förvisso med samma naiva omedelbarhet som när han ska försöka vara solidarisk och beklaga sig över henne tillsammans med kompisarna (”She… Sh… It’s terrible! She has beautiful eyes! And her hair smells like cinnamon!”), men det är ändå en känsla som filmen inte pekar finger åt.

Jag skulle gärna vilja lägga en hel del av äran inför fötterna på Adam McKay som regisserat och skrivit manus. Men eftersom han gjorde detsamma med Step Brothers håller inte den teorin till 100%. Jag tycker mig dock se samma förmåga, som McKay senare visat upp i Vice (nej, jag har fortfarande inte kommit mig för att se The Big Short), att balansera det humoristiska (gärna i absurd form) med det allvarliga på ett sätt som förstärker, snarare än förstör, de olika elementen. Achorman blir bättre som komedi för att den på något plan ändå tar både sig själv och sina rollfigurer på allvar.

Det manuset också hanterar smart är detta med 70-talssexismen. Det känns som om det skulle ha varit väldigt enkelt att enbart fylla Anchorman med primitiva fniss-T&A-skämt men jag tycker att filmen lyckas ta några (i och för sig enkla, men ändå) poänger för team jämställdhet. Utöver det är den lilla bihandlingen med de rivaliserande TV-stationsgängen närmast obegripligt rolig.

Vilket sannolikt kommer sig av att McKay lyckats fylla rollistan med en kader av välkända fejs som dessutom alla är mer eller mindre begåvade komiker. Utöver Ferrell själv tas priset förstås av Steve Carrell i rollen som vädermannen Brick Tamland eftersom han lyckas leverera sina nonsensrepliker med exakt rätt blandning av allvar och förvirring (”I don’t know what we’re yelling about!”).

Storymässigt är Anchorman förvisso inte av absolut toppklass, filmen sackar en smula i mitten och slutet är mer fånigt än roligt. Men McKay, Ferrell och övriga inblandade bjuder trots det på en förbannat rolig komedi som dessutom fortsätter att vara rolig 16 år senare.

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Läs hela inlägget här »

Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

Läs hela inlägget här »

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

Läs hela inlägget här »

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg