You are currently browsing the tag archive for the ‘Colin Farrell’ tag.
alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney
”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”
Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).
Men i början på 60-talet börjar det knipa lite på den ekonomiska fronten för Travers och hon blir helt enkelt tvungen att åka till USA och L.A. för att försöka få till ett filmmanus. Men det blir omedelbar konflikt när två av de hon ska jobba med visar sig vara kompositörsbröderna Richard och Robert Sherman. Hon hade ju bestämt sagt ifrån att Mary Poppins-filmen inte skulle vara någon musikal!
En BOATS och biografi-film alltså, eftersom Saving Mr. Banks dessutom gör regelbundna återblickar till Travers barndom i västra Australien under tidigt 1900-tal. Med en pappa som verkade vara illa skapad för att liv som banktjänsteman och familjeförsörjare samt en mamma som i princip går under i försöken att hålla både familj och en deprimerad make flytande.
Huruvida författarens pappa verkligen var den där, inledningsvis härlige, drömmaren som han är i Colin Farrell skepnad kan naturligtvis ifrågasättas. Det som dock stämmer överens med betrodda källor är att han var banktjänsteman, hade alkoholproblem och avled när dottern var sju år. Och eftersom jag ändå tycker att Kelly Marcel och Sue Smiths manus känns rimligt på ett psykologiskt plan, när de parar ihop filmens pappa med Mary Poppins-pappan Mr. Banks, sväljer jag hela anrättningen. Överhuvudtaget blir Saving Mr. Banks betydligt lättare att ta till mig, då ”min” Mary Poppins är Julie Andrews i Disneymusikalen och inte böckernas.
Saving Mr. Banks får mig således att återigen reflektera över att Mary Poppins faktiskt lyfter fram en mansbild som inte kan var varit supervanlig 1964 när filmen hade premiär. Den primära lektionen som filmen lär ut är ju nämligen att det är viktigare för en pappa att kunna leka med sina barn än att vara familjeförsörjare och jobba på bank. Helst ska han förstås kunna göra både-och, men det är helt uppenbart att Mr. Banks (i Disneyfilmen spelad av David Tomlinson) från början nöjer sig med att kunna klappa sina barn på huvudet en gång om dagen. Och det är ju inte mycket till engagerat faderskap.
Walt Disney Pictures var med och producerade Saving Mr. Banks, vilket naturligtvis medförde både för- och nackdelar. Det var möjligt att spela in på plats vid studion i Burbank och Disneyland. Man kunde göra explicita hänvisningar till filmen som hela den moderna filmen faktiskt handlar om och till och med sjunga sig igenom en hel del av musikalens sånger (Richard Sherman var med vid inspelningen, Robert hade dött året innan).
Nackdelarna (om man nu vill kalla dem för det) är förstås att Walt Disney Pictures hade vissa åsikter om hur deras grundare skulle porträtteras. Därför är Tom Hanks mer av en jovialisk och resonabel sagoberättare än en kedjerökande och rasistisk arbetsnarkoman. Den förändrade vinklingen stämmer i och för sig väl överens med hur Emma Thompsons P.L. Travers har blivit en mer sympatisk författare som själv vinner psykologisk insikt och acceptans. På samma sätt som hennes Mary Poppins fick de allra vassaste kanterna bortslipande i Disneymusikalen. Emma Thompson är helt enkelt en P.L. Travers som hade kunna skriva Julie Andrews Mary Poppins-figur om ni förstår vad jag menar.
För tyvärr löste det sig inte riktigt lika nätt i verkligheten som det gör i Saving Mr. Banks. Förstås. Det finns flera vittnesmål om hur Travers förvisso grät under premiären, men det var snarare tårar av ilska. Av allt att döma ogillade hon slutresultatet och försökte in i det sista få de animerade sekvenserna strukna. Det är också anledningen till att det under hennes livstid aldrig blev en Mary Poppins 2. Överhuvudtaget tycks författaren faktiskt ha varit ännu otrevligare än hon är i Saving Mr. Banks.
Men som sagt, jag älskar musikalen mer än böckerna och gillar därför både Thompson och Hanks i sina respektive roller. Inte minst Hanks drämmer i med en lång monolog mot slutet som lämnar mig nästan lika förundrad som den i Captain Philips – när han är är bra är han förbannat bra! Och Thompson är som vanligt fenomenal på att spela brittiskt bestämd men att samtidigt låta ana en skörhet under den formidabla ytan.
En del av de övertydliga kopplingarna mellan Travers barndoms”verklighet” och sådant jag känner igen från Mary Poppins gör att jag lite nu och då rycks ur Saving Mr. Banks men på det hela taget var detta en väldigt trevlig film om en av världens bästa musikaler.
The wrangler of love, countrysångaren Bad Blake, är numera nästan 60 bast. Ett liv av turnerande, bilåkande, engångsligg, cigaretter och ivrigt hinkande av whiskey har slitit på kroppen. Hemorrojder är kanske inte den mest problematiska men definitivt ovärdigaste åkomman han dras med. Rösten håller fortfarande hyfsat, men vad hjälper det när hjärnan slutat producera nya sånger och han ibland måste lämna scenen för att spy mitt i en spelning? Spelningar som dessutom i allt större utsträckning handlar om att uppträda för ett hundratal pensionärer på en bowlinghall.
Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.
Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.
Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar. Läs hela inlägget här »
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.
Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?
Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.
***
10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.
Brygge. En vacker stad med mycket medeltida bebyggelse bevarad, en stad som står på UNESCO:s världsarvslista. Ett land som producerar gott öl. En två veckors gratissemester på ett helt ok hotell. Man kan tycka att det inte borde finnas något att gnälla över i det läget, men Ray verkar ha gjort det till en sport att gnälla över allt.
I ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).
Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!