You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

alt. titel: Weathering With You

Tokyo har drabbats av ihållande regnväder och för årstiden ovanligt låga temperaturer. Barnen blir gnälliga av att ständigt behöva vistas inomhus medan verksamheter som loppmarknader och utomhusbröllop av naturliga skäl inte längre utövar samma lockelse. Som praktikant på ett företag som skriver artiklar för konspirations- och sensationstidningar kommer Hodaka i kontakt med den ena märkligare teorin än den andra när det gäller den rådande väderleken.

Men ändå ingen lika märklig som när flickan Hina bevisligen kan påverka det eviga regnandet med en innerlig bön. Hina kan få det envisa molntäcket att spricka upp för ett par timmar och visst är det så att både folk och fä blir lättare till mods när de tittar upp i en blå himmel och känner solens strålar i ansiktet?

Hodaka är en entreprenöriellt lagd ung man och övertalar Hina att de ska erbjuda sina tjänster över nätet. Och nog för att Hina, som måste ta hand om sin lillebror Nagi, inte har något emot de extra kronorna på fickan (dessförinnan hade hon varit beredd att utföra betydligt osedligare tjänster mot betalning). Men ett föräldralöst syskonpar har det inte alltid så lätt medan Hodaka i sin tur helt uppenbart är på rymmen från något eller någon. Dessutom får ungdomarna anledning att fråga sig hur Hina egentligen påverkas av att be om sol för hela Tokyos räkning.

Jag är tillräckligt ovan vid anime för att inför varje ny film känna mig nyfiken på vad jag ska få den här gången. Det känns alltid som både innehåll och stil är en tombola, mer eller mindre oförutsägbart. Stilmässigt är dagens film, Weathering With You, en rejäl blandning. Å ena sidan är bilderna från Tokyos stadslandskap, solsken på en skyskrapa eller en aggressiv stormhimmel är häpnadsväckande vackra. I den andra är personporträtten helt i enlighet med ett mer välbekant animeutseende: stora ögon, trekantiga munnar och näsor som är så små att de rakt framifrån mest av allt liknar två prickar. Märkligt nog funkar den här kombinationen riktigt bra, inte minst eftersom jag tror att man snart skulle bli ganska less på personer som var lika bedårande som filmens landskap.

Men det är klart, nog hade jag kunnat vara utan den extremt stereotypa uppvisningen från Hodaka när han ska föreställa nervös (röda kinder, stammande och sprutande svettkörtlar på ett missriktat komiskt vis) eller (det närmast i förbifarten) förgivettagandet att bröst är den mest intressanta delen av den kvinnliga anatomin. Detsamma gäller den himlastormande tonårsschlagerkärleken som (förstås) växer fram mellan Hina och Hodaka.

Innehållsmässigt fungerar tyvärr Weathering With You inte lika bra. Det känns som om regissör och manusförfattare Makoto Shinkai varit lite väl påhittig med sin fantastiska historia. Här finns aspekter av allt från religion, kärlek, offer, möjligheten till en andra chans i livet, vädermytologi, klimatångest, självmord samt eventuella likhetstecken mellan väder och känslor som skulle kunna vara väldigt påtagliga men samtidigt lika gärna bara handla om symbolik.

Resultatet är en film som tycks ha flera olika historier pågående samtidigt, där vissa är bättre än andra. Själv blev jag mest förtjust i vädermytologi-biten och hur Hina, Nagi och Hodako under en period förvandlas till en liten superhjälteklan. Hina och Nagi är föräldralösa medan Hodako i princip skulle kunna vara det och det är fint att se dem ty sig till varandra.

Föga förvånande leder de här parallella historierna också till att Weathering With You har alldeles för många slut. Samtidigt som dess absoluta slut (interfolierad med en rätt olycklig VO från Hodaka) lämnar ett stort frågetecken efter sig. I någon slags triumf eller glädje konstateras att Hodaka och Hina förändrade världen men jag fattar aldrig på vilket sätt.

Weathering With You var långtifrån den bästa animen jag sett men skulle jag se om den skulle det utan tvekan vara för dess bildspråk.

Det var Stockholm filmdagar som bjöd på anime den här gången. Och jag var ju inte ens ensam med titten!
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Som Mufasa (ännu en gång) förklarar för sin unge son och kronprins Simba, har savannens antiloper inget emot att bli jagade, dödade och uppätna av lejon eftersom lejonen efter sin död förvandlas till gräs som antiloperna i sin tur betar. Whatever makes you sleep at night, alpha predator.

Men Simba tycker förstås att det här låter asbra eftersom han dessutom tillhör alfa-rovdjurens allra mesta alfasektion. Han ser fram emot den dag när kompisen Nala ska gifta sig med honom för att bli drottning och han kan bestämma över sin farbror Scar. Men Scar, som sannolikt förlorat makten över flocken till sin bror i våldsamt slagsmål (innan dess hette han typ ”Handsome” får man anta?), tänker inte stillatigande se på medan hans lille snorvalp till brorson intar sin ödesbestämda roll som kung över hela savannen.

Jag läser mig till (på Wikipedia, var annars?) att redan första Lejonkungen-filmen från 1994 fick utstå viss kritik för att den, utan allt för stora svårigheter, kunna tolkas i ett fascistiskt perspektiv. Endast den starke har rätt till självbestämmande, det kan bara finnas en rättmätig härskare och svagare individer har bara ett existensberättigande om de fogar sig efter tingens ordning.

Jag tror inte att jag själv lyckades formulera mina invändningar mot filmen så pass konkret när det begav sig. Däremot vet jag säkert att jag aldrig övertygades på samma sätt som många av mina generationskamrater om dess enastående förträfflighet. Jag berördes aldrig av den när det gällde våldsamma och (för Disney-filmer) överraskande dödsfall. Kände heller aldrig mycket av den där nattliga kärleken det sjöngs så smäktande om. Själva soundtracket gick förvisso på repeat men den låten ville jag alltid hoppa över.

När så denna ”live”-remake kommer, inser jag att det allomfattande konungaperspektivet känns ännu mer problematiskt 2019 än det gjorde 1994. Det blir knepigt att rakt av översätta hierarkiförhållandet i en lejonflock med mänskliga tronföljder. Vackra ord om naturens känsliga balans skavde däremot redan för femton år sedan, så biolog jag var.

Samtidigt undrar jag varför jag ens bryr mig – självklart kommer en CGI-version av mer eller mindre exakt samma film inte kännas mer aktuell eller relevant efter 25 år. Min främsta drivkraft för att överhuvudtaget släpa mig iväg till biografen är att jag hoppades på samma effekt som när jag såg Jon Favreaus förra Disney-remake – The Jungle Book. Alltså få ta del av animerade djur som är så perfekta att de kan misstas för the real deal.

Kvaliteten i animeringen kan jag förstås inte argumentera eller invända mot, däremot saknar jag helt klart wow-effekten som jag ändå fick från The Jungle Book. Kanske är det så enkelt att jag redan hunnit bli blasé, men episka naturscenerier och utsökt renderade pälsar till trots sätter The Lion King tassen i samma fälla som Bambi gjorde redan 1942. Det hela blir ibland platt och direkt tråkig, mer en uppvisning i teknik, kunnande och kompetens än frejdigt historieberättande.

Samtidigt har det gjorts tappra försök att uppdatera originalfilmen och de är för all del vällovliga. Särskilt Matthew Broderick, Moira Kelly och Jeremy Irons röster har ersatts av Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofors. Timon, Pumbaa och Nala har fått lite större spelrum vid sidan av vår hjälte Simba, samtidigt som de putslustiga comic relief-momenten (från särskilt hyenorna) tonats ned. Det finns ett par meta-referenser till både originalet och andra Disney-klassiker. Däremot kan jag inte riktigt förlåta denna nya Lion King att min absoluta soundtrack-favorit, Scars ”Be prepared”, var nästan den enda låt som inte behölls i sin helhet.

The Lion King anno 2019 kan säkert bli en (ny) klassiker för en generation som upplever en 25 år gammal animerad film som mossig. Och jag gissar att Disney nöjer sig helt och fullt med det. Varför riskera sköna dollars på att göra något nytt?

Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Så då är det ju tur att uppföljaren börjar med en kortare recap av huvudpoängen i originalet. Det vill säga att Maleficent kanske inte alltid var den evigt onda häxan som alla trott. Att hon tagit på sig gudmorsrollen till prinsessan Aurora istället för att förbanna henne till hundra år av sömn.

Men vem bryr sig om det? När Mistress of Evil drar igång är Maleficent fortfarande just det – en Mistress of Evil. I alla fall i folkets ögon och det är ju det som betyder något, inte sant? Vad spelar det för roll att Aurora dansar runt med övernaturliga fe-kritter i Hedlandet (The Moors) när alla i det närliggande kungariket Ulstead är övertygade om att det är förenat med döden att tassa in på de förtrollade markerna.

Så icke den unge prins Philip, dock. Han är handlöst förälskad i Aurora och hon i honom (hur skulle hon kunna vara annat med Philips hårsvall som mest av allt påminner om Charmings i Shrek-filmerna?!). Nu har deras förhållande blivit så pass etablerat att det är dags för meet the parents. Men middagen med kung John, drottning Ingrith och Maleficent runt bordet slutar i katastrof – kungen drabbas av en sovförbannelse och Maleficent drar därifrån i rödaste rappet. Med allt mer upphetsade tongångar hos människor och feer är det inte så konstigt att kriget snart står inför dörren.

Jag hade ett ganska gott minne av Maleficent, en saga som ändå ställde sagans förväntningar lite på ända. Tyvärr kommer de förväntningarna på skam i uppföljaren. Med en betydligt mer standardiserad historia om utstötta som vill slå tillbaka plus en rad ödesdigra missförstånd, orkestrerade av en ondsint hand som vill se världen i krig, blir Mistress of Evil en ganska tråkig och sömngångaraktig affär.

Redan inledningen gör att jag börjar ana oråd eftersom dess berg-och-dalbane-åkningar känns allt för 3D-inriktade. Alltså att de egentligen inte fyller någon funktion utöver att publiken som ser filmen i 3D ska känna att de får lite bang for the bucks. Hint: det gör jag inte. På CGI-sidan introduceras i den här filmen konceptet ”dark fey”, den sortens feer som Maleficent visar sig höra till. Istället för maskrosblomster och vandrande träd bjuder filmen därför också på ett helt gäng vingbeprydda typer med horn. Ett gäng som – surprise, surprise – innehåller en betydligt större etnisk mångfald än den räddhågsna och krigsberedda mobben i Ulstead.

Jag noterade i min text om Maleficent att den filmen till och med lyckades upprätta en smula genusbalans men no such luck i Mistress of Evil. Jodå, vi har förstås två jämbördiga ”drottningar” i Angelina Jolies Maleficent och Michelle Pfeiffers Ingrith. Men det upplägget börjar ärlig talat kännas ganska trött och Aurora förpassas i sin tur till avbytarbäcken allt för många gånger. Man kan tycka vad man vill om att kung John ger prins Philip hela äran av att ”You made it all happen” när den slutgiltiga försoningen är på plats (orimligt snabbt dessutom) men han har ju helt rätt. Aurora har inte fått göra ett skit för att se till att den blir av.

Trots det måste det vara en taskig deal att försöka spela prins i sago-filmer. I alla fall är Harris Dickinsons uppenbarelse som Philip lika tråkig och sömngångaraktig som resten av filmen. Alla former av dynamik eller kemi mellan honom och Elle Fannings Aurora är som borttrollade. Sedan må hon vara hur rar som helst i sitt blonda hårsvall och rosenröda kinder.

Jag brukar kunna tycka att det ändå finns något försonande i filmer som proklamerar vänlighet, vänskap, gemenskap och tolerans över rädsla, bitterhet, hat och krig. Men inte ens det fina budskapet räddar Mistress of Evil från ödet av sin egen ointressant berättelse. Utseendemässigt är filmen – förstås – spektakulär men i alla andra avseenden fallerar den.

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Läs hela inlägget här »

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Läs hela inlägget här »

Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?

För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!

Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.

Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.

Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.

Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)

I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.

Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.

Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.

Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Läs hela inlägget här »

Familjen Pierce har alltid gått ”all in” med julfirandet, ivrigt påhejade av brandmanspappa Doug. Grangirlanger, blinkande julgransbelysning, matchande (men givetvis apfula) jultröjor från faster Peggy, kakor och mjölk till tomtefar samt generellt julemys till förbannelse. Allt noggrant dokumenterat med hjälp av en numera rätt ålderstigen videokamera.

Läs hela inlägget här »

Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg