Stand By Me (1986)

Stephen King är en av de författare som bäst gör tillbakablickar på ett bitterljuvt barndomslandskap, oavsett om detta landskap är befolkade med verkliga monster (som i förlagan till denna film, långnovellen/kortromanen The Body) eller övernaturliga dito (exempelvis It). Som så ofta är tidsperioden fastlagd till Kings eget sena femtiotal (något som kontinuerligt understryks av tidstypisk musik, typ ”Rockin’ Robin” och ”Lollipop”) när vi får stifta bekanskap med Gordie Lachance och hans tre kompisar Chris, Teddy och Vern. Teddy har hört två äldre killar prata om hur de upptäckt kroppen av en pojke som varit försvunnen och nu bestämmer sig gänget för att ”hitta” pojken själva och därmed bli berömda och hyllade i hela den lilla staden Castle Rock (en annan av Kings stadigvarande uppfinningar).

Som med många andra King-filmatiseringar är det inte de mer uppmärksammade och renodlade skräckböckerna som blivit de bästa filmerna (Christine, anyone?) utan skildringarna av ett betydligt mer subtilt händelseförlopp. Stand By Me är en road-movie som också utgör en coming-of-age för primärt Gordie och Chris, medan Teddy och Vern får representera en enklare men också mer förutsägbar tillvaro. Såsom en typisk road-movie är det inte målet som är poängen, utan resan dit, både den yttre och den inre. För Gordie handlar det om att foga sig i sitt öde att alltid komma i andra hand för föräldrarna jämfört med den omkomne äldre brodern Denny. För Chris om att våga bryta sig loss från sin predestinerade roll som värsting.

Stand By Me som film är en klassiker i betydligt högre utsträckning än den litterära förlagan, men jag kan inte låta bli att tycka att denna visuella version känns för prosaisk. Rob Reiner lyckas inte riktigt få fram den där känslan av vardagsmagi som King i sina bästa stunder är mästare på. Möjligen förstärks intrycket av Richard Dreyfuss berättarröst, ett knep som alltid blir problematiskt när man måste utnyttja det för att förklara sådant som inte kan visas i bilder. Kiefer Sutherland kan aldrig ge det där intrycket av något riktigt skräckinjagande som lurar under ytan hos Ace Merrill (eller, som King skulle ha uttryckt det, ”crazier than a shithouse rat”).

Filmen ger dock goda förutsättningar att se ett ganska stort antal av den tidens mer populära ungdomsskådisar: Sutherland, John Cusack, Corey Feldman (inte att förväxla med den redan avlidne namnen Corey Haim), Wil Wheaton och River Phoenix. Framförallt Phoenix visar redan här, i sin andra film, vilket fantastiskt potential han satt inne med. Synd att han inte fick chans att visa det längre.

4 reaktioner till “Stand By Me (1986)”

  1. Bra skrivet! Mr King är nog min favoritförfattare. Gillade novellen den här filmen bygger på skarpt och tyckte filmen var ganska bra den också. Har du en favorit bland Kings verk? Jag kan inte bestämma mig mellan Pestens tid och Jurtjyrkogården. 😛

  2. Thanx! The Body är som sagt (tycker jag alltså) bättre än Stand By Me. Dina alternativ är inte dåliga men jag vete fasen om jag inte är svagare för Christine eller It. Needful Things är också jäkligt bra, men håller inte riktigt hela vägen ut. Det gör väl inte It heller, egentligen när jag tänker efter (lite väl trascendentalt med sköldpaddor och allt det där). Nä, Plymouth Fury ’58, all the way!

  3. Vi tycker ganska lika om den här. Och du tar även upp saker som jag också kände, som t.ex. att det hänger mer på resan än målet, att Kiefer Sutherland inte är skräckinjagande, att det blir en trevlig coming-of-age historia och att River Phoenix är bäst.

    En stark trea känns lagom för Stand by Me.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.