Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

To infinity, and beyond! Ingen som har sett någon av Toy Story-filmerna lär väl ha missat spaceranger-leksaken Buzz Lightyears reklamfilmsmotto. Men Lightyear är alltså filmen som inspirerade de där leksakerna till att börja med. Och som en normal rymdactionspelfilm i ett helanimerat universum är Lightyear riktigt hygglig, både som idé och i utförande.

Men man ska därmed inte förvänta sig någon som helst koppling till Toy StoryLightyear är som sagt en fristående historia vars tonvikt på bärande moraliska budskap tydligt placerar den i ett barn- och ungdomsfack. Alltså barn som efter en titt på filmen (och som kanske, kanske inte, heter Andy) absolut kommer att vilja ha en Buzz Lightyear-leksak, komplett med inbyggda vingar och en liten laserlampa.

Lightyear bjussar på actionös mer eller mindre non stop. Så till den milda grad att jag till slut känner att det möjligen blir lite krystat med alla komplikationer. Så fort Buzz och hans nya team lyckats lösa ett problem uppstår ännu ett. Minst. Personligen hade jag gärna också sett en film som lutar sig längre in i rymdfilmsparoditerritorium. I nuläget förekommer mest mer seriösa nickningar till föregångare som Star Wars, Star Trek och, kanske också något mer oväntat, First Man.

Kruxet är att Pixar-filmer brukar vara både roligare och smartare än Lightyear lyckas vara. En vinkel som av naturliga skäl saknas i denna föregångar-”spelfilm” är att leksaks-Buzz ju tror att han är en riktig spaceranger. Kombinerat med en viss tjockskallig dumdristighet gör denna övertygelse att han försätter sig i en massa omöjliga situationer. I Lightyear ska ”the original Buzz” också göra alla de här tuffa spacerangergrejorna, men nu på (nästan ) fullaste allvar.

Det jag däremot ohämmat kan njuta av är att Lightyear, i sedvanlig Pixar-ordning, är orimligt snygg. Robotar och rymdskepp ger trovärdiga intryck av både slitage och tyngd. Ibland är det nästan så jag inte tänker på att jag ser en animerad film; så pass sömlöst sammanfogade är ansiktsuttryck, rörelsemönster och röstskådespeleri. Som bland annat tillhandahålls av Chris Evans i rollen som Buzz och Uzo Aduba som hans vapendragare spaceranger Hawthorne (samt Keke Palmer som hennes barnbarn Izzy). Jag kan inte påstå att jag känner igen namnet Peter Sohn (tydligen något av en Pixar-veteran), men att han fick jobbet som robotkisse måste hänga ihop med att han röstmässigt låter rätt lik Tom Hanks. Rent personligen tyckte jag också att det var härligt att höra Taika Waititis oefterhärmliga Nya Zeeländska, men rollmässigt är han roligare som Marvels Korg.

Lightyear hade kunnat vara betydligt sämre men jag kan heller inte påstå att den känns särskilt minnesvärd. Måste du välja, skulle jag rekommendera att se om någon av Toy Story-filmerna istället. Till och med fyran.

Jurassic World: Dominion (2022)

alt. titel: Jurassic World: Le monde d’après, Jurassic World: Ein neues Zeitalter, Jurassic World – Il dominio, Jurassic World Dominion

Redan 2013 kom en film som hette Walking with Dinosaurs, så i någon mening är världen som möter oss i Jurassic World: Dominion sen till festen. Men i denna tredje Jurassic World-film är det ju meningen att vi ska övertygas om att människor och dinosaurier verkligen lever sida vid sida i en nutida verklighet.

Fortsätt läsa ”Jurassic World: Dominion (2022)”

Ant-Man and the Wasp (2018)

Klang och jubel! Nu tror jag banne mig att jag täppt till det sista hålet i min MCU-filmografi (*kollar Wikipedia* Nooooooo, fortfarande Iron Man 3 och Black Widow kvar. So close!). Och denna andra Ant-Man-film var verkligen ingen dålig produkt att avsluta den resan med. Jag tror också att det var ganska bra att inte klippa Ant-Man and the Wasp när den hade premiär, lite drygt två månader efter Infinity War.

Fortsätt läsa ”Ant-Man and the Wasp (2018)”

Cool World (1992)

Succén som var Who Framed Roger Rabbit? återuppväckte inte bara intresset för klassisk tecknad film, utan kanske också försöken att få verkliga skådespelare att interagera med tecknade figurer. Disney hade ju så tidigt som 1946 exempelvis producerat den numera kontroversiella Song of the South och i musikalen Anchors Aweigh dansade Gene Kelly med radarparet Tom och Jerry.

Fortsätt läsa ”Cool World (1992)”

Catch Me If You Can (2002)

Likt höst följer på sommar och hund på pinne följer film på läsning. Självklart blev jag sugen på en omtitt av Steven Spielbergs Catch Me If You Can efter läsningen av Frank Abagnale Jr:s självbiografi. Eller ja, det var ju lite si och så med den där biografiska biten och Jeff Nathansons manus har dragit historien ytterligare några snäpp i en lättsammare och mer oskyldig vinkel vad gäller de brott som faktiskt begicks.

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (2002)”

Catch Me If You Can (1980)

”Never let the truth get in the way of a good story.”

Det är frågan om inte Frank William Abagnale Jr:s främsta bevis för att han var en bedragare i själ och hjärta är att han inte ens tycks ha varit särskilt uppriktigt i sin egen självbiografi. Själv förklarar han hela saken som följer:

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (1980)”

Doctor Strange (2016)

Sedär, Sherlock Holmes har förvandlats från en egotrippad, hypersmart privatdetektiv till en egotrippad, hypersmart neurokirurg. Den hyllade läkaren Stephen Strange delar dessutom en uppsättning halvtaffliga social skills tack vare en övertro på logik och rationalitet med sin brittiske motsvarighet. Det görs snart klart att Strange exempelvis inte är främmande för att handplocka patienter till sin banbrytande forskning. Vad den framgångsrike läkaren däremot är ensam om är en supermodern New York-swingin’ bachelor pad, tillräckligt med svindyra klockor för ett helt kompani och en supersnabb bil.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange (2016)”

Top Gun: Maverick (2022)

I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.

Fortsätt läsa ”Top Gun: Maverick (2022)”

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”