You are currently browsing the tag archive for the ‘Colin Farrell’ tag.
Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?
Annonser
Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.
***
10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.
Brygge. En vacker stad med mycket medeltida bebyggelse bevarad, en stad som står på UNESCO:s världsarvslista. Ett land som producerar gott öl. En två veckors gratissemester på ett helt ok hotell. Man kan tycka att det inte borde finnas något att gnälla över i det läget, men Ray verkar ha gjort det till en sport att gnälla över allt.
I ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).
Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Läs hela inlägget här »
Äras den som äras bör. USA:s nationaldag firas med ett inlägg om en rätt typisk amerikansk film i en rätt typiskt amerikans genre.
***
Polisradion knastrar. ”Armed robbery in progress!” Polispådrag, skottlossning, hovrande helikoptrar, slow motion. ”Requesting SWAT!” Stor svart lastbilsbuss kommer åkande till tonerna av pumpande rockmusik. ”SWAT has arrived!”
När Kurt, Dale och Nick träffas går det mesta ut på att Nick och Dale gnäller på sina chefer medan Kurt bara kan konstatera att han ligger ganska bra till. Han gillar sin chef som gillar honom och det ser inte helt osannolikt ut att han en dag skulle kunna få ta över firman. Inte minst eftersom chefens son är en kokainsniffande loser, vilket hans far är alltför medveten om.
Det är i och för sig mer eller mindre legio att ogilla sin chef, men få kan ha större anledning än Dale och Nick (skulle möjligen vara Peter Gibbons, då). Dale utsätts dagligen för sexuella trakasserier av tandläkaren Julia som hotar att berätta för Dales fästmö att de har haft sex om de inte har sex (hängde ni med?) medan Nick blir mer psykiskt grillad av den sadistiske David Harken, vilken bland annat gillar att hetsa sina anställda med obefintliga befordringar.
That’s what HE said!