The Langoliers (1995)

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Fortsätt läsa ”The Langoliers (1995)”

Child’s Play (1988)

alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Fortsätt läsa ”Child’s Play (1988)”

The House That Dripped Blood (1971)

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Fortsätt läsa ”The House That Dripped Blood (1971)”

Vampyrerna återuppstår!

Blood Dracula picFör ett inlägg i alla fall… Jag fick ett önskemål från Henke att bland de filmerna jag skrev om under det gångna (och långa!) Halloween-temat plocka ut en topplista. Och det är klart att jag kan göra det. Den blir däremot inte särskilt lång eftersom filmerna jag polerade av generellt inte nådde några stratosfäriska höjder av kvalitet. Därför listar jag helt enkelt de sju filmer som fick betyg 3 eller högre. Fortsätt läsa ”Vampyrerna återuppstår!”

Vampires (1998)

Vampiresalt. titel: John Carpenter’s Vampires

Vampyrjägaren Jack Crow arbetar med sitt team på uppdrag av Vatikanen och har precis avslutat ett jobb i New Mexico. Innan de drar vidare passar de dock på att festa loss en sista kväll med horor och försvarliga mängder sprit på Sun-God Motel.

Fortsätt läsa ”Vampires (1998)”

From Dusk Till Dawn (1996)

From Dusk Till DawnRent filmbudgetmässigt måste det ha gått ruggigt snabbt för Roberto Rodriguez. El Mariachi kostade 7 000 dollar, Desperado 7 miljoner och när det var dags för regissörens tredje långfilm hade han inte mindre än 19 miljoner att sätta sprätt på.

Fortsätt läsa ”From Dusk Till Dawn (1996)”

The Lost Boys (1987)

Det mesta blir ju roligare och trevligare om man gör det tillsammans med andra. Jag har fått förmånen att haka på kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch traditionella Halloweenvecka med mitt vampyrtema. Längst ned i inlägget hittar ni länkar till filmerna som de två valt att inleda veckan med. Mer skräckfilm åt folket!

***

The Lost Boys Fortsätt läsa ”The Lost Boys (1987)”

1985 års tio bästa filmer

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Fortsätt läsa ”1985 års tio bästa filmer”

ALIMo: 1985-1986

1985
Hela tre filmer jag minns från biobesök. The Black Couldron som inte är någon särskilt bra Disney och som dessutom gav mig helt fel förväntningar när jag väl tog mig an Lloyd Alexanders Prydain-cykel. Sällskapsresan II – Snowroller var (då) till och med roligare än originalet eftersom jag hade mer erfarenhet av skidorter (Vemdalsskalet rules!) än charterresor. Det var på den tiden när man fortfarande tyckte att koleriska fadersfigurer var höjden av komedi. Och jag och min mamma går och ser The Color Purple. Minns att jag grät på slutet men att jag redan då tyckte det var lite småskämmigt och försökte låtsas som ingenting när ljusen i salongen tändes. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1985-1986”