You are currently browsing the tag archive for the ‘Tom Hardy’ tag.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Jag har redan kommenterat hur många olika filmversioner av Charlotte Brontës klassiska roman som producerats under historien. Denna film från 1943 påminner mig också om alla de filmer som lånat mer eller mindre av sin historia från boken, inte minst de som utseende- och stämningsmässigt påminner om varandra.

Filmatiseringen av Daphne Du Mauriers Rebecca kom tre år tidigare och delar inte bara skådisen Joan Fontaine med denna Jane Eyre. Även där har vi ett mer eller mindre hemsökt hus som ruvar på en grym hemlighet och en plågad man vars otrevliga sätt ska tolkas som romantiskt. Och 1943 såg också premiären för Jacques Tourneurs I Walked With A Zombie som på ett sätt plockar tillbaka historien till sitt mer tropiska ö-ursprung.

Jag kan som synes inte låta bli att bli fångad av Jane Eyres stämning, trots att den är både överdriven och teatralisk. Men förutom en mysryslig gotik lyckas Joan tillsammans med den oförliknelige Orson Welles som Mr. Rochester (avgjort mer bufflig än hygglot Colin Clive från 1934) också skapa äkta HollywoodRomantik, komplett med brakande cymbaler när de ska plantera den Avslutande Kyssen.

Här tycks det mesta ha fallit på plats tack vare kompetent folk på nära nog varenda position. De huvudsakliga skådisarna är redan nämnda. Kompositör är Hitchcockfavoriten Bernard Herrmann och regissören Robert Stevenson står bakom såväl tårdryparen Old Yeller som världens bästa musikal: Mary Poppins. Fotografen George Barnes hade jobbat sedan slutet av 1910-talet med bland andra Hitchcock (kopplingarna kommer allt tätare, känns det som) och på manussidan hittar vi ingen mindre än Aldous Huxley.

Tack vare idogt arbete med ljus och skugga skapas som sagt något som kommer så nära en skräckstämning som jag kan begära i den här typen av film. Jag kan inte annat än applådera valet (som ska ha varit Huxleys) att inte visa den galna Mrs. Rochester i bild utan bara låta henne representeras av sitt morrande skratt och ett par händer som vällustigt sluter sig om sin makes hals.

Varje kameravinkel och ljussättning känns oerhört genomtänkt och finns det några som kan ta tillvara på det gusslånet är det Welles och Fontaine. Hennes ansikte är alltid helt upplyst, gärna med uppspärrade och tårfyllda ögon. Hans ligger däremot alltid i olycksbådande skugga, möjligen kan det finnas ett stråk av ljus över just ögonen men det är något som bara gör det hela ännu mer illavarslande.

Dessutom kan de bägge leverera sina i sanning både styltiga och teatraliska repliker på ett sätt som gör att man som tittare ändå helt sugs in i historien. Orson Welles är utan tvekan, förutom Tom Hardy, den bästa Brontë-mannen hittills. Otrevlig och högdragen men med en slags rå dragningskraft i både sitt skådespel och den karaktäristiska rösten som gör att man någonstans kan förstå varför kvinnor faller för honom. Att däremot som Jane, efter ett enda möte, dra slutsatsen om en “tortured soul, fine and kindly” som skulle ligga bakom den burdusa ytan är kanske att ta i. Men då har ju Jane redan som liten flicka, genom en mycket duktig Peggy Ann Garner, deklarerat att hon helst av allt här i världen bara vill bli älskad.

Högkvalitativ filmfilm när den är som bäst, helt enkelt!

This Means WarKanske har regissörproducenten med det vilseledande coola namnet McG gjort något efter den första Charlie’s Angels som skulle kunna motivera hans fortsatta existens inom filmbranschen. This Means War hör inte till den kategorin.

Läs hela inlägget här »

DriveVår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.

Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.

Läs hela inlägget här »

Snow WhiteÅtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.

Läs hela inlägget här »

Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

Läs hela inlägget här »

The Revenant 2015Mexikanen med det outtalbara efternamnet, Alejandro González Iñárritu, skrällde rejält vid förra årets Oscarsgala genom att vinna både bästa film- och bästa regi-priset för sin egensinniga Birdman. Frågan är dock om det inte är dags att sätta några kronor i år igen på Iñárritu om man nu är lagd åt hasardspel, för The Revenant är en maffig historia om överlevnad och hämnd som borde kunna appellera både till den stora massan och finsmakarna.

Läs hela inlägget här »

LawlessLawless börjar med att introducera Forrest Bondurant, en av tre bröder som destillerar och säljer hembränt under förbudstiden i Franklin County, Virginia. Men det är kanske tur att den som guidar oss genom ”the wettest county in the world” inte är Forrest själv, för då skulle vi inte få oss många ord till livs.

Läs hela inlägget här »

Wuthering heightsalt. titel: Svindlande höjder

Den unga Catherine Linton blir förtvivlad när fadern för bort hennes kusin Linton från Thrushcross Grange. Därför blir hon förstås glad när hon upptäcker att Linton befinner sig helt nästgårds, på Wuthering Heights. Lika glad blir hon över att inse att Lintons far Heathcliff, härskaren över det dystra herresätet, då måste vara hennes morbror.

Läs hela inlägget här »

BronsonOm man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg