alt. titel: Att leva, Living

Det är inte lätt att vara offentliganställd i ett samhälle som tycks njuta av att skapa byråkratiska rutiner för allt. Till slut sitter man bara av tiden, i realiteten alltså slösar med skattebetalarnas pengar. Man måste dö en smula för att överleva och, inte minst, bli en fullvärdig medlem av det anrika sällskapet för ”putting things on top of other things”.

Kenji Watanabe är avdelningschef på stadsdelskontoret i Tokyo och förkroppsligar den byråkratiska uppgivenheten där han sitter begravd bland sina pappershögar. Han har skänkt 30 lojala år av sitt liv till ett jobb och en arbetsplats som han egentligen inte finner särskilt mycket nöje i. Men han kan ju intala sig att han gjort det för sin sons skull.

Grejen är att sonen och sonhustrun knappast är av den tacksamma sorten, istället planerar de hur de skulle kunna låna mot faderns pension för att bygga ett ”riktigt” hus. Herr Watanabes traditionella japanska hus, där de har ett rum, är alldeles för omodernt och kallt.

Och så här hade det nog kunnat fortsätta ett bra tag till om det inte vore för att Herr Watanabe har haft lite ont i magen. Läkaren försäkrar att det bara är ett magsår som går att medicinera bort men tack vare en ovanligt initierad medpatient vet herr Watanabe mycket väl vad detta ”magsår” består av. The big C.

I ett slag går det upp för honom att han aldrig levt livet och nu är han så gammal att han inte längre vet hur man gör. Han söker sig till olika ciceroner – mannen som tar med honom till rökiga barer och strippklubbar samt medarbeterskan som är tillräckligt ung för att finna glädje i livets enklare nöjen – men det går inte att leva genom andra. Herr Watanbe måste själv komma på vad det är som gör hans sista tid värd att genomleva.

Detta är inte den första film jag ser honom i, men min japanska himmel har fått en ny fixstjärna (nu är de två). Om Takashi Shimura var överdriven i sin förtvivlan som brännvinsadvokaten Hiruta är han här helt fulländad som den lika förtvivlade men betydligt mer kontrollerade Watanabe.

Böjd och sliten knallar han omkring i sin rock och nya hatt och försöker och försöker komma på hur han ska göra för att leva. Hans lätt utstående och ständigt uppspärrade ögon är kanske inte så subtila men i Att leva tror jag på att han verkligen är dödsdömd och förtvivlad eftersom han inser att han har slösat bort sitt liv. Scenen där han först noggrant lägger arbetsbyxorna i press under madrassen för att därefter dyka in under täcket får mig nästan att vilja snyfta lika högt som han gör därinunder.

Hans jobb hade inte behövt vara meningslöst, men han har gjort det så. Genom hela filmen betonas hans tidigare så förutsägbara icke-liv av den enorma förundran hans nya hatt väcker. Herr Watanabe…i en ny hatt! Otänktbart! Ett i viss mening meningslöst liv, förutom under dessa sista månader när han under parollen ”Jag kan om jag vill!” verkligen lyckas göra skillnad för stadens invånare. En inspiration som det kan vara lättare sagt än gjort att följa och Kurosawa gör det helt klart att om herr Watanabe inte varit medveten om sin stundande död hade han fortsatt att hasa upp och ned i stadshusets korridorer och skyfflat papper och ärenden mellan olika avdelningar.

Historien om ärkebyråkratens sista månader är inte komplicerad men ytterst elegant berättad. När han tror sig ha kommit på hur han ska leva sitt liv bryts narrativet och vi hoppar fram ett antal månader där istället olika hågkomster får illustrera vad som hänt under de månaderna. Även upptakten, hur det upptäcks att chefen för första gången på 30 år inte kan återfinnas vid sitt skrivbord, är enkel men faller otroligt väl in med resten av historien.

I Idioten finns det en intressant scen där Kamedas förestående sammanbrott inte förstärks, utan istället kontrasteras, av den truddeluttglada versionen av ”Lady of Spain” som spelas på det lilla caféet där han sitter och spiller ut te.

I Att leva har Kurosawa använt detta kontrasterade ännu tydligare, när herr Watanabe i febrig misär släpas runt på boogie woogie-barer eller när ett högljutt sällskap firar en ung kvinna med att sjunga ”Happy Birthday”. Just den sången gör emellertid en fantastiskt stilig glidning, från att kontrastera vår huvudpersons sinnestillstånd, till att framhäva det, när han äntligen inser vad det är han måste göra för att ge sitt liv mening.

Som vanligt när det gäller Kurosawa är Att leva inte bara en ljudlig, utan också mycket visuell film. Vi återser tretalen men den här gången fastnade jag nästan mer för miljöscenerna, vilka känns både gammaldags och främmande. Särskilt herr Watanabes avdelning med pappershögar som närmast organiskt sväller över alla bräddar och en massa hattar prydligt upphängda på väggarna.

Likaledes blir bilden av en japansk strippklubb på femtiotalet lite speciell: kvinnan uppe på vad som mest av allt ser ut som en catwalk, utan stång, och en prudentlig publik på ståplats nedanför, alla iförda rockar och med de allestädes närvarande hattarna i händerna. Mer åt det komiska hållet blir de väldigt amerikanska gangstrarna, vilka hotar herr Watanabe — man bara väntar på att de nasalt ska gnälla fram “Nice office. It would be a shame if something would…happen to it”.

I Rashômon utforskade Kurosawa själviskheten som drivkraft och i Idioten gick han vidare till godhetens eller den osjälviska kärlekens natur. I Att leva försöker han inget mindre än att ge i alla fall ett svar på vad meningen med livet är.

Men plotten ger inte bara utrymme för högtflygande filosofiska funderingar utan öppnar dessutom upp för en rejäl genomlysning av ett stadstjänstemannasystem som inte bara byråkratiskt och åbäkigt, utan som också föder både likgiltighet och feghet. Bilderna som vid två olika tillfällen växlar fram och tillbaka mellan genuint upprörda och gråtande kvinnor samt nervösa och synnerligen obekväma tjänstemän är särskilt slående.

Framförallt folkvalda politiker och chefer är väldigt bra på att agera i efterhand och det är allt för lätt att tvärsäkert säga vad som borde göras, särskilt med lite saké innanför västen. Men att sedan stå upp och verkligen göra det är en helt annan sak. Det kanske bara går när man vet att man är döende.

Annonser