You are currently browsing the tag archive for the ‘1970-tal’ tag.

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Denna Amelia tycks vara ett hett eftertraktat byte, vilket inte minst visar sig av det faktum att March och Healy träffas genom mysteriet som omvärvar den unga kvinnan. March är en privatdetektiv på dekis så ung han nu är (och med en tonårig dotter att ta hand om) medan Healy är en garvad muscle-for-hire. Han är dock nyfiken på detektivbranschen och slår sig därför ihop med March trots att det snart blir uppenbart att det inte är killen med licens som sitter på de stora resurserna. Vare sig intelligensmässigt eller jobbmoraliskt.

Med tanke på att förtexterna till The Nice Guys presenteras med klassiska 70-tals-neon-disco-bokstäver skulle den medföljande årtalsbestämmelsen knappast behövas. Men nu är det i alla fall anno 1977 i L.A. och det finns nog flera anledningar till att Shane Black förlagt sin film till detta ljuva årtionde.

Dels har vi kläderna – våra hjältar i form av Ryan Gosling och Russell Crowe (särskilt då Gosling) kan dyka upp i en ändlös parad av färgade skinnkavajer och skjortor med långa kragsnibbar. Dels har vi bilarna – även här en ändlös parad av vräkiga 70-talsschabrak, den ena ”gas guzzlern” mer tanksliknande än den andra.

Men den främsta anledningen torde vara möjligheterna att förlägga en stor del av handlingen till en porrindustri som åtminstone inte sällan framställs som oskyldigare, ystrare och mindre smutsig än den nutida. I det avseendet blir The Nice Guys till någon slags korsning mellan Boogie Nights och L.A. Confidential. Boogie Nights för porren och L.A. Confidential för i alla fall antydningarna om en konspiration som går högt upp i maktens korridorer. Och så porren, förstås.

Plus det faktum att vi än en gång får se Russell Crowe och Kim Basinger spela mot varandra. Skillnaden torde vara att medan Russell Crowe fortfarande får spela en av huvudrollerna är Kim Basinger reducerad till en biroll som skulle kunnat spelas av nästan vem som helst. Med tanke på hennes håglösa insats hade det kanske också varit bättre. Eftersom hennes uppenbarelse dessutom inte utstrålar ett uns av 70-talskänslan som i övrigt genomsyrar filmen undrar man vem det var som egentligen ville ha henne där.

Då är det roligare att fokusera uppmärksamheten på Crowe och Gosling. Crowe verkar ha tagit sig an sin något härjade och plufsige Healy genom att åkalla John Goodmans ande (minus ett antal kilo, plufsigheten till trots) medan Gosling visar en oanad talang för fysisk komedi och deras dynamik känns både trovärdig och lättsam. Överhuvudtaget lyckas The Nice Guys riktigt bra med balansen mellan känslosamhet (Gosling är änkeman och ensamstående pappa), pang-pang-action och humor. Manuset gör flera synvändor på ett i grunden klassiskt odd couple-buddy-koncept. En del i det blir trevligt nog också Holland March unga dotter Holly som spelas av Angourie Rice. Hon vill förstås hjälpa sin pappa knäcka mysteriet och får göra det utan att prompt falla in i den annars så traditionella rollen där den moderlösa dottern städar och lagar mat åt sin loser-farsa. Bland samvetslösa skurkar och mindre nogräknade män är det hon som får utgöra historiens moraliska kompass.

The Nice Guys innehåller som synes inte alls särskilt många hyggliga killar men är sannolikt tack vare just det riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Omtitten:
En film som höll otroligt fint för en omtitt, möjligen med undantag för Kim Basingers uppenbarelse för fasen vad sorgligt det är att se henne så här!

Roligare då att återigen bara luta sig tillbaka och njuta av herrarnas samspel, Goslings komiska tajming och Angourie Rices prestation.

Det som håller The Nice Guys från ett ohejdat toppbetyg är att intrigen fortfarande är lite för snårig för sitt eget bästa. Trots att det inte var första gången jag såg filmen hade ändå lite svårt att hänga med i svängarna. Men eftersom det var en så förnöjsam omtitt tycker jag att det kan vara motiverat att höja betyget en smula. Bra 70-talsunderhållning är inte det sämsta.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bjud dig själv på en rolig stund – passa på att se The Nice Guys på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.

Annonser

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svalt. titel: The Commune

Eftersom Lukas Moodyssons Tillsammans skamlöst utnyttjade varenda fördom som någonsin formulerats om 70-talets överidealistiska vänsterkollektiv är det inte så konstigt att filmen ytterligare cementerade bilder av rostfärgade plyschoveraller (när man inte obekymrat näckade när och var som helst vill säga), ett övermått av politiska diskussioner över billigt rödtjut och en fri sexualitet som var långt ifrån lika oproblematisk som förespråkarna ville göra gällande.

Kollektivet Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

The ConjuringFamiljen Perron (pappa, mamma och inte mindre än fem döttrar) flyttar in i ett nytt hus som är ödsligt beläget (check). Trogna jycken Sadie vägrar dock att korsa tröskeln på kåken som tydligen inköptes osedd på auktion (check). Snart hittar man dörren till en förseglad källare (check). Fåglar tenderar till att hela tiden leka kamikaze mot huset (check). Yngsta dottern April skaffar sig snart låtsaskompisen Rory som ingen annan kan se (check) och på mamma Carolyn uppstår det hela tiden mystiska blåmärken som inte enbart kan vara uppkomna under föräldrarnas vildsinta sexliv (check).

Läs hela inlägget här »

Where the Buffalo RoamOm en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg