Stand By Me (1986)

Stephen King är en av de författare som bäst gör tillbakablickar på ett bitterljuvt barndomslandskap, oavsett om detta landskap är befolkade med verkliga monster (som i förlagan till denna film, långnovellen/kortromanen The Body) eller övernaturliga dito (exempelvis It). Som så ofta är tidsperioden fastlagd till Kings eget sena femtiotal (något som kontinuerligt understryks av tidstypisk musik, typ ”Rockin’ Robin” och ”Lollipop”) när vi får stifta bekanskap med Gordie Lachance och hans tre kompisar Chris, Teddy och Vern. Teddy har hört två äldre killar prata om hur de upptäckt kroppen av en pojke som varit försvunnen och nu bestämmer sig gänget för att ”hitta” pojken själva och därmed bli berömda och hyllade i hela den lilla staden Castle Rock (en annan av Kings stadigvarande uppfinningar).

Som med många andra King-filmatiseringar är det inte de mer uppmärksammade och renodlade skräckböckerna som blivit de bästa filmerna (Christine, anyone?) utan skildringarna av ett betydligt mer subtilt händelseförlopp. Stand By Me är en road-movie som också utgör en coming-of-age för primärt Gordie och Chris, medan Teddy och Vern får representera en enklare men också mer förutsägbar tillvaro. Såsom en typisk road-movie är det inte målet som är poängen, utan resan dit, både den yttre och den inre. För Gordie handlar det om att foga sig i sitt öde att alltid komma i andra hand för föräldrarna jämfört med den omkomne äldre brodern Denny. För Chris om att våga bryta sig loss från sin predestinerade roll som värsting.

Stand By Me som film är en klassiker i betydligt högre utsträckning än den litterära förlagan, men jag kan inte låta bli att tycka att denna visuella version känns för prosaisk. Rob Reiner lyckas inte riktigt få fram den där känslan av vardagsmagi som King i sina bästa stunder är mästare på. Möjligen förstärks intrycket av Richard Dreyfuss berättarröst, ett knep som alltid blir problematiskt när man måste utnyttja det för att förklara sådant som inte kan visas i bilder. Kiefer Sutherland kan aldrig ge det där intrycket av något riktigt skräckinjagande som lurar under ytan hos Ace Merrill (eller, som King skulle ha uttryckt det, ”crazier than a shithouse rat”).

Filmen ger dock goda förutsättningar att se ett ganska stort antal av den tidens mer populära ungdomsskådisar: Sutherland, John Cusack, Corey Feldman (inte att förväxla med den redan avlidne namnen Corey Haim), Wil Wheaton och River Phoenix. Framförallt Phoenix visar redan här, i sin andra film, vilket fantastiskt potential han satt inne med. Synd att han inte fick chans att visa det längre.