You are currently browsing the tag archive for the ‘1970-tal’ tag.

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Nå, det hela börjar nog så enkelt. I den mån en historia som börjar med en knarkande hippie-privatdetektiv kan vara enkel förstås. Larry ”Doc” Sportello känner sig skönt mellow när han blir uppsökt av ”the one that got away” (får jag en känsla av, i alla fall), ex-flickvännen Shasta Fay.

Shasta Fay har satt siktet högre än majjarökande hippies på senaste tiden och dejtar nu rikingen Mickey Wolfmann. De två har nu blivit oroliga för att Mickeys fru Sloane och hennes älskare konspirerar för att få Mickey tvångsintagen på hispan. Och vem är väl bättre på att luska i sådana skumraskaffärer än Doc?

Visst, Doc ställer upp, inga problem (majjaruset kanske spelade in en liten smula i det beslutet…). När han kommer till sitt kontor (inrymt i en läkarmottagning vad det verkar) på morgonen finns dock en annan klient på plats. Tariq Khalil vill att Doc letar reda på en viss Glen Charlock som är skyldig Tariq kosing. Det slumpar sig dessutom så att Glen råkar vara livvakt till…just det, Mickey Wolfmann.

Och så där fortsätter det, Doc får bara fler och fler ledtrådar att hålla i och står föga förvånande snart med en sjuhelvetisk trasselsudd. Inte underlättas situationen heller av att polisen ”Bigfoot” Bjornsen har ett horn i sidan till Doc och mer än gärna spöar upp honom om tillfälle ges.

Paul Thomas Anderson återanvänder Joaquin Phoenix från The Master och jag måste säga att han passar betydligt bättre i Inherent Vice. Inte minst eftersom han är oväntat bra på den där fysiska humorn som jag till min förvåning upptäcker att jag bara blir mer och mer förtjust i. Phoenix försöker hela tiden verka obesvärad när han i själva verket står på näsan konstant. Jag gillade hur många av hans små antecknade nyckelord när han lyssnade på sina informanter också var mer än applicerbara på hans egen sinnesstämning.

Filmen innehåller genomgående en humoristiskt absurd stämning (eller vad sägs om en Martin Short i gredelin sammetskostym?!) som inte känns helt ovanlig när det kommer till stoner-filmer, vilket Inherent Vice förstås till viss del är. Ska man hårdra historien är det egentligen omöjligt att veta om något av det vi får se händer i verkligheten eller om Doc bara slocknat på soffan.

Men som både upptakten och den allestädes närvarande berättarrösten antyder är detta inte bara en komedi utan också en rätt härlig hippie-neo-noir. Whiskeyflaskan och ciggen är bara utbytt mot piller och lustgas.

Så länge Doc befinner sig på spåret efter vad han nu egentligen ska försöka avslöja är filmen riktigt bra. För min del spelar det inte så stor roll att det snart blir fullkomligt omöjligt att försöka hålla reda på de olika spåren som Doc sniffar upp. Noirkänslan underlättas också avsevärt av Josh Brolins polis Bigfoot, utrustad som han är med en snagg så skarp att man skulle kunna skära tomater med den. Jag undrar om det var den här rollen som gav Cohenbröderna ingivelsen att casta Brolin i Hail, Caesar! för den mannen utstrålar 50-tal. Trots att vi alltså i just Inherent Vice snackar knarkrusigt 70-tal istället.

Tyvärr går förstås den röriga historien inte ihop sig på slutet och jag tror heller inte att det egentligen var meningen (jag börjar misstänka att den gode Paul Thomas inte är jättebra på att avsluta sina filmer). Men någonstans på vägen tappar filmen sin luriga stämning och blir på ett sätt ett exempel på sin egen titel. Inherent Vice hänvisar nämligen till inneboende egenskaper som förr eller senare innebär att saker och ting faller sönder eller försämras.

Men ibland kan resan vara nog så underhållande som målet i sig och Inherent Vice blev ett utmärkt exempel på det. Bland Paul Thomas Anderson-rullar står den sig nästan mot There Will Be Blood men då ska sägas att konkurrensen inte är särskilt svår i min bok.

Annonser

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Men det finns givetvis en baksida av all den där härligheten – Ted Gärdestad tycks successivt ha trampat runt i en allt djupare avgrund av psykisk ohälsa som orsakade såväl bacillskräck, hysterisk rampfeber och självskadebeteende som nedvärdering av sig själv och sin egen musikaliska karriär.

Allt börjar ju så bra, Ted och brorsan Kenneth är ett tajt musikerteam och tror inte sina öron när självaste Stikkan Andersson vill lansera Ted som Sveriges senaste popsensation, komplett med moderiktig jeansoutfit och ett blont hårsvall. Men den där ungdomliga entusiasmen är ju så lätt att utnyttja och snart börjar särskilt Ted känna att kraven från både musikproducenten och fansen blir allt för överväldigande.

Som vanligt jobbar musikerbiografi-filmer i aningens av en motvind när tittaren inte är särskilt tagen av musiken. Jag är född för sent för att ha håvats in av Ted Gärdestads stjärnögda ballader när det begav sig. Nu för tiden tenderar jag (säkerligen högst orättvist och felaktigt) att klumpa ihop hans musik med trubadurtyper som Håkan Hellström, musiker som tycks vilja odla en persona höljd i (bedräglig) naivitet. Filmen varierar sig förvisso en del vad gäller sina låtval men när Gärdestad väl säger sig vara trött på att sjunga ”Jag vill ha en egen måne” har jag lessnat långt innan dess.

Inför premiären har det förekommit löpsedlar som basunerat ut att diverse familjemedlemmar velat stoppa Ted men för min del tycker jag inte att det skulle finnas någon särskild anledning till det. Som biopic skulle jag snarare vilja påstå att Ted är känslig inför sitt subjekt och behandlar honom som tallrik i tunnaste fajans. När Gärdestad väl börjar bete sig mindre trevligt mot sin omgivning har det grundlagts långt tidigare att han jagas av inre demoner. Han är en känslig och labil ung kille, en sökare snarare än ett svin.

Då skulle jag kanske vara mer upprörd om jag var släkting till Stikkan Andersson, som knappats framstår som någon hyvens kille. Jonas Karlsson får inta den smått klassiska producent-uslings-rollen, en person som enbart parasiterar på andras skapande och driver sina artister betydligt hårdare än vad de uppenbarligen de klarar av. Tidsandan får sitt med långa kragsnibbar på skjortorna och uttryck som ”schuckert”.

Prestationsmässigt ligger mycket på Adam Pålsson och Peter Viitanen som Ted och Kenneth Gärdestad, vilka är alldeles för gamla för att övertyga så länge filmen rör sig i det tidiga 70-talet. Som skådisar gör dock båda fullt acceptabla insatser och det är sannolikt brister i manuset som gör att det hela inte känns så djuplodande. Som så ofta annars i den här typen av film ligger fokus på händelseförloppen som leder fram till väletablerade och välbekanta fakta, snarare än fullödiga psykologiska porträtt. Då är det enklare att lägga energi på omsorgsfulla scenografidetaljer som mammas lilla bricka med köttsoppa och ostsmörgåsar till sina hårt arbetande söner eller den knöliga extrakudden som åker fram när gästsängen ska bäddas.

Vad BOATS och biopics beträffar checkar Ted av de viktigaste punkterna på handlingslistan – ögonblicket när grabbarna på Polar inser vilken guldgruva de har chans på, Gärdestad som önskar tennisrivalen Björn Borg lycka till när han själv bestämt sig för att satsa på musiken, den tokroliga stunden när det går upp för vår huvudperson VEM han egentligen följde med hem efter den där Expressen-festen samt ett antal bildliga förebådanden om hans självmord.

I just det fallet har Ted den goda smaken att avsluta i tid, precis efter att vår huvudperson gjort en bejublad (enligt filmen i alla fall) spelning i ett sommarsoligt Stockholm där både familj och vänner finns närvarande. Vi lämnas med åtminstone en förhoppning om att han fick fler bra stunder innan junidagen 1997 då han tog sitt liv.

Som vanligt blir den största vinsten med Ted ett par timmars nutidshistoria om en karriär och ett människoöde som jag hade oerhört dålig koll på. Men en omvälvande filmupplevelse blev det knappast även om det var roligt att höra bortglömda ord som ”blängsylta” igen.

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svalt. titel: The Commune

Eftersom Lukas Moodyssons Tillsammans skamlöst utnyttjade varenda fördom som någonsin formulerats om 70-talets överidealistiska vänsterkollektiv är det inte så konstigt att filmen ytterligare cementerade bilder av rostfärgade plyschoveraller (när man inte obekymrat näckade när och var som helst vill säga), ett övermått av politiska diskussioner över billigt rödtjut och en fri sexualitet som var långt ifrån lika oproblematisk som förespråkarna ville göra gällande.

Kollektivet Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

The ConjuringFamiljen Perron (pappa, mamma och inte mindre än fem döttrar) flyttar in i ett nytt hus som är ödsligt beläget (check). Trogna jycken Sadie vägrar dock att korsa tröskeln på kåken som tydligen inköptes osedd på auktion (check). Snart hittar man dörren till en förseglad källare (check). Fåglar tenderar till att hela tiden leka kamikaze mot huset (check). Yngsta dottern April skaffar sig snart låtsaskompisen Rory som ingen annan kan se (check) och på mamma Carolyn uppstår det hela tiden mystiska blåmärken som inte enbart kan vara uppkomna under föräldrarnas vildsinta sexliv (check).

Läs hela inlägget här »

Where the Buffalo RoamOm en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg