Summer of 84 (2018)

Man vill kanske helst inte tänka på det, men visst är det så att även seriemördare är någons granne. Det dröjer dock ett tag innan femtonårige Davey Armstrong börjar misstänka Wayne Mackey när ryktet börjar gå om mördaren som kallas “the Cape May Slayer”. Mr Mackey är ju ändå polis och brukar bjussa ungarna i grannskapet på glass under varma sommardagar.

Men han är samtidigt en ensamstående, vit man mellan 20 och 40 år, vilket är den “profil” som enligt polisen ska passa in på mördaren. Och så köper han orimliga mängder matjord i stans järnhandel. Davey, tillsammans med kompisarna Woody, Eats och Farraday, antar därmed på goda grunder att mr. Mackey säkerligen måste ha grävt ned alla sina offer i trädgården. Utrustade med walkie talkies och ett helt sommarlov till förfogande bestämmer sig Davey för att inte ge upp innan han hittat nog med bevis för att kunna sätta dit “the Cape May Slayer”.

Stranger Things, med en hint av Stand by Me, plus Fright Night, men där grann-vampyren istället är en misstänkt seriemördare. Ungefär så skulle man kunna beskriva Summer of 84, bortsett från att Fright Nights Charley Brewster får sina misstankar om grannen mr. Dandrige bekräftade betydligt snabbare än Davey och hans lilla gäng. Faktum är att misstankarna mot grann-polisen är så pass grundlösa att grabbarna måste ta till allt med extrema metoder för att hitta de där “bevisen” som Davey är övertygad bara ligger och väntar på dem.

Enligt manusförfattarna Matt Leslie och Stephen J. Smith var Summer of 84 på g långt innan Netflix dundrade in på spelplanen 2016 med den osannolika succén som var Stranger Things, men fan trot’. I så fall skulle inte bara den överdrivna 80-talsnostalgin och Stephen King-vibbarna vara ren slump, utan också att filmmusiken (komponerad av kanadensiska electronica-bandet Le Matos) nästintill är en karbonkopia av seriens (komponerad av Kyle Dixon och Michael Stein).

Och om det nu är en ren slump måste det ha känts jävligt surt för såväl manusförfattarna Leslie och Smith, som regissörerna François Simard samt Anouk och Yoann-Karl Whissell. I många avseenden faller en jämförelse mellan Stranger Things och Summer of 84 nämligen ut till seriens fördel. I de fall den inte gör det, går det ändå inte att komma ifrån att Stranger Things skapat en rejäl övermättnad på den där 80-talsnostalgin som i mångt och mycket är ett övertydligt utanpåverk.

Men för all del, Summer of 84 är ingen dålig film och någonting värt är det också att produktionen tycks vara helt oberoende och relativt småskalig. I det avseendet känns den förhållandevis solid och påkostad. Möjligen är det så att mina största invändningar egentligen ligger i Leslie och Smiths manus, alternativt personregin.

För det blir lite knepigt att Judah Lewis Eats är så väldigt mycket coolare än de andra tre i grabbgänget. Det är ingen tvekan om att manuset varit ute efter att skapa en underdog i stil med River Phoenix Chris Chambers, men Eats är helt enkelt inte lika trovärdig i den funktionen. På samma sätt köper jag bara inte att Daveys superheta granne Nikki (spelad av Toera Skovbye) helt plötsligt skulle börja prata allvar med killen hon brukade sitta barnvakt åt bara för att hennes föräldrar kanske ska skiljas.

Dessutom blir jag inte riktigt kompis med hur pass mycket slutet stämningsmässigt skiljer sig från den övriga filmen. Det är egentligen inget dåligt slut, men det är så otroligt mörkt på ett sätt som den dittills ganska lättsamma seriemördarjakten inte alls verkar ha eftersträvat.

Summer of 84 är utan tvekan värd en titt; det är trots allt en ganska underhållande film. Om det inte är så att du fortfarande är less på 80-talsnostalgi de luxe vad gäller Nike-tröjor, BMX-cyklar och Spielberg-referenser. Då är det bättre att välja något annat.