You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Någon som däremot inte tycks bli särskilt imponerad av Langdons uppenbarelse är franske polischefen Bezou Fache, vilket ryckt den välkände professorn ur Morphei armar för att konfrontera honom med ett gruvligt mord på självaste Louvren. Har Langdon några idéer om hur dådet gått till? Eller kanske om de kryptiska meddelanden som den nu avlidne museiintendenten Jaques Sauniere lämnat efter sig? Kan man tänka sig att Langdon vet betydligt mer om dådet än han låter påskina?

Men hur ska Langdon kunna hänga med på det faktum att Saunieres död involverar inte mindre är två konspirerande och superhemliga sällskap – det katolska Opus Dei och det fritänkande och reformistiska Prieuré de Sion? Han får dock se till att uppdatera sig illa kvickt med viss hjälp från kryptologen, tillika Saunieres dotterdotter, Sophie Neveu när Faches insinuanta frågor övergår i regelrätt mördarjakt samtidigt som duon förföljs av en hotfull man i munkkåpa.

Dan Browns The Da Vinci Code slog ned som en bokburen bomb när den kom. På samma sätt som 1999 års femtonåringar frågade sig varför ingen tänkt tanken att verkligheten kanske inte är verklig innan The Matrix, frågade man sig nu varför ingen tidigare funderat över om den heliga graalen var något annat än ett simpelt dryckeskärl.

Kruxet var väl bara att det fanns många som funderat på det tidigare. Likt många andra ligger Dan Browns skicklighet inte i att formulera teorier, utan att lägga samman många olika teorier och servera dem i ett smakligt hopkok. Särskilt ifrågasatt blev Browns ogina attityd mot Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln vilka 20 år tidigare gett ut boken Holy Blood and Holy Grail. Här berättas i mångt och mycket exakt samma historia som Brown serverar, bara torrare och mer detaljerat. En inledande hänvisning till den uppenbara föregångaren hade varit på sin plats men lyste med sin frånvaro.

Av olika anledningar hade jag redan innan The Da Vinci Code kommit i kontakt med teorierna som Brown lånar sitt material från och därför innebar inte min läsning den kanonad av uppenbarelser som den verkar ha blivit för många andra. Det är roliga tankeexperiment men inte så mycket mer, varför alla antydningar om världsomspännande konspirationer för att hålla ”sanningen” dold synes mig något överspända. Att framhålla några av västvärldens främsta vetenskapsmäns lagledarskap för Prieuré de Sion som ett väletablerat faktum ger jag inte ett vitten för. Detsamma gäller Langdons utläggning om alla symboliska ”bevis” för ”the sacred feminine”. Det är ju det som är hela poängen med symboler – att de är så luddiga och generella att de kan tolkas lite hur som helst. Som bevismaterial är de inte särskilt pålitliga.

Men alldeles bortsett från detta slås jag av Browns driv i berättelsen när jag läser om The Da Vinci Code för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är ett jäkla drag från första sidan till sista och författarens enkla grepp att ha superkorta kapitel som alla slutar med en slags cliffhanger är kanske inte särdeles elegant men icke desto mindre effektivt. Som lättsam underhållningslitteratur med den extra kryddan av en uppsjö mysterier och gåtor som måste lösas håller The Da Vinci Code fortfarande måttet.

Annonser

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Men innan Jane får en chans att hålla Tors hand förflyttas hon till ett avlägset hörn i universum där hon blir en motvillig värd till ”Aether”, ett slags energivapen som användes med stor framgång av de ondsinta svartalferna innan de besegrades av asarna för långeliga tider sedan. Asarna hade inte makt nog att förinta aethern utan trodde sig kunna gömma den på ett klurigt ställe där ”ingen skulle kunna hitta den” (varför förvarar folk aldrig sådana här prylar på samma ställe som jag gör när jag säkert vill hitta igen dem? Eftersom det är närmast en garanti för att de kommer att vara försvunna för alltid, menar jag…).

Men nu är alltså aethern alive and kicking i Janes kropp. Den ruskar även liv i de kvarvarande svartalferna som befunnit sig i någon slags dvala på sitt osynliga rymdskepp. Inom kort är de dock åter på banan med sin plan att förinta hela universum och införa ett evigt mörker.

Tjahapp, då var alltså universums undergång nära förestående igen. Det är kanske tur att Marvel Cinematic Universe innehåller så pass många superhjältar som åtminstone kan turas om att ta hand om katastroferna som återkommer med en imponerande regelbundenhet (märkligt nog i nära samband med varje ny MCU-film…).

Inför premiären av Thor: Ragnarok var det dags att ta hand om den osedda surdeg som var Thor: The Dark World. Första Thor-filmen var jag måttligt förtjust i och efter en inledande omtitt var jag inte beredd att omvärdera den ståndpunkten. Men allt skulle kanske bli bättre med The Dark World?

Icket så. Om jag hade problem med hitta igen den nordiska mytologin i Thor blir det banne mig inte lättare i The Dark World. Istället serveras jag en slags ”LOTR in space” – svartalfer med laservapen och storögda Michael Myers-masker. Asgård är fortfarande en orgie i neonskimrande Bifrost-broar, guldplätterad art deco och idylliska Rivendell-altaner. Hela historien kring detta med aethern är lite smårörig och problemet är att jag inte är tillräckligt engagerad för att bry mig om det. Kanske för att historien, förutom att vara smårörig, aldrig blir något mer än en transportsträcka mellan filmens tre stora slag i Asgård, Svartalfheim och Midgård (aka London). För min del var jag mätt redan efter Asgård och blev smått förfärad när jag insåg att halva filmen fortfarande kvarstod.

Om det är meningen att vi ska känna av en kärleksgnista mellan Chris Hemsworth och Natalie Portman missar åtminstone jag de vibbarna. Kompositören Brian Tyler tycks ha blivit en slags musikmaskot för blockbusteruniversat (Fast Five, The Mummy, Avengers: Age of Ultron för att nämna några) men hans funktionella score blir snart också rätt tråkigt. Enda gången The Dark World lever upp en smula är när Tom Hiddleston dyker upp. Här måste jag erkänna att jag numera inte bara vant mig vid hans Loke utan till och med tycker att det är en riktigt bra rolltolkning. Slug och ständigt intrigerande. Med ett slinkande och lätt avvaktande rörelsemönster som påminner om en katts.

Nej, nu är det bara att sätta hoppet till Taika Waititi. Tyvärr ser i alla fall inte affischen till Thor: Ragnarok särskilt nordisk ut utan om möjligt ännu mer neonskimrande än de två tidigare filmerna. Finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till.

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Och på jorden är det inte så värst gött för transformers just nu. De anländer i horder, både autobots och decepticons, och den mänskliga arten har bestämt sig för att sätta ned foten en gång för alla. En insatsstyrka vid namn Transformer Reaction Force (TRF) skapas. En död transformer är en bra transformer, skjut dem allihopa och låt Gud sköta sorteringen.

Men det finns fortfarande vissa människor som kan skilja mellan vän och fiende. En av dem är lone gunman-typen Cade Yeager som vi stiftade bekantskap med i Age… (honom minns jag faktiskt!). Han reser land och rike runt för att hitta skadade autobots samt nödvändiga reservdelar. Nu dock mer sliten, oklippt och familjelös jämfört med Age… eftersom han ständigt är på flykt undan TRF.

I Chicago träffar han på både den kaxiga flickan Izabella och en transformer vid namn Steelbane som ger honom en slags levande talisman. Den ska visa sig inte bara vara nyckeln till ett uråldrigt mysterium utan också något som decepticons med Megatron i spetsen vill lägga hydrualikfingarna på (who else but Megatron?!).

Om jag säger att ovanstående resumé täcker kanske max den första fjärdedelen av The Last Knight får den ärande läsaren förhoppningsvis en uppfattning om hur mycket som packats in i denna femte transformers-film. För mycket, enligt min uppfattning (om nu någon är intresserad av den. Läser du det här förutsätter jag att du är det…).

Filmen blir liksom en helt egen transformer, men en som lyckas dåligt med sin sömlösa förvandling. Istället får vi en illa sammansatt Frankensteins robot som snattat alldeles för många delar från såväl The Da Vinci Code och Indiana Jones som The Force Awakens och Rogue One.

Nu snackar vi exempelvis transformershistoria. The Last Knight kan nämligen avslöja att det finns en lång relation mellan människor och transformers, ända tillbaka till en obestämbar ”medeltid”. Dock inte mer obestämbar än att vi träffar Kung Arthur, Merlin och hela gänget runt runda bordet.

Det leder i sin tur att Mark Wahlbergs Cade Yeager en bit in i filmen får kasta sin nya sidekick Izabella överbord för att hooka upp med en ännu nyare sidekick – akademikern Vivianne Wembley (allt för fullskiten med olika titlar och ämnesområden för att passa in på en precisare benämning), spelad av Laura Haddock.

Vilken tur då att både Cades dotter och Viviannes mamma uppmuntrat dem att hitta nya partners, för med tolv års åldersskillnad samt en rejäl klass- och utbildningsdito är de förstås en match made in Hollywood-heaven.

Skitsamma att det hade varit betydligt intressantare att utveckla relationen Cade-Izabella. Nu blir Izabella en person som introduceras, glöms bort under större delen av filmen för att sedan plockas upp igen lagom till den episka slutstriden. Som ju inte kan bli episk nog om inte varenda kotte som förekommit i filmen dyker upp.

Samma problem uppstår i fallet med Cades samarbetspartner Funny Black Guy (nä ok, han heter faktiskt Jimmy) som vi får bekanta oss med precis tillräckligt mycket för att inse att transformers-serien inte har den minsta ambition att släppa sina rasstereotyper än på ett tag. Men visst, i stereotyprättvisans namn har vi också Funny Older English Man, komplett med gubbkeps, käpp, oljerock och ett sjujäkla stort slott.

Nå, jag ska väl inte vara allt för syrlig. Under en period är The Last Knight en hyfsat underhållande no-brainer. Men när vi väl når fram till vad jag tror är början på slutstriden har jag totalt tappat fotfästet och hänger överhuvudtaget inte med på vem som gör vad, inte heller på hur eller varför. Ett gäng robotar blir till en större robot men jag vet varken vilka de var, vem han (visst verkar det bara finnas manliga transformers?) blir eller vilken sida han slåss på.

Det enda jag i slutänden fattar är att The Last Knight lobbar upp en fet uppföljarboll för filmbolagen att smasha på. Klart Hasbro måste kunna få kursa lite nya leksaker! Men den insikten är inte mycket att yvas över eftersom en amöba hade fattat samma sak. Utan att ens behöva se filmen först.

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Läs hela inlägget här »

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.

Läs hela inlägget här »

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg