X2: Våldsamheter i korthet (2000 & 2019)

Snatch (2000)

”Is that a tea cozy on his head?”

Nå, ett lik minus en underarm men plus ett skotthål genom sagda tehuva är inte det mest makabra, surrealistiska eller ens våldsamma med denna historia. Om jag säger att den är signerad Guy Ritchie framstår detta faktum inte ens som särskilt anmärkningsvärt.

Fortsätt läsa ”X2: Våldsamheter i korthet (2000 & 2019)”

Top Gun: Maverick (2022)

I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.

Fortsätt läsa ”Top Gun: Maverick (2022)”

X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)

Det är många med mig som har svårt att stå emot en bra kupp-film och det blir inte så mycket bättre än Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven, en remake av rat pack-filmen med samma titel från 1960. Frank Sinatra och Dean Martin är ersatta med de, under 00-talet sannolikt mer, välkända nunorna hos George Clooney och Brad Pitt.

Fortsätt läsa ”X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)”

The Brothers Bloom (2008)

Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.

Fortsätt läsa ”The Brothers Bloom (2008)”

Dragged Across Concrete (2018)

Brett Ridgeman har väl aldrig varit den mest omtänksamma och försiktiga medlemmen av Bulwarks poliskår. Nej, han är snarare hårdhänthet i tjänsten, oförmögen att vara lite smidig när så krävs (ordet ”politik” får Ridgeman att se närmast äcklad ut) och frustrerad över att tidsandan stuckit ifrån honom. Allt detta sammantaget gör att han efter 27 år i tjänsten fortfarande är ute på gatorna och arresterar småskaliga knarklangare istället för att att sitta bakom ett skrivbord. Någonstans, innerst inne, har han dock alltid varit övertygad om att hans hårda arbete i slutänden ska ge honom hans rättmätiga belöning.

Fortsätt läsa ”Dragged Across Concrete (2018)”

X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Fortsätt läsa ”X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)”

The Town (2010)

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur slutresultatet hade blivit om Adrian Lyne fått regissera The Town, som tanken var från början, istället för nyutslagne debutanten Ben Affleck. Med en räcka filmer som 9½ Weeks, Fatal Attraction, Jacob’s Ladder, Indecent Proposal, Lolita och Unfaithful känns det inte som någon högoddsare att Lynes version skulle ha innehållit betydligt fler ångande sexscener.

Fortsätt läsa ”The Town (2010)”

The Walk (2015)

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Fortsätt läsa ”The Walk (2015)”

Tenet (2020)

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

Fortsätt läsa ”Tenet (2020)”

The Lies of Locke Lamora (2006)

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Fortsätt läsa ”The Lies of Locke Lamora (2006)”