Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Och hennes bön om konstnärlig vägledning slår an hos läraren. Under en kort session hinner han berätta för henne att han egentligen också bara målar det han ser, grejen är bara det att han ser konstigare och konstigare saker i sina mardrömmar. En fjärran, övergiven stad. En hudlös man. Kåpförsedda gestalter. Och nu har han också börjat se saker i vaket tillstånd, strax i ögonvrån.

Kort efter detta försvinner Arkwright och Mya bestämmer sig för att leta reda på honom. Han hade ju precis börjat lära henne hur man blir en riktig konstnär!

Så hemmabiografen bjöd på en riktigt tjusig galapremiär, komplett med röd matta och allt. Hjärnan bakom Call of the Unseen är nämligen den Arbogabördige Henrik Pilerud och filmen hade därmed äkta biografpremiär på min hemmaplan. Den kommer dock att också visas i Västerås och finns redan i detta nu tillgänglig för streaming. Kanske inte riktigt i nivå med veckans andra stora svenska filmhändelse, smygtitten på Crazy Pictures nya UFO-film, men ändå… Röda mattan i Arboga!

Enligt den egna hemsidan är Pilerud en allkonstnär som ger sig på såväl fotografering, dräktmakeri, grafisk design och filmande. I Call of the Unseen ståtar han främst med titlar som regissör, manusförfattare och producent. Innan filmen började berättade han också helt kort om den långa processen som är filmskapande utan någon enorm budget att ösa ur.

Samtidigt var ursprunget till Call of the Unseen förledande enkelt: ”Dräkter är roligt, film är roligt, varelser är roligt”. Så med inspiration från Tove Jansson, H.P. Lovecraft, Hayo Miyazaki och Michael Ende har Pilerud skapa en en slags dröm-fantasy-saga med inslag av både steampunk och Jim Henson (jag tyckte mig dessutom känna av sådant som Narnia, LOTR och His Dark Materials).

Filmens drömmande del tänker jag mig kommer från tanken att skapande drar konstnären närmare något ogripbart, utomvärldsligt. The unseen… Kanske kräver till och med det sanna, ultimata skapandet att konstnären överger sin fysiska kropp och går upp i något slags världsallt?

Fantasy- och sago-bitarna tenderar förstås att överlappa en hel del, men själva grundhistorien påminner i mina ögon främst om en klassisk saga (och i det avseendet, förstås också om klassisk fantasy). Mya måste lämna tryggheten för att leta rätt på sin heliga lärargraal och längs med färden träffar hon både goda och onda. För att lära sig viktiga livsläxor måste hon vara både modig, handlingskraftig och ärlig. När berättelsen är färdig har hon blivit en helare person, med ett mål och en säkerhet inför vägen dit.

Sagostämningen präglar också i mina ögon själva historieberättandet – det finns ett ungdomligt övermod i Call of the Unseen. När Mya inte får båtskjuts ut till en ö paddlar hon helt enkelt ut i ett badkar utrustad med en brädlapp. Genom en storm, icke desto mindre. Vid ett antal tillfällen blir hon attackerad av en Black Lagoon-liknande varelse, men vilken roll denna egentligen spelar i historien blir för mig aldrig riktigt klart. Bortsett från känslan av att det hela tiden ska föreligga ett hot mot Mya, förstås.

Call of the Unseen är en film gjord med kärlek, men den är såklart inte perfekt. Just kärleken gör samtidigt att jag är beredd att ha överseende med ganska många av filmens svagheter. Särskilt som jag uppfattar målgruppen snarare som ungdomar, än femtioåriga surkärringar. Det ska också sägas att filmen vid sidan av dessa svagheter samtidigt rymmer många styrkor.

Pilerud kan uppenbarligen detta med dräkter och rekvisita, Call of the Unseen innehåller exempelvis en riktigt fin, klassisk dykardräkt. Med en liten budget tycker jag att cashen överlag spenderats klokt, många genvägar är uppenbara men samtidigt ursäktliga. Man har exempelvis inte gått i fällan att ösa på med alldeles för billig CGI. Inspelningsplatser är maximalt utnyttjade. Jag tyckte att det var ganska roligt att myndigheter och institutioner ersatts av obegripliga byråkratikonsoller. Även det ett smart budgetval istället för att bygga upp en halvtattig ”polisstation” hemma i någons lägenhet.

Jag skulle gärna se Pilerud matchas av någon med lite penningstinna muskler. Kanske också få någon att bolla med när det gäller manus. Då skulle det kunna bli riktigt intressant på den svenska biorepertoaren.

The Grinch (2018)

alt. titel: Grinchen, Dr. Seuss’ The Grinch, Der Grinch, El Grinch

Let’s give thanks to the lord above, ’cause christmas cultural imperialism comes tonight!

Jomen, nog är det ändå så? Att den svenska…julbocken (?) och eventuellt andra nordiska julkritter i mångt och mycket fått stryka på foten för utländska sådana i en svensk julkanon. I alla fall när det kommer till julfilmer. Länge var Charles Dickens gnidiga Ebenezer Scrooge minst lika välbekant som Lucia och pepparkakegubbar men under de senaste årtiondena har även andra personlighet krupit allt närmare julbrasans värme.

För min del utmätte Jack Skellington en självklar plats i den kretsen redan 1993 när jag såg A Nightmare Before Christmas på bio första gången. Men under senare år har även en annan snubbe – luden och grönfärgad istället för smal och skelettlik – börjat krypa allt närmare. Jag talar givetvis om figuren från Theodore ”Dr. Seuss” Geisels bok från 1957: How the Grinch Stole Christmas.

Det lustiga är att jag egentligen inte har så värst mycket att bygga det gillandet på, förutom Ron Howards filmatisering från 2000 med Jim Carrey i huvudrollen, där veteranen Rick Baker stod för specialeffekterna. Men den har ändå blivit en så pass grundläggande del av min julkanon att jag vågade mig på ett försök med en animerad version av (ungefär) samma historia från 2018.

Bakom denna mer moderna Grinch står studion Illumination, vars mest kända produkter sannolikt inte är dagens julfilm utan till exempel Despicable Me-serien. Men stilen känns naturligtvis igen, särskilt i de runda formerna hos hunden Max och renen Fred (Max påminner föga förvånande om studions andra hundhuvudperson som av en ren händelse också heter Max). Överhuvudtaget skulle jag säga att The Grinch är en extremt rund och fluffig film, något som givetvis skulle få lilla Agnes fulla gillande.

Såsom sig bör är nämligen Whoville inte bara ett ekonomiskt perpetuum mobile-unikum (alla säljer julsaker och köper samma julsaker) utan också ett orgiastiskt julparadis med girlanger, kransar och precis lagom mycket snö. Vet ni vem som inte tycker att detta är ett paradis. Någon som snarare kryper ihop med PTSD-ångest vid blotta uttalandet av ordet ”christmas”?

Eftersom jag inte har en aning om hur boken lägger upp det hela, har jag bara har den 18 år äldre Ron Howard-filmen att jämföra med. Jag vet alltså inte vilken av dem som ligger närmast förlagan. Det som publiken ganska snabbt kan konstatera är emellertid att denna moderna Grinch visar upp ett mjukisinnehåll under sin hårda och sträva yta. Jim Carrey fick exempelvis hämta sin mat från soptippen. Hans animerade motsvarighet köper samma mat som Whovilles övriga invånare och betalar den dessutom med reda pengar. Den nya Grinch-kulan är också både ren och hemtrevlig på ett sätt som Carrey inte ens fick komma i närheten av.

När det gäller familjeband är den animerade filmen något mer ambivalent. Å ena sidan visar det sig snart nog vara hela anledningen till att Grinchen hatar julen – han har aldrig haft någon familj att fira den med. Å den andra har vi släppt kärnfamiljsmyset (Cindy Lous mamma Donna är ensamstående) och någonstans finns budskapet att goda vänner kan vara en minst lika bra familj som biologiska diton. Ibland kanske till och med bättre (fast riktigt så mörk törs The Grinch förstås inte vara, att den exempelvis innehåller dysfunktionella familjer eller lite julfylla).

Å ena sidan blir det lite väl gulligt – jag gillar att Carreys grinch aldrig helt släpper taget om sin bitska personlighet. Å den andra är jag tillräckligt engagerad i sötslisket anno 2018 för att det ska kännas lite trösterikt när den animerade gröningen ”tvingas” tränga ihop sig med både Max och Fred när de ska sova.

Cindy Lou har fått bli betydligt mer handlingskraftig och kan nu sätta rejäla muskler bakom sin heta önskan att alla bara ska få vara glada på jul. Däremot är jag lite besviken på Benedict Cumberbatch röstskådespel, för hans grinch gör i det avseendet inte alls särskilt mycket väsen av sig.

Riktigt lika bra som 00-versionen är inte The Grinch i animerad form. Å andra sidan tog det kanske tio-femton år innan jag tog Ron Howards film riktigt till mitt hjärta, så det finns lite buffert att jobba med.

The Polar Express (2004)

Det är första advent och traditionsenligt bjuder bloggen på en tvättäkta julfilm. I år blir det dessutom tre till, en varje adventssöndag. Mycket nöje!

***

alt. titel: Polarexpressen

Förra året bjöd bloggen på jultågsfilm första advent i form av Hallmark-klägget The Christmas Train. Så varför inte göra om konststycket? Alltså skriva om en jultågsfilm, inte försöka mäkta med ytterligare dravel från Hallmark. Bakom The Polar Express hittar vi pålitliga namn som Robert Zemeckis, Tom Hanks och Alan Silvestri, så det måste ju innebära att vi nu snackar kvalitet av högsta klass?

Fortsätt läsa ”The Polar Express (2004)”

Ghostbusters: Afterlife (2021)

alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife

Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.

Fortsätt läsa ”Ghostbusters: Afterlife (2021)”

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Ryan Coogler, Kevin Feige och Marvel Studios har lyckats bra med att passa in bägge Black Panther-filmerna i ett ramverk som gör att de kan hämta legitimitet (och därmed, enligt vissa, också kvalitet) från andra källor än teknik eller innehåll.

Fortsätt läsa ”Black Panther: Wakanda Forever (2022)”

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”

Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)

alt. titel: Der Golem, Golem, El Golem, Le Golem, Il Golem – Come venne al mondo, The Golem, The Golem: How He Came Into the World

Rabbi Löw skådar olycka i stjärnorna för sitt folk och snart manifesteras denna olycka i form av ett kejserligt dekret om att kasta ut judarna från Prag. Den som överlämnar dekretet är Junker Florian och han går med på att be kejsaren om en audiens för Löws räkning. Detta kan ha något med den förtjusande rabbi-dottern Mirjam att göra, men rabbinen har i och för sig också varit kejsaren behjälplig med både spådomar och horoskop.

Fortsätt läsa ”Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)”

X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Fortsätt läsa ”X6: Dr. Mabuse (1960-1964)”

X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)

The Eagle Has Flown (1991)

Efter att Örnen har landat är det väl bara rimligt att den tar sig upp i luften igen? Brittiske thriller- och spionförfattaren Jack Higgins, pseudonym för det mer vardagliga Henry Patterson, fick till en remarkabel kioskvältare 1975 med The Eagle Has Landed. En rafflande andra världskrigshistoria om ett tyskt förband som tillsammans med IRA-mannen Liam Devlin fallskärmshoppade sig rakt ned på den engelska landsbygden i ett försök att ta livet av Winston Churchill.

Fortsätt läsa ”X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)”

X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)

Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.

Fortsätt läsa ”X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)”