Twelve Monkeys (1995)

alt. titel: De 12 apornas armé, L’Armée des 12 singes, 12 Monkeys

Glappet mellan fantasi och verklighet i fallet Twelve Monkeys blir betydligt mer påtagligt vid en omtitt 2022 än när det begav sig i mitten på 90-talet. Nu står världen förvisso inte inför en dödssiffra på 5 miljarder (i nuläget 6,6 miljoner enligt WHO), men blotta tanken på att försöka hantera den nuvarande smittan genom att tränga ihop sig i trånga, underjordiska korridorer känns nästintill skrattretande.

Looper (2012)

Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé Looper stående? På så sätt kunde jag komplettera mitt lilla Johnson-mini-maraton (eller är två filmen kanske bara en spurtdistans?). Återigen står Johnson för både manus och regi, vilket på det hela taget tycks vara en vinnande kombination.

Sayonara AuGhibli #2

En fortsättning på gårdagens avslutande samlingsinlägg om studio Ghiblis filmer. Bloggen är tillbaka i gammal form onsdagen den 2 september.

***

Temat föräldrar-barn hakar ganska bekvämt i en generell ambition hos Ghiblis filmer att ge barn och ungdomar incitament att upptäcka världen på egen hand. Att skaffa sig självständighet, ansvarskänsla och moralisk ryggrad i ett samhälle som präglas av karriärism, konsumism, curlande och ett allmänt fokus på effektivitet över kreativitet eller inspiration. Även om Miyazaki nästan alltid varit den mer bombastiska och fantasifulla av de två grundarna kan man hos både honom och Takahata utan större problem hitta hyllningar till förmågan att se det sköna i det lilla och enkla, att njuta av och vila i åsynen av en vacker sommaräng.

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Tenkû no shiro Rapyuta (1986)

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Kaze no tani no Naushika (1984)

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979)

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

M.D.C. – Maschera di cera (1997)

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

The Weird (2011)

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

X3: The Matrix (1999-2003)

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!