You are currently browsing the tag archive for the ‘Colin Farrell’ tag.

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Snacka om film!-podden hade inte nog med fina saker att säga om greken Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer. Själv hade jag hittills inte bekantat mig med den egensinnige regissören, men nu var det alltså dags (stort tack till nämnda podd för lotteri-filmvinsten!). Djupt andetag, håll för näsan och ta klivet rakt ned i det Okända.

Det första jag noterar är att jag nog aldrig hade gissat att Colin Farrell skulle kunna uppnå nära nog Liam Neeson-pondus med en imponerande skäggväxt. Alltså, han känns verkligen inte som någon pojkspoling längre! Inte minst eftersom han här raskt kontrasteras mot landsmannen Barry Keoghans unge Martin. En kille som i sann Hollywood-anda sägs vara 16 år men mer liknar sina riktiga 25 (och har repliker som får honom att låta som 50). En person vars monotona röst och underliga konversation får mig att undra om det är meningen att jag ska uppfatta honom som lätt utvecklingsstörd?

Men antagligen inte eftersom detta med monoton och mer eller mindre känslolös leverans av repliker är något som hela casten i slutänden uppvisar. Vi kan få lite tårar här och var men annars är det som om vi får gissa oss till vilka känslor de olika personerna ska uppvisa utifrån det de säger eller gör.

Den märkliga titeln är inte så märklig när allt kommer omkring. Klart en grekisk regissör går tillbaka till den grekiska mytologin. Själv hade jag kanske till och med förväntat mig en livs levande hjort, gudinnan Artemis heliga djur, men riktigt så bokstavlig är förstås inte Lanthimos. Däremot kommer The Killing… förstås handla om sonande av skuld och offer – vilket pris kommer Steven i slutänden att behöva betala för sin del i Martins fars död? Och vem kommer att tvinga fram betalningen – Martin eller Stevens eget dåliga samvete? Är det kanske till och med så att vi ska se Martin som en osedvanligt fysisk och påtaglig manifestation av det som plågar Steven, den ofelbare kirurgen?

Alltså, jag vet inte jag… The Killing… benämns som “psychological horror” och tilldelas genrer som ”mystery” och ”thriller”. För min del blir filmen aldrig mer än ett svalt och lågintensivt drama. När jag känner att jag verkligen börjat tröttna tar historien förvisso en intressant vändning men det är inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt fascinerad. När The Killing… rullat på i ungefär 100 minuter måste jag kolla klockan för att se om det inte i själva verket gått 200. Upplägget eller premissen är intressant men kommer aldrig till skott (heh… You’ll see…).

Möjligen är det också så att jag, som ofta har svårt att engagera mig känslomässigt i filmer, måste ha betydligt mer draghjälp i det avseendet än vad Lanthimos ger? Som sagt, jag har inga problem att förstå eller tolka den känslolösa leveransen som avsiktlig, men den gör det knappast lättare för mig som tittare att ge mig hän i filmupplevelsen. Uttryckslösa röster och ännu mer uttryckslösa ansikten just doesn’t do it for me. Vad de gör är snarare att placera The Killing… farligt nära ”pretto”-gränslandet i mina ögon.

Jag varken förstår eller blir fascinerad av The Killing… med sina underligt gränslösa konversationer (filmens kallprat på galamiddagar är av typen: ”Our daughter just started menstruating”), dottern Kims svaga ”sång” (Idol-auditions ain’t got nothin’ on her!) och prat om mp3-spelare i en värld som samtidigt är utrustad med smart phones. Däremot blir jag av någon, närmast pervers, anledning nyfiken på vad Lars von Trier hade kunnat göra med det hela.

Men absolut, vet du med dig att du gillar känslokalla prestationer och halvkvädna visor, då ska du inte vänta en endaste minut med att se The Killing of a Sacred Deer. Have fun!

Några som åtminstone hade roligare än jag framför The Killing…
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir

Annonser

Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.

***

10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.

Wall-e pic

 

Läs hela inlägget här »

In BrugesBrygge. En vacker stad med mycket medeltida bebyggelse bevarad, en stad som står på UNESCO:s världsarvslista. Ett land som producerar gott öl. En två veckors gratissemester på ett helt ok hotell. Man kan tycka att det inte borde finnas något att gnälla över i det läget, men Ray verkar ha gjort det till en sport att gnälla över allt.

Läs hela inlägget här »

The Imaginarium of Doctor ParnassusI ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).

Läs hela inlägget här »

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »

Äras den som äras bör. USA:s nationaldag firas med ett inlägg om en rätt typisk amerikansk film i en rätt typiskt amerikans genre.

***

Polisradion knastrar. ”Armed robbery in progress!” Polispådrag, skottlossning, hovrande helikoptrar, slow motion. ”Requesting SWAT!” Stor svart lastbilsbuss kommer åkande till tonerna av pumpande rockmusik. ”SWAT has arrived!”

Läs hela inlägget här »

När Kurt, Dale och Nick träffas går det mesta ut på att Nick och Dale gnäller på sina chefer medan Kurt bara kan konstatera att han ligger ganska bra till. Han gillar sin chef som gillar honom och det ser inte helt osannolikt ut att han en dag skulle kunna få ta över firman. Inte minst eftersom chefens son är en kokainsniffande loser, vilket hans far är alltför medveten om.

Det är i och för sig mer eller mindre legio att ogilla sin chef, men få kan ha större anledning än Dale och Nick (skulle möjligen vara Peter Gibbons, då). Dale utsätts dagligen för sexuella trakasserier av tandläkaren Julia som hotar att berätta för Dales fästmö att de har haft sex om de inte har sex (hängde ni med?) medan Nick blir mer psykiskt grillad av den sadistiske David Harken, vilken bland annat gillar att hetsa sina anställda med obefintliga befordringar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser