You are currently browsing the tag archive for the ‘Art Deco’ tag.

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Skurkar som Two-Face är emellertid intressanta eftersom de personifierar ett av Batman-universats mest ihållande teman – den dubbla identiteten. (Ett problem som i och för sig hemsöker många superhjältar.) Behovet eller tvånget att samtidigt vara den offentlige Bruce Wayne och den private Batman. Ingen av sidorna kan existera utan den andra.

Den här dubbelheten speglas också i många av Batmans fiender (och, som bonus, Nicole Kidmans Chase Meridian) som dyker upp i filmerna: Jack Napier/Jokern, Selina Kyle/Catwoman, Oswald Cobblepot/Penguin, Edward Nygma/The Riddler, Harvey Dent/Two-Face, Pamela Isley/Poison Ivy, Jonathan Crane/Scarecrow. Jag tror också att det är bristen på dubbelhet, frånvaron av en förklarande bakgrund, som gör Heath Ledgers Joker till den ojämförligt läskigaste skurken i alla filmerna sedan 1989 och Batman. Kontraster vet man vad man har och de allra flesta superskurkarna har någon form av ultimat målsättning med sina gärningar. Så icke Ledgers Joker. Some men just want to see the world burn.

Personligen har jag aldrig fastnat för Ben Afflecks Batman inom ramen för DC Extended Universe och under ledning av Zack Snyder. Jag undrar om även det kan hänga ihop med identitetsleken. Batman funkar bäst när han ställs mot en skurk. Kontrasteringen till Superman, en annan superhjälte, funkar därmed inte alls lika bra i mina ögon. Historien i Justice League gräver graven ännu djupare för vår Läderlapp eftersom han nu tvingas bli en del av ett klämkäckt team, komplett med lättsamt munhuggande.

Något som inte heller är sig likt mellan de olika serierna (90-tal, Dark Knight och DCEU) är staden Gotham. En lämpligt benämnd stad, då den känns avgjort mer gotisk än modernt urban. Dess tillstånd är förvisso konstant – Gotham tycks vara en stad i ständig kris, vilken knappt kan hanka sig fram på knogarna i spöregnet medan Batman bara ibland kan spänna upp ett bristfälligt brottsmotverkande paraply över dess takåsar. Men utseendemässigt tar sig 90-talsserien friheter som inte är att tänka på för vare sig Nolan eller Snyder. De är alldeles för förtjusta i sin gråmurrigt anonyma stadsbild. Deras Gotham är dessutom en stad vars gator är fullkomligt skoningslösa och där det meningslösa våldet saknar hämningar.

Vilken skillnad då gentemot Tim Burton som i Batman Returns bygger en stad av drömmande Art Deco, vilken lika gärna hade kunnat passa in i Beetlejuice eller Edward Scissorhands. Han håller dock fast vid den monokroma färgskalan medan Joel Schumacher brassar på med neon och självlysande signalfärger som om det inte funnes någon morgondag. I hans vision av Gotham bär till och med gatubuset färg i ansiktet. I det här perspektivet känns det inte heller särskilt märkligt att skurkarnas hejdukar i såväl Batman som Batman Returns och Batman Forever lika gärna hade kunnat hänga på en cirkusen eller ett tivoli.

Jag upplever dessutom att det finns skillnader mellan de olika regissörernas kameraarbete. Medan Tim Burton föredrar grodperspektivet gillar Schumacher att iaktta sina rollfigurer ovanifrån. Nolans kamera tycks i sin tur inte ha någon särskild preferens, utan är överrörlig på alla ledder.

Om jag nu ska jämföra Tim Burton, Joel Schumacher, Christopher Nolan och Zack Snyders Batmän känns utgången så självklar att den nästan framstår som uppgjord. Visst finns det härliga element hos dem alla (juryn överlägger dock fortfarande i fallet Zack Snyder) men som helhet är Nolans Dark Knight-trilogi fullkomligt ohotad. Den saknar förvisso Burtons estetik och Schumachers hejdlöshet men är samtidigt övertygande mörk och dyster. När den dessutom kan slänga upp en nästintill fläckfri (Katie Holmes, I blame YOU!) rollbesättning och Hans Zimmers score på bordet är det inte så mycket att diskutera.

Nedan listar jag betygen för alla Batman-filmerna från 1989 och framåt. Vilka är dina favoriter?

Batman (1989)

Batman Returns (1992)

Batman Forever (1995)

Batman & Robin (1997)

Batman Begins (2005)

The Dark Knight (2008)

The Dark Knight Rises (2012)

Batman v Superman (2016)

Justice League (2017)

Annonser

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

Shadow of the VampireHar jag nu sett 20– och 70-talets Nosferatu är det väl inte mer än rätt att avsluta med denna…tja, vad ska man kalla den…uppföljare, remake, the-making-of, väldigt egna version av F.W. Murnaus klassiker.

Läs hela inlägget här »

The HobbitBilbo Baggins är en hob som i likhet med andra hober gillar sina bekvämligheter. Hans jordhåla är smockad med pösiga fåtöljer, sprakande eldstäder, doftande tobak och ett välfyllt skafferi. Men ett aldrig så välfyllt skafferi kan motstå attackerna från tretton dvärgar och en trollkarl.

Läs hela inlägget här »

The Great GatsbyFilmspanarnaDet är klart att Daisy Fay blev fascinerad av den unge officeren som var så uppenbart förälskad i henne. Men att vänta på honom in i en osäker ungmöstatus medan han skrapade ihop tillräckligt med pengar för att kunna gifta sig stod varken på hennes eller omgivningens agenda.

Därför är nu Daisy istället gift med Tom Buchanan och lever ett liv som på ytan kan tyckas höjden av lycka – ett mindre slott på Long Islands faschionabla East Egg samt tillräckligt med både pengar och härkomst för att kunna komma undan med kortklippt frisyr, ännu kortare klänningar, cigarettrökning och outtömliga mängder highballs.

Läs hela inlägget här »

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

ThorJag har inte så mycket koppling till Marvelserien som bär åskgudens namn. Däremot har jag en stark och nostalgisk koppling till nordisk mytologi. Det kräver en del ansträngning under Thors inledande minutrar för att acceptera att det ena har mycket lite med det andra att göra.

Läs hela inlägget här »

Män som inte riktigt finner sig tillrätta i framtida övervakningsdystopier ska hålla sig långt borta från fruntimmer. Innan Kvinnan kommer in i bilden är de ofta bara vagt missnöjda men det är när deras missnöje förkroppsligas och eventuellt också för första gången tydligt artikuleras som det går åt skogen. Så var det för Winston Smith i 1984, för Theo Faron i Children of Men och för John Preston i Equilibrium. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser