You are currently browsing the tag archive for the ‘Sally Hawkins’ tag.

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Nej, redan Richard Jenkins inledande berättarröst gör publiken trygg i att det vi ska få se är en saga. En saga som utspelar sig i det kalla krigets tidiga 60-tal, men en saga icke desto mindre. Sally Hawkins prinsessa är en en Dorothy som fortfarande är fast i Kansas och aldrig fått en chans att ta på sig rubinskorna. Regissör och manusförfattare Guillermo del Toro ska ha sagt att det fantastiska anslaget var fullt medvetet, för att på så sätt lättare skeda i publiken en historia som säger minst lika mycket om vår samtid. Han ger oss samma möjligheter som Jenkins och Hawkins rollfigurer att aktivt blunda för trista realiteter som krig och kravaller för att istället försjunka i en idyllisk dåtid. Samtidigt ville del Toro inte lägga ett allt för stort avstånd mellan tittarna och sin berättelse och valde därför att göra The Shape of Water i färg istället för svart-vitt.

Redan Crimson Peak var en mättad kanonad av färg och The Shape of Water kommer inte långt efter. Danske Dan Laustsen är fotograf för bägge filmerna, men har laborerat med fler miljöer i den senare. Sally Hawkins och Richard Jenkins lägenheter ovanpå den ståtliga Orpheum-biografen känns trygga och mysiga (trots flagnande väggar och läckande tak) och står i skarp kontrast till det hemliga laboratoriet där Sallys stumma Elisa arbetar. De fönsterlösa lokalerna är ett virrvarr av oändliga korridorer, fyrkantiga mätinstrument, blinkande räknemaskiner och betongväggar, målade i olivgrönt. En färg som i sin tur skiljer sig markant från vattnets agatskimmer, den enda miljö där Elisa och hennes prins kan mötas. Till och med Alexandre Desplats behagliga scoreslingor synes glänsa i grönt.

The Shape of Water (eller ja, Guillermo del Toro då) har tydligen fått utstå en hel del anklagelser om plagiering. De som kommer från Jean-Pierre Jeunet kan jag i viss mån förstå eftersom jag själv påmindes både en och två gånger av både känslan och färgsättningen i filmer som Amélie och La cité des enfants perdus. Sedan ska det tydligen ha funnits både en sovjetisk film, Amphibian Man, och en pjäs, Let Me Hear You Whisper, som på lite olika sätt berättar en historia om hur en kvinna blir förälskad i en vattenlevande varelse. Ingen av anklagelserna tycks dock ha kommit så långt att del Toro behövt uppträda i rätten.

Samtidigt verkar det märkligt nog inte ha hörts ett pip från skaparna av The Creature from the Black Lagoon och dess klassiska Gill-Man-”monster”. Märkligt, eftersom jag uppfattar att The Shape of Water helt uppenbart kan ses som en slags uppföljare till Universals klassiska film från 1954. del Toros amfibiske humanoiden tillfångatogs i Sydamerika där han tillbads som en gud av primitiva folkslag. Personer man inte behöver bry sig det minsta om när man är ett USA, involverat i ett kallt krig och till varje pris måste vinna rymdkapplöpningen mot ryssarna.

Ett USA som personifieras av Michael Shannons hänsynslöse militär. Hans Richard Strickland är en man som av alla yttre attribut att döma redan uppnått den amerikanska drömmen. En framgångsrik familjeförsörjare som anammat ”the power of positive thinking” och därmed alltid levererar. Med fru och två barn samt en glänsande Cadillac, stor nog att kräva en parkeringsplats modell helikopterplatta.

Men samtidigt är hans själ bister, inkrökt och grym. Någon som med liv och lust deltar i ett krig där det inte handlar om att samla på sig kunskap, utan bara se till att fienden alltid är lite, lite okunnigare än man själv. Han är en man som håller hårt på reglementet som ett medel för att trycka ned sina medmänniskor och oförmögen att vare sig uppfatta, acceptera eller uppskatta livets mysterier och oförlikneligheter. Istället väljer han den mekanistiska vägen, där allt kan förstås genom att styckas upp i tillräckligt små delar. Vilket förstås inte bådar gott för vår vattenlevande protagonist.

Jag inbillar mig att The Shape of Water gjorde för Doug Jones vad The Phantom Menace gjorde för Ray Park eller LOTR för Andy Serkis. Eller också handlade det bara om att jag följde skådisen på Twitter när The Shape of Water hade premiär… Jag tycker att hans namnlöse simmare skapar en fin känsla med Sally Hawkins Elisa. Men rolltolkningarna som sitter kvar efter tittningen är snarare Shannons och Richard Jenkins, två olika men ändå lika desperata män. Jenkins i tysthet och Shannon i vredesmod (”When is a man done, proving himself?!”)

Utifrån både Jenkins och Octavia Spencers rollfigurer tänker jag mig att The Shape of Water egentligen inte handlar om varnande pekfingrar för ett samhällsklimat som inte tillåter olikheter, utan en uppmaning att ta tillvara på kärleken. Var man än finner den. Att inte låta bli att sträcka sig efter det till synes omöjliga. Filmen är som doften från en brinnande chokladfabrik – ”tragedy and delight, hand in hand”.

Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.

Jag tänker mig Cassandra’s Dream i den kategorin. Det är en film som inte är hårresande usel men som heller inte ger något utöver det absolut mest basala man kan förvänta sig av en thriller. Plus en hel del mer eller mindre lösa sammanhängande referenser till drömmar eller drömtillstånd, oavsett om de är relevanta eller inte.

Brödrarollerna för Terry och Ian Blaine har alltid varit fasta. Terry är den sportige som utvecklats till något av en loser med en uppsjö lättare missbrukstendenser. Ian är den intelligente som alltid har en påhittig businessdeal på gång samtidigt som han gör sin plikt och jobbar i familjens restaurang medan fadern återhämtar sig från en hjärtinfarkt.

Men alldeles oavsett att Terry är oduglingen och Ian den framgångsrike in spe, sitter de bägge två för tillfället i en rejäl penningknipa. Terry är föga förvånande skyldig chockerande summor efter ett par taskiga pokerhänder medan Ian behöver cash för en ”säker” hotellinvestering i USA. Lägligt nog kommer deras rike morbror Howard på besök men han kräver å andra sidan en gentjänst av rang för att låna bröderna kosing.

Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen med en gång. Ja, titeln är Cassandra’s Dream och det är också namnet på båten som bröderna köper tillsammans. Ja, både Ian och Terry beskriver upprepade gånger hur de gör eller upplever något ”like in a dream”. Ja, många rollfigurer i filmen har mer eller mindre omöjliga livsdrömmar, vilka de mer eller mindre tydligt sätter ord på. Ja, det förekommer dessutom ett par hänvisningar till drömmar eller mardrömmar som rollfigurerna har medan de sover.

Men ärligt talat, är inte drömmar den sortens abstrakta element som kan slängas in nästan var som helst och ändå uppfattas som relevanta för den handling som pågår? Eller i alla fall inte helt irrelevanta? Allen tycks inte ha gjort den minsta ansträngning att försöka skapa något slags sammanhang mellan alla de här olika drömmarna och antydningarna. Jag uppfattar också att han enbart utnyttjat bilden av den olyckliga sierskan Cassandra som en härold för annalkande undergång, oavsett vad denna undergång skulle bestå av. Själva grejen med Cassandra var ju dock att hon var dömd att säga sanningen utan att bli trodd och av det märks ingenting i filmen.

Terry och Ian spelas av Colin Farrell och Ewan McGregor. Jag skulle vilja påstå att bägge skådisarna var hot shit 2007 men visst hade McGregor betydligt creddigare roller innanför bältet än Farrell. Å andra sidan, jag kan mycket väl tänka mig att det var något av en dröm (heh…) för dem bägge att få göra en Woody Allen-film även om regissören vid det här laget hade börjat avvika från sin ikon-bana.

Bägge två är tillräckligt bra skådisar för att göra deras respektive förändringar trovärdiga. Terry faller mer eller mindre samman medan Ian utvecklas till en slags Raskolnikov-övermännisko-typ. Men eftersom vi nu, 2018, befinner oss i ett läge där vi vet att Farrells stjärna knappast har dalat, skulle jag tycka att det hade varit intressantare att byta plats på brödrarollerna. Att se McGregor som orakad och slafsigt klädd bilmek med ring i örat medan Farrell går i kostym, har slickad frisyr och kör dyra bilar tror jag hade gett Cassandra’s Dream något av den kick som filmen så desperat behöver.

För slutresultatet är som sagt inte mycket att hurra för. Hade filmen kommit från en debuterande regissör och manusförfattare hade den nog fått betydligt mer uppmärksamhet men kom igen, Woody Allen?! Varenda kotte som ser filmen vet att det är en snubbe som kan (eller åtminstone kunde) göra bra mycket bättre film än den här mellanmjölksprodukten. Som det är nu är den kanske främst värd uppmärksamhet för att den innehåller en relativt tidig roll för Sally Hawkins, vilken bara året efter skulle slå igenom på betydligt bredare front i Mike Leighs Happy-Go-Lucky.

Paddington 2Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.

Läs hela inlägget här »

GodzillaSci-fi-nestorn Arthur C. Clarke har skrivit en novell som heter ”The Nine Billion Names of God” och jag kan inte låta bli att fundera på om Godzilla står med på den listan. Det klassiska vidundret utnämns nämligen den här gången, ”for all intents and purposes”, till gud.

Huruvida den tvåbenta ödlan besitter gudalika krafter som omnipotens eller allvetande kan man ju diskutera. I nuläget är kanske mängden tillbedjare inte så imponerande. Klart är i alla fall att den är jäkligt stor och betydligt mer lik den japanska ursprungs-Godzilla jämfört med Roland Emmerichs mer snabbfotade kritter anno 1998.

Läs hela inlägget här »

Av allt det som folk skulle kunna fästa sig vid när det gäller Poppy tycks det faktum att hon är lågstadielärare vara det som upprör mest. Hon är för glad, för flörtig, hänger för ofta på puben, pensionssparar inte, har inte hoppat på bostadsracet och de där högklackade läderstövlarna är då verkligen ingen lämplig lärarinneklädsel (för att inte tala om hur illa lämpade de är för bilkörning!). När det egentligen är allt detta som inte bara gör Poppy till en alldeles utmärkt lärare utan också en mycket sympatisk människa om än något enerverande i sin oförtrutligt positiva syn på livet.

Läs hela inlägget här »

Överallt finns det kvinnor som Vera Drake (även om de i och med den omtalade nutida självcentreringen borde vara ett utdöende släkte). Ständigt snäll, vänlig och nynnande fixar och donar hon inte bara för sin egen familj (make Stan, de vuxna barnen Sid och Ethel och sin åldriga mamma) utan också för behövande grannar och bekanta.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg