You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Hayao Miyazakis Nausicaä… rörde sig både på marken och uppe i skyn, men när Pazu väl skuddat stoftet från gruvstaden av fötterna är det himmelsaction som gäller för Laputa. I än högre utsträckning än den tidigare filmen visar regissören och manusförfattaren här prov på innovativ steampunk i form av luftskepp. Men i likhet med Nausicaä… står det snart klart att skepp med organiska eller biologiska utseenden och rörelseformer är positivt kodade medan stela metallskrov får stå för det oböjliga och krigiska. Därför påminner piraternas åkdon (spoileralert!) om trollsländor med surrande vingar (avslöjande namn #1: Tiger Moth) samtidigt som den maktfullkomlige överste Muskas får hålla tillgodo med ett åbäke som mest av allt påminner om en flygande atlantångare (avslöjande namn #2: Goliath).

Miyazaki har också plockat med sig det huvudsakliga budskapet från sin tidigare film, om än en smula nedtonat. Precis som för de gamla atlantiderna var Laputas undergång högmod, i det här fallet ett högmod som gjorde att man trodde att man kunde leva losskopplad från jorden. Laputas enorma volucitkristall må ha gett dess invånare möjlighet att skapa ett flygande slott men det kunde inte ersätta längtan efter träd, gräs och stenar. Överste Muska är å andra sidan en skurk som bara är ute efter makt att förgöra, men som i alla fall motiverar sina handlingar på samma sätt som Nausicaä…: om inte han tar kommando över Laputas krafter så kommer någon annan att göra det.

Historien är rejält renodlad även om den bjuder på nya avslöjanden längs med vägen om vem Sheeta egentligen är och varför Muska är ute efter hennes kristall. Samtidigt har filmen ett bra driv som gör den något rakare färden mot slutmålet rapp och vital. Laputas farligt lockande kraft är även den mer förädlad – nu göms den förgörande potentialen i en helt känslolös och neutral kristall och inte i ett gigantiskt smältande monster. Resultatet är dock fortfarande detsamma: en bländade blixt, eldstormar och vad är misstänkt likt ett svampmoln.

Kanske beror drivet på att Miyazaki har ersatt sin post-apo-värld med en fascinerande blandning av victoriansk steampunk och uråldrig teknologi. Det är lätt att se hur Disneys Atlantis i många avseenden är en undervattensversion av Laputa. Den brittiska känslan går igen i såväl gruvsamhället (Puza hade mycket väl kunnat heta Tiny Tim) som plommonstopen och de små runda glasögonen på Muskas Pinkerton-hantlangare. Bakgrundsberättelsen som rullar samtidigt med förtexterna synes den här gången inte vara en vävd gobeläng, utan träsnitt.

Samtidigt känns det som om en litterär bakgrund den här gången inte återfinns hos H.G. Wells utan i Jules Vernes Une Ville flottante från 1870 (även om Wells 1908 i och för sig publicerade boken The War in the Air). Men förstås också hos Jonathan Swift som redan 1726 föreställde sig en flytande ö vid namn Laputa i Gullivers resor, en referens som också görs uttryckligen i filmen.

Även om Nausicaä… var snygg har Laputa tagit ett par rejäla kliv framåt i det avseendet. Många gånger är bilderna så fulländade att jag nästan blir tårögd. Men om jag ibland kan vara osäker på vem som egentligen bär ansvaret för berättelse, tempo och driv i en spelfilm är jag banne mig ute på ännu sankare mark när det gäller utseendet i en animerad film – regissören, fotografen, art directorn eller animatörerna. Jag får nöja mig med att njuta av de fantastiska molnformationerna, de gnistrande grottorna och den uppgående solens strålar på bröstvärnen på Muskas tillhåll.

Det som möjligen funkade bättre i Nausicaä… var genus- och åldersperspektivet. Pazu och Sheeta ska vara ungefär lika gamla och deras relation är ömsint porträtterad, två föräldralösa barn som finner styrka i varandra för att kunna navigera i en fientlig och förvirrande värld. Men det är en hel del fokus på att Pazu ska bete sig som en ”man”, vilket bland annat innebär att det är hans plikt att ta hand om och rädda Sheeta. Hon hittar i och för sig en förebild i den kvinnliga piratledaren kapten Dola men i allt väsentligt är det Pazu som får se till att det händer saker och att de besegrar skurkarna.

Och medan det inte förekommer någon antydan till hanky panky mellan Pazu och Sheeta får hon finna sig i att bli ivrigt uppvaktad av Dolas avgjort fullvuxna söner. Här har jag svårt att bestämma mig för om den detaljen blir bättre eller sämre av att situationen tydligt spelas upp som en comic relief enär männen är både korkade, klantiga och förlägna. Det, plus deras förhållande till sin mor, gör förresten att jag undrar om piratfamiljen inte fått stå förebild för Futuramas onda genius Mom, ägare till MomCorp.

Dessa sista invändningar drar ned Laputa så pass många snäpp att den hamnar på samma nivå som Nausicaä…, trots att den rent filmiskt sett i många avseenden är klart överlägsen sin föregångare.

Den här gången tror jag att jag är mer i linje med kollegorna Filmitch och Fripps filmrevyer än Jojjenito.

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Nu har det gått tusen år sedan dess och kriget hade kanske kunnat förfalla i glömska om det inte vore för att växterna och insekterna fortfarande finns kvar för att systematiskt tugga i sig mer och mer av både mänsklighet och bebyggelse. Men hotet har ändå reducerats till någon slags vardag eller normalitet, i alla fall för de som lever och brukar jorden i Vindarnas dal.

Nausicaä är dotter till ledaren Jihl och har utvecklat en alldeles särskild relation till allt det där farliga. I hennes ögon handlar det mest om bemötande och förståelse – kan man bara hantera det farliga på rätt sätt och med försiktighet kanske det inte längre behöver vara så farligt.

Det är en attityd som militärstaten Tolmekia inte alls skriver under på. Där längtar man tillbaka till en tid när människan härskade oinskränkt över jorden och man har också en plan för hur man ska ta sig tillbaka dit. Råkar folket i Vindarnas dal stå i vägen – sucks to be them!

Det var med relativt ogrumlad blick som jag kunde ta in hela spektaklet (har jag sett Nausicaä… tidigare minns jag i så fall inget från den), det enda jag visste är att den hyllats. Och jag kan förstå det, för det finns mycket att tycka om med Miyazakis skapelse. Anime-filmer kan ju berättelsemässigt ibland vara onödigt komplicerade eller innehålla en massa detaljer som egentligen inte har någon betydelse för huvudhistorien. Den fällan har Miyazakis manus inte trillat ned i. Visst är historien intrikat och förekommer inte många döda minuter under filmens 117. Men det hela är ändå förhållandevis rätlinjigt och för en gångs skull finns en anledning att uppskatta en smula (över)tydlig exposition.

Temat påminner inte så lite om Sagan om ringen i valet mellan att använda ett mäktigt vapen innan någon annan hinner göra det eller avstå eftersom vapnets konsekvenser är så avskräckande. Var det förresten någon som sade kärnvapen? Ett liv i samklang och förståelse är uppenbarligen ett vettigare val än ett liv fyllt av rädsla, ilska och hat. Budskapet blir i och med det att vi till och med kan förstå våra fiender om vi bara kan förstå deras rädsla. Och när vi väl har förstått dem kanske de till och med blir vår räddning. Fint? Utan tvekan. Hoppingivande? Ja. Trovärdigt? Tyvärr har de senaste årens utveckling visat att rädsla är en deprimerande ihärdig basillusk.

Vad gäller stil och färger får jag vibbar av Moebius – gula ökenlandskap och giftgröna djungler. Den farliga skogen med alla dess sporsvampar och gigantiska insekter är fantastiskt fantasifull och bland Miyazakis alla influenser undrar jag om inte en av dem är H.G. Wells The Food of the Gods. Det är imponerande hur filmen lyckas förmedla så många olika stämningar och miljöer med samma självklarhet. Från Nausicaäs sorglöst, smått drömskt, vindsnabba glidflygningar och den pastoralidylliska dalen med sina väderkvarnar (kan du säga ”Fylke”, Hayao?) till hotet i framryckande Ohm-hjord och skräcken inför det återuppväckta monstret.

Ett tredje ben i det här stativet är Nausicaä själv och den roll Miyazaki har gett henne. Hon är egentligen en rätt remarkabel hjältinna i det att hon aldrig behöver räddas, utan alltid är den som räddar. Hennes fredsbudskap samt evinnerliga förståelse och villighet att offra sig själv för alla andra, såväl människa som insekt, hade kunnat bli fullkomligt olidligt (ja, Avatar, jag tittar faktiskt precis just på dig) om det inte vore för att manuset också ger henne möjlighet att slåss med dödlig precision när nöden kräver. Hon är ingen flumhippie som dansar barfota i gräset, utan en högst kapabel hjältinna som inte tvekar att agera. Och apropås influenser, påminner inte vår introduktion till henne en hel del om Reys i The Force Awakens?

Det är möjligt att jag får anledning att ångra att jag klämmer i med näst högsta betyget redan för denna Ghibli-film när jag har så många kvar. Men Nausicaä… har så pass mycket som talar för sig – spänning, historia, utseende, läcker och påhittig post-apo, budskap – att jag just nu inte känner att jag har så mycket val. Hayao Miyazaki made me do it.

Återigen har jag sällskap av bloggkollegor i tyckandet om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

I Hayao Miyazakis långfilmsdebut (som, i rättvisans namn, är producerad innan Ghibli skapades vilket jag skrev om igår) är Cagliostro ingen person utan en pyttenation någonstans i Europa som ståtar med såväl alper som fantasifulla sagoslott. På plats finns emellertid också en greve och han är en minst lika ful fisk som sin 1700-talsföregångare. I sann moahaha-skurksanda har han kidnappat den unga prinsessan Clarisse för att tvinga henne att gifta sig med honom. På så sätt planerar han att komma över både landets tron och den hemliga skatt som gömmer sig någonstans i slottet.

Men då har greven inte räknat med mästertjuven Lupin III (trean kommer sig av att han är sonson till den berömde inbrottstjuven Arsène Lupin). Lupin har en gång tidigare försökt att bryta sig in i Cagliostros slott eftersom han misstänker att det gömmer ett enormt falskmynteri vilket använts för att destabilisera världspolitiken i århundraden. Så hans ansträngningar för att kullkasta grevens planer handlar kanske minst lika mycket om ett begär efter revansch, som omtanke om den stackars Clarisse. Clarisse blir i sin tur emellertid handlöst förälskad i den sorglöse tjuven som likt en katt tycks ha nio liv och alltid landa med tassarna på backen.

Så, det här var ju en ganska frejdig historia. Tydligen ligger det en manga i botten där läsarna redan fått stifta bekantskap med våra huvudsakliga rollfigurer: Lupin, hans medhjälpare Daisuke Jigen och femme fatalen Fujiko Mine. Efter dem jagar den stackars kommissarie Zenigata vid Interpol men han är ständigt är flera drag bakom sitt byte. Tydligen ska filmen dock ha gjorts betydligt mer barntillåten jämfört med mangan, vilket inneburit en mer påklädd Fujiko och en mindre kåtbockig Lupin. Eller ja, historien håller vår hjälte i alla fall tillräckligt upptagen för att inte hinna dyka ned i någon villig barflickas generösa decolletage. Han är dessutom en uppseendeväckande hederlig tjuv, han försöker aldrig stjäla något från Clarisse eller tveka över huruvida det är värt att hjälpa henne ur knipan.

För här händer det grejor mest hela tiden. Slottet är smockfullt med falluckor, lönngångar, underjordiska sjöar och en dödsbringande källare som faktiskt påminner en hel del om det ryska Samael-nästet i Guillermo del Toros Hellboy. Kan man bara acceptera en hel del fumlig slapstick-humor (den är många snubblande poliser, kvarnvinge-vevande armar och ilsket illröda skurkar) bjuder Slottet i Cagliostro på en riktigt underhållande skröna. Jag gillade kombon av gotik, steampunk, äventyr, heist och en liten, liten touch av rysligheter i form av en hord av skoningslösa lönnmördare. Lupin har ärvt all sin farfars klurighet och kompletterat den med en massa fiffiga pryttlar som han i sann Batman-anda kan förvara i bältet.

Utseendemässigt inbillar jag mig att det märks att detta är ett första försök till långfilm, men det kan ju också ha med årtalet att göra. Stillbilderna är oftast otroligt snygga och detaljerade medan allt som ska vara rörligt känns betydligt mer skissartat. Rörelsemönstren är inte särskilt realistiska och figurerna känns ganska stereotypa, både till utseende och karaktär. Vilket å andra sidan inte ska tolkas som att filmen enbart är simpel – den avslutande fajten i ett enormt urverk är fantastiskt påhittig rent koreografiskt. Tydliga linjer och klara färger påminner mig en hel del om Hergés ligne claire. Samtidigt är det tydligt att Miyazaki redan här hade ett fast grepp om detta med ljus, mörker, skuggor och kontraster, det är bara inte lika komplext som det skulle komma att bli i senare produkter.

Jag är förstås inte den enda att lockas av Ghibli (eller ja, enbart Miyazaki i det här fallet). Bloggkollegorna Jojjenito och Fripps filmrevyer har också sett och skrivit om Slottet i Cagliostro.

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

Dags att återbesöka en gammal goding! Jag hade inte läst den bakomliggande bokserien när jag såg filmen första gången. Men eftersom det år 2004 ändå hunnit publiceras inte mindre än elva delar i serien om de olyckliga syskonen Baudelaire var namnet ”Lemony Snicket” åtminstone bekant. Någon det snackades om som nyskapande inom barn- och ungdomslitteraturen.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg