X3: TMNT (1990-1993)

TMNT, Teenage Mutant Ninja Turtles. (Icke att förväxlas med ANTM, America’s Next Top Model, även om innehållet där också kan bli nog så fantastiskt). Ingen franchise jag varit särskilt insatt i, men av någon anledning kände jag plötsligt ett behov av att åtgärda det.

En liten insats ska tilläggas, för här snackar vi verkligen Franchise. Seriealbum, TV-spel, animerade serier, live-action-serier, en musikal (Coming Out of Their Shells, sponsrad av Pizza Hut), en Vanilla Ice-låt och prylar galore. Och så filmer, förstås. Det var sannolikt reklamen för den sjunde och allra senaste i raden av dessa, Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem, som fick in mig på Turtles-spåret. Ständigt aktuella, med andra ord.

Jag vände mig dock till OG Teenage Mutant Ninja Turtles, det vill säga de tre första spelfilmerna som kom 1990, 1991 och 1993. Då hade seriealbumen funnits sedan 1984 och en animerad serie sedan 1987. I sann franchiseanda användes serien för att kursa ännu fler leksaker (totalt ca 400 figurer mellan 1988 och 1997). Man får hoppas att serieskaparna Kevin Eastman och Peter Laird sett till att få varsin rejäl bit av den minst sagt försvarliga kakan.

Den första filmen, enkelt betitlad Teenage Mutant Ninja Turtles, ingick alltså i en redan ganska stor franchise-apparat och fick därför en budget som räckte till att hyra in Jim Hensons Creature Shop. Så för att vara sköldpaddor som ska gå upprätt och dessutom kunna hoppsparka en pizza-slice upp i taket är dräkterna helt klart flera snäpp ovanför otympliga skumgummikostymer. Ninjamästare Splinter är otroligt välgjord även om han bara består av en överkropp.

Problemet med i alla fall denna första film ligger alltså inte i tekniken. Såvitt jag förstår hade Eastman och Lairds album en mörkare ton och, kan man anta, en del “strong language”. Det går såklart inte att sälja animerade serier och leksaker på, varför turtlarna snabbt blev avgjort knatte-anpassade. Redan i detta skede döptes serien om till Teenage Mutant Hero Turtles i vissa europeiska länder, eftersom blotta ordet “Ninja” tydligen ansågs såsom bärande på oönskat våldskapital.

När vi nu är framme vid 1990 är alltså den tokroligt lättsamma tonen så pass väletablerad att jag tar den för given. Men det innebär också att det blir lite för tokroligt lättsamt för min stackars 50+-hjärna. Jag blir helt enkelt inte särskilt underhållen av ständiga utrop som “Awesome!”, “Excellent!”. Och, icke att förglömma, “Cowabunga, dude!” Splinter försöker få sina oregerliga tonårssöner att meditera, varpå de börjar dansa till The Champs ”Tequila” med kommentaren “Well, this is like meditating”. Andan är så snäll att det blir barnsligt och mjäkigt. Lagledaren Leonardo bär på ett par svärd, han håller i dem från gång till annan, men jag kan inte svära på att han någonsin använder dem. Vi ser i alla fall definitivt ingen blodutgjutelse, det “värsta” som händer är att folk blir nedsparkade. Det är högst oklart om detta faktiskt dödar skurkarna, eller bara gör dem obrukbara under en för handlingen lämplig period.

I mina ögon är turtlarna så som betydligt yngre barn föreställer sig att coola tonåringar är. Riktiga 15-åringar skulle däremot hellre klösa ansiktet av sig än att säga sådant som “Wipe-out!”. Det känns symptomatiskt att den värsta svordom som förekommer är “Damn!”

Samma idylliserande präglar ungdomsgängen som den illistiga Foot-klanen samlar ihop. I dagens perspektiv låter ledaren Shredders gäng-propaganda nog så illavarslande (och skrämmande aktuell) “You are here because the outside world rejects you. THIS is your family. I am your father.” Men det vi ser är snarare ett slags Lost Boys-paradis med arkadspel och skejtingramper. Budskapet är “Anything you wanna do, just do it”. De riktigt hårda killarna spelar poker.

Det mest uppseendeväckande i den första filmen för min del blev snarare uppdykandet av en då 29-årig Elias Koteas, eftersom jag annars främst förknippar honom med den betydligt mörkare The Prophecy som kom bara fem år senare. Inte minst eftersom han i Turtles-filmen beter sig som om han rökt på sedan 10-årsåldern och numera ådragit sig lätta hjärnskador. Han får också leverera det skämt som kanske tydligast signalerar att vi fortfarande befinner oss på tidigt 90-tal: “- You’re a claustrophobic. – You want a fist in the mouth? I’ve never even looked at another guy before!” Av någon obegriplig anledning fann man det för gott att plocka tillbaka honom i den tredje filmen där han gör prick ingenting.

Den första filmen var som sagt lite barnslig men det visar sig vara platt intet mot uppföljaren, Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze. Det var tydligen en produktion som hastades fram tack vare den häpnadsväckande framgången för originalet (den nionde mest inkomstbringande filmen internationellt sett under det året) och det märks. Historien är mer rapsodisk, det är barnsligare, dummare och pajjigare. Vanilla Ice (som ser rent läskig ut) uppträder med låten “Ninja Rap”. Två nya muterade skurkar, Tokka och Rahzar, introduceras. Men de är inledningsvis som nyfödda rent mentalt, vilket förstås framställs som väldigt lustigt.

Den tredje filmen döptes kort och gott till Teenage Mutant Ninja Turtles III och förlade sin historia till det feodala Japan, i syfte att hitta en ny marknad. Kanske är Turtles-dräkterna annorlunda den här gången. Eller också handlar det om att de hela tiden befinner sig utomhus i dagsljus istället för i kloakernas förlåtande dunkel. Oavsett vad, känns de avsevärt plastigare och fulare. Den kostade nästan dubbelt så mycket som den första filmen men spelade in omkring en fjärdedel. #epicfail

Det råkade sig så att jag såg rape-and-revenge-rullen Ms .45 strax innan jag drog igång den första Turtles-filmen. Den största underhållningen jag fick ut av trilogin var sannolikt funderingarna på hur en omplacering av tonåringarna in i Abel Ferraras New York skulle kunna se ut.

Teenage Mutant Ninja Turtles (1990)

Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze (1991)

Teenage Mutant Ninja Turtles III (1993)