Män som inte riktigt finner sig tillrätta i framtida övervakningsdystopier ska hålla sig långt borta från fruntimmer. Innan Kvinnan kommer in i bilden är de ofta bara vagt missnöjda men det är när deras missnöje förkroppsligas och eventuellt också för första gången tydligt artikuleras som det går åt skogen. Så var det för Winston Smith i 1984, för Theo Faron i Children of Men och för John Preston i Equilibrium.

Och så är det för Sam Lowry. Sam är en drömmare som till sin mors stora förtvivlan är fullt nöjd med att hjälpa sin inkompetente och nervöse chef på arkivavdelningen inom Informationsministeriet. I Sams fantasi är han emellertid inte någon grå byråkratråtta, utan en skinande ängel som ständigt försöker rädda sitt hjärtas kär som är inburad av hopskrumpna varelser med rundkindande barnansikten.

Problemen för Sam börjar när han får se sina drömmars dam livs levande. Hon heter egentligen Jill Layton och försöker hjälpa sina grannar att få upprättelse efter att Mr. Buttle blivit ”inbjuden att assistera” ministeriet med diverse information. En inbjudan som levererades medelst en beväpnad insatsstyrka på självaste julafton. Sams jakt efter Jill är till en början fruktlös men när han börjar utnyttja den magnifika byråkratimaskinen för att ta reda på mer om henne börjar det blir riktigt farligt.

Att se Brazil rör upp en märklig blandning av glädje och sorg. För man påminns om hur fruktansvärt fantasifull och samtidigt träffsäker Terry Gilliam kan vara när allt går som det ska – finansiärer, skådisar, manus och inspelningar. Under de senaste åren har det inte riktigt gått som det ska och då finns inget annat att göra än att gå tillbaka i rullorna.

Brazil är en övervaknings- och byråkratisdystopi fullt i klass med de tidigare nämnda exemplen men en berättelse som dessutom dansar helt efter egen pipa. Själva grundhistorien känns förvisso igen från flera andra håll: den Ensamme Mannen mot det Stora Systemet, hans jakt på Kvinnan som ska göra allt begripligt eller åtminstone lindra ångesten en smula samt en underjordisk motståndsrörelse som med mer eller mindre våldsamma metoder försöker Störta Systemet.

Men det är i utförandet som vi hittar de typiskt Gilliamska finesserna. Hans byråkratisamhälle är ett steampunkigt blanketthelvete innan steampunk egentligen var uppfunnet, vars enorma datorkraft endast läcker ut genom radiorörsskärmar (utrustade med hjälpsamma förstoringsglas) och teleprintrar som hakar upp sig lite nu och då. Själv fastnade jag särskilt för sekreteraren som är satt att transkribera tortyrsessionerna vid avdelningen för ”information retrieval”. Undras om hon har lov att hitta på egna ljudord eller om det finns en mall för dem också?

Sams lägenhet är från början ett prydligt mekaniskt litet underverk (även om morgontoasten ibland blir lite väl kaffeindränkt) men blir allt mer okontrollerad i takt med att Sams ordnade liv faller samman runt omkring honom.

Paranoian grasserar och det värsta som kan hända är att den egna avdelningen skulle ha gjort ett misstag, vilket leder till att en stor del av arbetstiden går åt till att försöka skyffla över ansvaret på en annan avdelning. Den enda som tycks vara fri från behovet att ständigt snegla över ena axeln är Jill trots att hon de facto har hamnat på etablissemangets svarta lista och det enbart genom att reagera mänskligt på en orättvisa. Genom en väl avvägd beskrivning av både den ofrivilliga komedin och det djupt tragiska i byråkratiska absurditeter kan Brazil jämföras med exempelvis Das Leben der Anderen (är det bara jag som tycker att Jonathan Pryce som Sam i vissa lägen är skumt lik Ulrich Mühe?) eller Att leva.

Utseendemässigt är Brazils samhälle inte bara steampunk, utan också både noir och art deco. Klädseln minner om 50-talet (i den mån byråkratigrått i olika nyanser beroende på titel kan påminna om något årtionde) och även paranoian gör att man skulle kunna dubba Brazil till en sci-fi-noir. Möjligen är Sam som huvudkaraktär för naiv för att den beskrivningen ska sitta riktigt bekvämt, å andra sidan vägs det med råge upp av den allmänt rådande samhällscynismen.

Arkitektur och design lägger sig däremot ytterligare 20-30 år bakåt och blandningen skapar en i sanning unik stil. Därtill kommer alla de där små detaljerna som egentligen inte har någon bäring för själva historien men som ytterligare förstärker den allestädes närvarande bisarra känslan: soundtracket som nästan uteslutande består av variationer på den äckelgladkäcka ”Aquarela do Brasil”, de små kontorsbåsen delar skrivbord med varandra genom väggen vilket resulterar i relationskamper mellan personer som aldrig skulle komma på tanken att knacka på varandras dörrar eller varför inte den lilla giljotinliknande ”maskinen” som ska hjälpa sina användare i det svåra valet mellan ”ja” och ”nej”.

Stämningsmässigt går det att hitta kopplingar till framförallt Jeunet/Caro men också Tim Burton även om jag upplever Gilliam som betydligt mörkare eller pessimistisk till sin kärna än Burtons mer romantiskt drömmande Goth-stil.

Det finns betydligt mer att säga om Brazil – casten, Sams alla drömmar, slutet – men jag stannar där. Till sist ett varningens ord: det tog ett bra tag innan Brazil släpptes eftersom det blev dragkamp mellan Gilliam och distributören Universal om slutet. Se för guds skull till att du antingen får tag på bioversionen på 132 minuter eller director’s cut på 142 minuter och inte bolagets egen version om blott 94 minuter med ett radikalt annorlunda slut än de andra två. Å andra sidan börjar den nu vara så ovanlig att den fått ett kultvärde i sig.

Annonser