The Banshees of Inisherin (2022)

Den irländska ön Inisherin är så liten att öborna hänvisar till Irland som ”fastlandet”. Kanske ligger den i närheten av de västra Aran-öarna: Inishmore, Inishmaan och Inisheer? Den ligger i alla fall så nära ”fastlandet” att det går att skåda det pågående inbördeskriget (mellan den provisoriska regeringen och IRA) med blotta ögat. Det viktiga är dock att ön är så pass liten att öborna inte har mycket att välja på när det gäller umgänge.

Därför är det inte så konstigt att Pádraic Súilleabháin känner sig helt roderlös i tillvaron när hans bästa vän, Colm Doherty, plötsligt bestämmer sig för att de inte kan vara vänner längre. Colm känner ett behov av att gå vidare i livet och skapa något av Bestående Värde. Och ska han kunna göra det kan han ju inte ägna timmar åt att lyssna på Pádraics, ärligt talat outhärdligt trista, utläggningar om ö-vardagen? Colm har insett att han inte är det minsta intresserad av om Pádraic hittade ”stringy bits” i hästskiten eller åsneskiten.

Men Colms ställningstagande kommer som en fullkomlig överraskning och kalldusch för hans vän. Pádraic börjar ifrågasätta hela sin tillvaro, inte minst relationen till de övriga ö-invånarna – tycker alla att han är tråkig? Och sedan när är det inte tillräckligt att vara en vanlig, enkel, hygglig karl?!

Brittisk-irländske pjäs- och manusförfattaren, samt regissören, Martin McDonagh påbörjar konflikten mellan sina manliga bästisar lite tokroligt. Colin Farrells Pádraic kommer glad i hågen till den vanliga pubrundan prick två bara för att mötas av en surmulen Colm (i form av Brendan Gleeson) som tvärvägrar att prata med just honom. Den första frågan från alla runtomkring är ”Have you’ve been rowing?” och den ställs på ett sådant sätt att man förstår att det kanske inte vore första gången de två rykt ihop under en blöt kväll.

Lite tokroligt, men bara på ytan. Jag skrattar åt de prosaiska meningsutbytena men kan samtidigt inte undgå att se Pádraics sårade förvirring över den obegripliga situationen. Det finns forskning som indikerar att ett mellanmänskligt avvisande stimulerar samma delar i hjärnan som rent fysisk smärta. Och i det här fallet blir ju inte Colms avvisande mindre smärtsamt av att Pádraic tvingas inse att det kanske är flera som uppfattar honom som ”dull”.

Denna insikt drar igång något hos den annars så timide och oförarglige mannen. Utifrån informationen att Colm blivit motvilligt imponerad av en utskällning, vilken levereras i höggradigt whiskeyberusat tillstånd, bestämmer sig Pádraic för att det får vara slut med hyggligheten. Och så eskalerar tokroligheten obönhörligt till något som nästan kan liknas vid en grekisk tragedi. Fast på Irland anno 1923, då.

För nästan fem år sedan drämde McDonagh till rejält med Three Billboards… Utgångspunkten för The Banshees of Inisherin är som synes inte lika tragisk, medan förhållandet är det omvända när det kommer till upplösningen. Däremot känns fokuset på trasiga småsamhällen och den bitska dialogen igen, de makabra vändningarna likaså. Filmmakaren skyggar inte för att lägga in hårdföra och realistiska detaljer i en historia som annars eventuellt skulle kännas allt för lättviktig, trots den rent emotionella smärtan som visas upp.

Colin Farrell börjar ha ganska många bra rolltolkningar under bältet, men banne mig om inte hans Pádraic ändå är den bästa hittills. Mitt hjärta ömmar, både för hans uppenbara oförmåga att hantera det faktum att hans värld förlorat en av sina grundpelare och de ganska ogenomtänkta beslut som följer på det.

I någon mening får ju Brendan Gleesons Colm vara berättelsens skurk eftersom det är han som tar initiativ till brytningen och det på ett inte särskilt hyggligt sätt. Samtidigt skapar Gleeson också en porträttering som gör att jag någonstans ändå får en viss förståelse för hans bevekelsegrunder. Det kan inte vara lätt att dagarna i ända röra sig på nivån ”hästskit” när man drömmer om sfärernas musik. Där Pádraic boat in sig i den trygghet som ett litet samhälle kan erbjuda, upplever Colm enbart samma samhälles begränsningar.

Samtidigt får Colms hantering av situationen och sitt (eventuellt överlägsna) intellekt en fin klangbotten i Pádraics syster Siobhán. Hon är utan tvekan den skarpa kniven i familjelådan men ändå hyfsat omtänksam mot sin omgivning, då inte minst sin bror. Kerry Condon och Colin Farrell utgör ett naturligt syskonpar, där jag utan problem uppfattar att de kamperat ihop hela livet. De känner varandra utan och innan på ett i grunden bekvämt vis.

Brittiske Ben Davis står för fotot och vore jag chef för Irlands turistbyrå skulle jag hoppa jämfota av förtjusning över denna rent ut sagt skamlösa propaganda när det kommer till ön och dess omgivningar. Som filmtittare vill jag i alla fall åka dit NU. Känna den friska vinden i håret, sitta på den lilla puben och dricka en pint av vad som ser ut att vara ale i toppklass, vandra längs med de dramatiska klipporna och kontemplera den rödglödgade solnedgången.

På samma sätt som Three Billboards… levererar The Banshees… allt jag önska vad gäller skådespeleri, manus och bildspråk. Dagens film lyckas dessutom på ett ännu bättre sätt får mig att skratta med gråten i halsen, möjligen för att historien inte tar sin början i våldtäkt och mord på en ung flicka. Finns inget annat att göra än att klämma i med ett toppbetyg. Det här är en film jag vill se om. Snart.

Saving Mr. Banks (2013)

alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney

”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”

Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).

Fortsätt läsa ”Saving Mr. Banks (2013)”

Crazy Heart (2009)

The wrangler of love, countrysångaren Bad Blake, är numera nästan 60 bast. Ett liv av turnerande, bilåkande, engångsligg, cigaretter och ivrigt hinkande av whiskey har slitit på kroppen. Hemorrojder är kanske inte den mest problematiska men definitivt ovärdigaste åkomman han dras med. Rösten håller fortfarande hyfsat, men vad hjälper det när hjärnan slutat producera nya sånger och han ibland måste lämna scenen för att spy mitt i en spelning? Spelningar som dessutom i allt större utsträckning handlar om att uppträda för ett hundratal pensionärer på en bowlinghall.

Fortsätt läsa ”Crazy Heart (2009)”

Cassandra’s Dream (2007)

Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.

Fortsätt läsa ”Cassandra’s Dream (2007)”

Widows (2018)

Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.

Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar. Fortsätt läsa ”Widows (2018)”

The Gentlemen (2020)

Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Fortsätt läsa ”The Gentlemen (2020)”

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Fortsätt läsa ”The Killing of a Sacred Deer (2017)”

2008 års tio bästa filmer

Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.

***

10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.

Wall-e pic

 

Fortsätt läsa ”2008 års tio bästa filmer”

In Bruges (2008)

In BrugesBrygge. En vacker stad med mycket medeltida bebyggelse bevarad, en stad som står på UNESCO:s världsarvslista. Ett land som producerar gott öl. En två veckors gratissemester på ett helt ok hotell. Man kan tycka att det inte borde finnas något att gnälla över i det läget, men Ray verkar ha gjort det till en sport att gnälla över allt.

Fortsätt läsa ”In Bruges (2008)”

The Imaginarium of Dr. Parnassus (2009)

The Imaginarium of Doctor ParnassusI ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).

Fortsätt läsa ”The Imaginarium of Dr. Parnassus (2009)”