Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.

Bortsett från att denna andra del i universat, Venom: Let There Be Carnage, gör det ännu enklare för sig på skurk- och historiesidan. Nu snackar vi verkligen pang-på-rödbetan, varför det åtminstone känns som om den obligatoriska slutfajten upptar i princip halva filmen. Eddie Brock kämpar fortfarande med sin symbiot (som är hänvisad till att överleva på kycklinghjärnor och choklad) och sörjer förlusten av flickvännen Anne. De kommer i närkontakt med den komplett vettvillige (men märkligt poetiske) seriemördaren Cletus Kasady, vilket resulterar i att en droppe symbiotblod reagerar å det våldsammaste när Kasady ska till att bli avrättad medelst giftspruta. Låt oss ge en välkomnande applåd till: Carnage!

Odd couple-tematiken står ännu mer i fokus jämfört med 2018 års Venom medan Tom Hardys Eddie Brock inte heller den här gången lyckas ge mig något särskilt nytt vad gäller ”mannen som inte riktigt styr över sin egen kropp”. Och även om Venom rent tekniskt är så trovärdig som nu en hamnskiftande, gummiartad, utomjordisk symbiot kan vara, spiller den trovärdigheten inte över till relationen mellan Brock och Venom. Jag finner inget som helst intresse i tjafset mellan Tom Hardy och hans CGI-kompis. Ingen av dem genomgår heller vad jag kan se någon större karaktärsmässig förändring under filmens lopp.

Samma ointresse gäller såväl relationen mellan Carnage och hans mänsklige värd Cletus (spelad av Woody Harrelson) som den mellan Cletus och hans livslånga kärleksintresse, skrikmutanten Shriek (spelad av Naomie Harris). Just detta med relationer kan säkert funka bättre om man är bekant med både persongalleri och historia från serierna (Maximum Carnage från 1993) men jag sitter mest och funderar på hur i hela helsike Shriek/Frances Barrrion lärt sig köra bil om hon befunnit sig på institutionen Ravencroft de senaste 15 åren. Jag kan inte heller låta bli att undra varför man prompt ville rollbesätta Harrelson mot Harris – hade det inte varit smartare att ta två skådisar som ligger närmare varandra i ålder vilket jag uppfattar att Kasady och Barrion ska vara?

Nej, detta var helt enkelt en ganska trist historia som inte ens Tom Hardys närvaro kunde rädda.

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Återigen är det bara att böja sig för Michael Gross storhet i de här sammanhangen. Självklart blir det totalt övertydlig humor i det faktum att Burts förfader inte alls är van vid vare sig vapen eller överlevnadsstrategier men Gross fixar det också. Med det sagt ska vi dock inte hoppa över det faktum att man dessutom lyckats värva veteranen Billy Drago som revolvermannen Black Hand Kelly. Bara det i sig gör fyran värd en titt kan jag tycka.

Återigen lyckas Tremors-teamet skapa en charmig liten grupp mask-dödare som man inte har några större problem att heja på och manuset tänker till och med på att ge en hyfsat rimlig förklaring till varför maskarna var helt okända 1990 när de bevisligen dykt upp minst en gång tidigare i historien. Dagens kvinnoroll fylls av Sara Botsford som hotellinnehavaren Christine Lord. Hon får kanske inte jättemycket att bita i men samtidigt kan jag i någon mån ta det utifrån den aktuella tidsramen. Nog för att vi måste tampas med gigantiska, köttätande maskar men det är ju ändå genusmässigt 1800-tal…

Tremors 5: Bloodlines (2015)

Som synes dröjde det ett bra tag innan det kom ytterligare en uppföljare och jag skulle kunna tänka mig att den, i likhet med Melvilles bok, kunde bli aktuell tack vare 25-årsjubiléet för en viss kultfilm.

Än en gång kan jag tycka att Tremors-teamet är ganska duktiga på att uppdatera konceptet eftersom man nu förlagt handlingen till Sydafrika och det därmed finns möjlighet att hitta på lite nya funktionaliteter hos maskarna. Dock blir jag lite förvånad över att man tar upp det faktum att de afrikanska maskarna skulle kunna ”äta” sig igenom sten genom att utsöndra myrsyra men att detta sedan inte återkommer som en del av händelseutvecklingen.

Gross sidekick den här gången är ingen mindre än Jamie Kennedy, utrustad med vad som skulle kunna vara ett av filmhistoriens sämsta hårtransplantationsjobb. Hans tunna kalufs blir inte mindre pinsam när han uttryckligen får kommentera att Burt å sin sida gjort det enda rimliga och numera kör Walter White-looken. Jag antar att Kennedys Travis ska vara en ungdomlig fläkt och framstå som tech-savvy, vilket han vid pass 45 års ålder inte…fixar (om jag ska uttrycka mig snällt).

Men även solen har sina fläckar och bortsett från Kennedys närvaro är hela anrättningen återigen förnöjsam. Som sagt, det blir aldrig tråkigt och speltiden är föredömliga 99 minutrar. Pearl Thusi spelar veterinären Nandi Montabu och även om det tar ett tag för henne att komma in i matchen gör hon det med besked när det väl hettar till.

Tremors: A Cold Day in Hell (2018)

Det hade varit så trevligt om Tremors-teamet klarat av att göra halt efter den förnöjsamma femman men antagligen blev den alldeles för framgångsrik för att man skulle kunna hålla tassarna från att mjölka maskfilmerna på ännu fler dollars.

Som titeln antyder har det nu blivit standard att hitta nya spelplatser för maskinvasionerna och vi förflyttar oss till nordligaste Kanada. Trots att det hela inleds med en is- och snöborrande mask rör vi oss därefter främst i öppen terräng, vilken förklaras med växthuseffekten. Det är förstås också den som lett till att maskägg börjat kläckas överhuvudtaget.

Gross och Kennedy återkommer som odd couple och det är bara att konstatera att Kennedy på tre år inte tagit chansen att fixa till tunnhårigheten. Tyvärr känns nästan hela filmen som en enda stor förevändning för att Kennedy ska kunna få hooka upp med den tretton år yngre och råsnygga Tanya van Graan i rollen som vetenskapskvinnan Rita Sims. Den tuffa kvinnorollen fylls i det här fallet snarare av Jamie-Lee Money som Valerie McKee. Vänta här nu, McKee?! Japp, hon ska föreställa Val och Rhondas dotter, vars maskkompetens som av en slump kommer till användning när hon egentligen är i Kanada för att studera matematisk geologi.

Trots Gross närvaro tycker jag att denna sjätte uppföljare tappat en hel del av seriens själ. Burt är för skrikig och alt-right-ig, förvandlas mer eller mindre till en parodi på sig själv. Persongalleriet är lite för stort och jag har svårt att minnas namnet på alla inblandade. Luringen att gänget nu måste fånga en levande graboid känns minst sagt krystat även om själva genomförandet var ganska snyggt. Till skillnad från sina kvinnliga föregångare, vilka helt enkelt fick ta plats när så krävdes, måste Valerie klämma ur sig en kaskadspya av vapenlingo för att bevisa vilken tuffing hon är. Och för nästan första gången börjar rollfigurerna bete sig korkat medan manuset i vissa avseenden skiter i sin egen mytologi.

Tremors: Shrieker Island (2020)

Så var vi då framme vid den (än så länge) sista och sjunde delen i mask-sagan. Än en gång har filmen flyttat skådeplatsen så att vi nu befinner oss i den paradisiska thailändska övärlden. Men inte nog med det. Den jaktfanatiske biotechägaren Bill Davidson har gjort en Jurassic Park och skapat ännu mer mordiska maskar (alltså, de är mordiskare… Inte fler). Trots det har han tydligen inte tillräckligt bra koll på jaktbytets livscykel för att undvika att hans jaktparadis plötsligt kryllar av shriekers.

Nej, men vad är det här?! Ännu ett kliv ned på Tremors-stegen med framförallt fruktansvärt korkade rollfigurer. Jag kan bara inte acceptera att vissa individer i Tremors-världen helt plötsligt lyckats missa det faktum att graboids ger upphov till shriekers när varenda film sedan trean inlett med en snabb recap av varelsens intrikata livscykel.

Jamie Kennedy och hans tunna hår är borta – bra! Jamie Kennedy är ersatt med Jon Heder – helt ok. …ooooom det inte vore för det faktum att hans Jimmy inledningsvis framställs som en bakfull och oansvarig sillmjölke men som sedan ändå får ta plats som en mycket mer naturlig sidekick till Burt medan coola kvinnsen Jackie Cruz och Cassie Clare måste Michelle Rodriguez-bevisa hur coola de är för att anses värdiga.

CGI:n har förstås successivt blivit bättre och bättre sedan trean men det är också allt. Inte det minsta förnöjsam. Jag ser det som ett kvitto på de första fem delarnas styrka att jag ändå faktiskt blev lite berörd av slutet, för det var ingen känsla som Shrieker Island gjort sig förtjänt av.

X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Förutom detta är jag inte den första att lägga en hel del av Tremors-äran vid Michael Gross fötter. Han återkommer som överlevnads- och vapenfanatikern Burt Gummer i alla sex uppföljarna och spelar en stor roll för underhållningsvärdet (Gross har givetvis också skrivit ett kort förord till Melvilles bok). Trots sin über-republikanska attityd lyckas Burt ändå alltid vara ganska sympatisk och framstår aldrig som less på eller generad över sin ganska repetitiva uppenbarelse. Istället är han en rollfigur som man kan skrocka både med och över när han för femtielfte gången blir täckt av pumpafärgat mask-slajm och med sammanbitna käkar beklagar sig över att han var ”denied critical need-to-know information”.

En annan sak som alla delarna plockar med sig från originalet är en (men sällan fler än så) förhållandevis stark kvinnlig roll vilket förstås också är sympatiskt. Det är dock något som ska komma surna en smula i de senare delarna. Men mer om det nedan, där jag försökt att skriva lite kort om varje del samt betygssätta dem. För det måste erkännas: jag skulle ha svårt att skriva en fullödigt matig text om varje del för sig. Riktigt så mycket har de inte att bjuda på när jag till skillnad från Jonathan Melville inte kan peppra dem med inspelningsanekdoter om Fred Ward. Häng med, så tar vi oss igenom 30 Tremors-år i sju kliv (och två inlägg).

Tremors (1990)

Jag har redan skrivit ett inlägg om originalfilmen här på bloggen, men jag har nog sett den minst ett par gånger till sedan dess och banne mig om den fortfarande inte är lika underhållande! Jag imponeras fortfarande lika mycket (om inte mer) av hur effektivt historien berättas vad gäller introduktion och upplägg samt särskilt Val och Earls respektive personligheter. Trots att den ändå innehåller ett förhållandevis stort persongalleri lyckas filmen med att skapa en ganska skön känsla för i princip alla inblandade – man får en klar bild över allas relationer med varandra och bryr sig dessutom om hur det ska gå för dem. Finn Carters geolog Rhonda LeBeck är förvisso ingen huvudperson men åtminstone tuff, sansad och handlingskraftig. Tamejtusan om orginal-Tremors faktiskt inte är värd ett litet extra halvt betyg jämfört med mitt första inlägg.

Tremors II: Aftershocks (1996)

Jag antar att första Tremors redan hade nått en viss kultstatus när man knåpade ihop manuset till denna första uppföljare ety den utspelas i en värld där Val och Earl blivit världskända på hela den amerikanska kontinenten för sina äventyr sex år tidigare. Kevin Bacon hade vid det här laget blivit lite för känd, så Fred Ward får dra ett stort lass på egen hand. Vilket han inte gör med någon större entusiasm om jag ska vara ärlig, så hela historien (vilken tilldrar sig i Mexiko den här gången) känns väldigt trött och överspelad. Tills dess att Michael Gross dyker upp och det hela blir ganska förnöjsamt.

Maskarnas livscykel har nu utökats till tvåbenta ”shriekers” som jagar via värmekänslighet och vars rörelsemönster påminner en hel del om Star Wars AT-ST eller ”chicken walkers”. Shriekers har dessutom förmågan att föröka sig asexuellt så fort de får i sig lite föda, så det är ju lätt att tänka sig vad som händer när de bryter sig in i ett livsmedelsförråd. Det hela spelas upp primärt för komiska poänger, så alla former av den spänning som ändå fanns i originalet är puts väck.

Men som sagt, ganska förnöjsamt. Återigen bjuds vi på en hyfsat handlingskraftig kvinnlig geolog i form av Helen Shavers Kate Reilly men hennes roll undergrävs rejält av att hon uppenbart lagts in som ett kärleksintresse för Earl. Plus att hennes stora dragningskraft för hans del inte kommer sig av hennes kompetens, utan av det faktum att hon pysslade en del med ”modell”-jobb när hon var yngre. Aftershocks tycker istället att det är betydligt intressantare att fokusera på odd couple-relationen mellan Fred Ward och Christopher Gartin.

Tremors 3: Back to Perfection (2001)

Burt kommer tillbaka till Perfection (duh, titeln…) men tvingas frustrerat åse hur invånarna fullkomligt negligerat alla de säkerhetsanordningar och varningssystem han installerat åt dem. I deras ögon är det ju ändå 11 år sedan de attackerades och den främsta mask”närvaron” kommer från skojaren Desert Jacks ”Graboid Tours”. Men Burt vet att den som skrattar bäst skrattar sist och det kommer inte som någon större överraskning att maskarna gör en efterlängtad återkomst.

Den här gången kommer de ännu ett steg i sin livscykel, när det visar sig att shriekers kan ömsa skinn och förvandlas till flygande ”ass-blasters”. Namnet kommer sig av att glidflygarna ger sig själva fart (heh…) genom att antända sina explosiva fjärtar.

Trean fortsätter som synes seriens numera etablerade koncept av odd couple (Burt och Desert Jack) samt rejäla explosioner. Tyvärr var tiderna sådana att man också plockat in en hel del fullkomligt undermålig CGI som gör att både uppdaterade maskar och ass-blasters ser ut som om man tejpat fast tvådimensionella bilder på kameralinsen. Samtidigt känns det på något sätt helt i enlighet med B-monster-filmskonceptet och återigen blir det ganska förnöjsamt.

Treans handlingskraftiga kvinnoroll fylls främst av Susan Chuang vars Jodi Chang är neice till originalets Walter (då spelad av välbekante Victor Wong). Men eftersom filmen är vad den heter får vi också återigen träffa Charlotte Stewart och Ariana Richards som mor och dotter. Särskilt Richards Mindy är fortfarande så pass präglad av de tidigare attackerna att hon aldrig tappar huvudet när de prekambriska superpredatorerna kommer tillbaka.

To be continued…

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Alltnog, Tills solen går upp börjar förvisso inte på något exotiskt resmål, utan på ett antikvariat i Stockholm. Där ber Peder för femtielfte gången om att få se den mystiska boken på det märkliga språket som ingen kan tyda. En bok som definitivt kostar mer än de 16 000 kronor han kan avvara för den.

Man får väl anta att det också tillhör ritualen att bokhandlaren ska berätta vad man tror att boken handlar om, annars är det ju lite märkligt att han väntat ända tills nu med att göra det. Teorin är i alla fall att boken har något med drömmar att göra och hur man kan röra sig obehindrat mellan verkligheten och drömvärlden. Namnet ”Nostradamus” slängs in för att göra det hela lite mer mystiskt.

Efter ett par sista, suktande blickar tar sig Peder vidare till NK där han tydligen hade lite mer än 16 000 i rörelsekapital eftersom han kan sätta sprätt på 27 papp för en kamera till hustrun Lena. Men både Lena och kameran är glömda i samma sekund som Peder på syn på Hanna, en gammal flamma från förr. Hanna är i sin tur också gift, med Fredrik, men Peder kommer på det optimala sättet för dem att vara otrogna utan att det egentligen gills – de träffas helt enkelt i drömmen! (FYI: det gills visst…)

Hade Tills solen gått upp klarat av att hålla sig till den här linjen i sin berättelse hade det kanske kunnat bli en helt ok film. Lite lagomt mystisk med antydningar om urgammal drömvisdom. Som det är nu slängs det in scener som handlar om Peders onödigt bisarra arbetsplats och kollegor, Fredriks personliga problem och det faktum att Peder inte gillar att hans dotter ska ha barn med en kille som är äldre än hon (en hangup som förvandlas till exponentiell dubbelmoral när man betänker att filmen parar ihop Vanna Rosenberg med både Mikael Persbrandt och Peter Dalle).

Väldigt lite av allt detta har någon egentlig påverkan på själva drömhistorien och Tills solen går upp känns bara än mer mållös eftersom den heller inte bemödat sig överhövan med att skapa någon slags hållbar drömlogik. Efter den första drömmen har Hanna ont i rumpan tack vare en romantisk ridtur på stranden. Hon blir tydligt tagen av att det som händer i drömmen påverkar verkligheten: ”Tänk om jag blivit biten av en haj?!” Klipp till nästa dröm där hon utan att tveka slänger sig ut i någon slags avancerad saltomortal i en alpsk skidbacke. Till saken hör också att Peder inte alls får ridont i sin rumpa.

Filmens titel har inget med själva drömscenariot att göra eftersom drömmarna inte regelmässigt pågår ”tills solen går upp”. Hela upplägget är så pass enkelt att jag ställer mig något frågande till att den mystiska boken verkligen skulle ha behövt översättas i sin helhet. Det bygger på att Hanna och Peder måste komma överens om en drömplats där de ska ses (vilken samtidigt inte behöver vara särskilt specifik eftersom Peder, den gången Hanna bestämt plats, måste fråga var de är) och dessutom måste somna exakt samtidigt. Av egen erfarenhet skulle jag säga att just detta med att två personer skulle kunna somna på kommando vid ett specifikt klockslag kanske är det mest osannolika som Tills solen går upp ber oss tro på.

Detta hade väl kunnat vara ok om det vore så att Tills solen går upp egentligen velat berätta Peders historia. Att allt som händer honom bara får betydelse för hans egen, personliga utveckling men inte heller det kortet spelas ut på något tydligt sätt. Persbrandt har i slutänden inte kommit över sin åldersnojja, inte fått en bättre relation med vare sig fru eller dotter, inte tagit sig vidare karriärmässigt, inte börjat omfamna julen som en ”fristad” eller börjat tro på slumpen och som en konsekvens spendera okristliga summor på bingolotter.

Upplevelsen av fragment som inte hänger ihop återkommer även vad gäller filmens stämning. Allt potential till må-bra-känslor inför Peder och Hannas relation smulas till ströbröd eftersom den dels spelas upp för comic relief, dels verkar göra dem fullkomligt avstängda i relationen till sina respektive. Vilka i sin tur verkar må skit av oklar anledning, eventuellt beroende på att de misstänker otrohet eller enbart oro inför en partner som spenderar väl mycket av sin tid med att sitta och stirra tomt framför sig och ärligt talat se direkt självmordsbenägen ut. Peders kollegor ska vara några slags skruvade stekarhipsters som skjuter pilbåge och tar med sig höns till arbetsplatsen men den surrealismen detroniseras av Peders allvarligt spelade åldersnojja och den uppsägningsbila som ständigt hänger över honom eftersom han inte längre hänger med i svängarna. Jag förstår aldrig varför han ens jobbat kvar under, säg, de senaste fem åren.

All denna disharmoni gör i tredje ledet att det är svårt att skapa någon särskilt trovärdig dialog, istället förfaller det hela till styltiga replikskiften. Filmens underliga känsla underströks dessutom av det faktum att flera av mina medbiobesökare skrattade högt. Flera gånger.

Nej, nästan det enda jag i slutänden måste säga till filmens försvar är att både den och Vanna Rosenberg uppenbarligen kände sig tillräckligt bekväma i sammanhanget för att visa upp en högst normal medelålders kvinnokropp i bikini. Det är man inte allt för bortskämd med. Samtidigt har jag svårt att bortse från att denna lilla fördel fullkomligt utplånas när jag tvingas ställa den mot Peders minst sagt oförsiktiga hantering av en ovärderlig gammal bok. Det gjorde fysiskt ont i mig att se Persbrandt kladda med den utan handskar och slita den upp och ned ur sin axelremsväska. Har man inte mer respekt för gamla böcker, har man ingen rätt att använda dem som ett verktyg i sitt historieberättande!

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: No Way Home (2021)”

Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

Fortsätt läsa ”Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)”

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”