You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Sort of i alla fall. Den tryggaste berättarrösten ever, det vill säga Morgan Freeman, bjuder upp till dans i form av en skamlös LOTR-kopia när han delger oss berättelsen om en mäktig mask som delades upp på flera olika barbarstammar för att oskadliggöra dess kraft. I en av dessa barbarstammar finns den unge Conan, en rask ung man men kanske lite väl dumdristigt djärv enligt fadern Corin. Hans son måste lära sig att kontrollera sitt hetsigt övermodiga temprament innan han är värdig att svinga ett svärd av cimmerianskt stål.

Det är dock en dag som Corin själv aldrig kommer att få uppleva. Innan dess hemsöks byn nämligen av den onde Khalar Zym som nu bara saknar en enda bit av den där farliga masken som Morgan Freeman berättade om. Gissa vilken barbarstam han har kvar att slakta för att hitta den sista biten?

Men till skillnad från Arnie i originalet får den moderne Conan ingen chans att bygga sig ett rejält muskelberg fastkedjad vid en snurr-mackapär med oklart syfte. Han får istället utveckla sina förmågor som en hyfsat sorglös pirat, vilken ogenerat tar för sig av frigivna slavflickors ”tacksamhet”. Mer eller mindre av en slump stöter han ihop med en av Zyms underhuggare och först då tycks snöbollshämnden komma i rullning.

Jag gissar däremot att det knappast är en slump att det tidigt i filmen påpekas hur viktigt det är med snabbhet och balans. För även om Aquaman himself, Jason Momoa, förstås är sjukt vältränad har han långt kvar till Arnies massiva kroppsbyggarhydda. Först när jag nu får något att jämföra med inser jag också att Arnie faktiskt var en ganska bra Robert E. Howard-barbar. Hans lite korkade stil kan nämligen också tolkas som tvär och tjurig på ett korthugget sätt som inte alls ligger för Momoas Conan.

En annan skillnad som snabbt också blir tydlig är hur enormt mycket blodigare denna nya upplaga av filmen är. Kanske hämtade musikvideoregissören Marcus Nispel lite inspiration från sina remakes av både The Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th, för under den första kvarten stänker det banne mig mer blod än i båda de föregående barbar-filmerna tillsammans. Stundtals är våldet både grafiskt och rått på ett sätt som inte känns särskilt motiverat, möjligen för att det skär sig mot den övergripande fantasy-stämningen.

Denna Conan-version bombade rätt så rejält och jag kan förstå det. Som i så många andra fall av nyare fantastik-film känns det som om filmmakarna förlitat sig i alldeles för hög grad på mäktiga CGI-vyer. De kan i och för sig kan se mer ”verkliga” ut än 80-talets matte painting-bakgrunder men lyckas allt för sällan skapa en övertygande illusion. Det hela tenderar snarare att kännas platt och själlöst.

Med risk för att jag idylliserar originalet i allt för hög grad kan jag heller inte tycka att Stephen Langs Zym matchar James Earl Jones Thulsa Doom i någon större utsträckning. Det känns som om Lang närmast repriserar sin galningsroll från Avatar och det hela blir bara överdrivet. Särskilt som den kombineras med Rose McGowans häxdotter, komplett med sylvassa stålklor. Istället för Sandahl Bergmans svärdsviftande Valeria måste vi nöja oss med Rachel Nichols i en slags nyversion av den betydligt mesigare Jehnna från Conan the Destroyer. En Chosen One-kvinna som inte kan göra så mycket mer än att skrika på hjälp och rulla runt i sänghalmen med Conan.

Inte för att 80-talsversionen av Conan the Barbarian är någon storartad film men den har i alla fall med årens lopp lyckats samla på sig en slags bombastisk charmfaktor som jag betvivlar att denna 10-talsupplaga någonsin kommer att stöta upp. Till min förvåning kommer jag till och med på mig själv med att sakna samtalen om och med guden Crom eftersom de ändå blev en slags antydan om att Conan hade någon som helst form av tankeverksamhet utöver det som ligger omedelbart framför honom.

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Likt en viss cimmerisk barbar tvingas den rödhåriga Sonja åse hur den onda drottningen Gedren slaktar hennes familj. Men eftersom Sonja är kvinna räcker detta trauma naturligtvis inte, hon blir också omhändertagen av Gedrens soldater innan hon lämnas åt sitt öde.

Men Sonja svär att hämnas och tränar därför upp sig till en formidabel krigare. Det enda hennes svärdsmästare inte kan övertala henne till är att släppa sitt hat till manssläktet. När Gedren stjäl en kraftfull talisman som hotar att förgöra hela världen är det dags för Sonja att utkräva sin hett efterlängtade hämnd. Med sig på färden får hon inte bara den hjälpsamme Kalidor utan också prins Tarn, vars kungadöme Hablock förstörts av Gedren.

Milda Matilda… Ingen kan med den bästa vilja i världen påstå att Arnie under detta tidiga 80-tal var någon särskilt bra skådis men han är ingen som helst match för Brigitte Nielsen i rollen som Sonja. Tillsammans skapar de en kemi mer konstlad än en gris som bär Carmen Mirandas bananhatt. Deras avslutande ”kyss” över korsade svär ser direkt plågsam ut för dem bägge två.

Dessutom tycks Red Sonja inte riktigt veta på vilket genusben den ska stå. Å ena sidan ska Sonja vara en kapabel och självständig kvinna (även om hon som sagt varnas av sin mästare att hennes manshat kan komma att bli hennes undergång). Hon ger sig bara åt den man som kan besegra henne med svärdet i hand. Å den andra är Schwarzeneggers Kalidor en efterhängsen jäkel som envisas med att hävda att även om Sonja inte vill ha hans manliga hjälp behöver hon den icke desto mindre. Dessutom tillägnas Ennio Morricones trevliga “main theme” under förtexterna uteslutande bilder på en hästburen Kalidor.

Det spelar säkert en viss roll att Arnie vid den här tidpunkten sannolikt drog mer publik än en nybakad skådis-Brigitte Nielsen. Men faktum kvarstår: trots att man här försökt att skapa en slags kvinnlig motsvarighet till Conan (vilket förstås är hedervärt) ligger väldigt mycket fokus på huruvida hon kan tänka sig att ha en karl eller inte. Och “inte” är helt uppenbart fel alternativ.

Vi vet ju alla att putslustiga barn är en styggelse på film och Ernie Reyes Jr. i rollen som prins Tarn är inget undantag. Vi få därmed samma olyckliga försök till tokroligheter som i Conan the Destroyer. Sandahl Bergman återkommer från Conan the Barbarian men rollen som Gedren är av naturliga skäl betydligt mindre matig än Valeria. Utöver det bjussar Sonja på vad som kan vara filmhistoriens fulaste animatroniska spindel samt brottaren Pat Roach (en man som förekom i såväl Conan the Destroyer som den framtida Willow) som får slänga upp armarna och vråla ”Aaaaargh” när Sonja ränner sitt svärd genom honom.

Men ni kanske undrar över Red Sonjas koppling till Conan-filmerna? Förutom Richard Fleisher och Arnie, vill säga? Jomen, till den historiska novellen ”The Shadow of the Vulture”, publicerad i The Magic Carpet Magazine 1934, hittade Conans skapare Robert E. Howard på den kvinnliga svärdskämpen Red Sonya of Rogatino. Hon fick sedan inspirera Marvel Comics till introduktionen av figuren Red Sonja 1973 i deras serie om Conan. Häpp!

Det jag tar med mig från den här titten är alltså att filmen bland annat spelades in i den del av den italienska bergskedjan Appeninerna som kallas Gran Sasso och som faktiskt bjuder på otroligt häftiga naturscenerier. Red Sonja är lite smårolig och en sådan där film som man kan prata runt en hel del men någon större filmupplevelse bjuder den inte direkt på.

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Först måste han bara se till att eskortera den unga Jehnna under sökandet efter en juvel som krävs för att få tag på ett magiskt horn, vilket i sin tur ska pryda pannan på den sovande guden Dagoth som därmed inte ska behöva sussa längre. Simpelt, eller hur?!

Med på färden följer (tyvärr) inte bara Malak utan också den enorme Bombaata som Jehnnas personliga livvakt, med särskilt fokus på hennes oskuld. Jehnna är nämligen lyckligt ovetande om att det också krävs ett jungfruoffer för att få fart på Dagoths…horn. På vägen plockar det lilla sällskapet dessutom upp den stridbara Zula.

Tja, ska man matcha Arnold Schwarzeneggers speciella utseende är Grace Jones inget dåligt val. Hennes stenhårt muskulösa Zula står dessutom i skarp kontrast till den blondlockiga Olivia d’Abo som spelar Jehnna. En rollfigur som i sin tur tyvärr inte får särskilt mycket mer att göra än att vara the Chosen One och skrika på hjälp i tid och otid. Kanske försökte man göra Conan the Destroyer mer barntillåten än den första barbar-filmen eftersom det enda Conan inte får hjälpa Jehnna med är den här jungfru-detaljen.

Den barntillåtna misstanken återkommer; både för att själva framställningen är betydligt mindre blodig än den första filmen och för att man har lagt in fler komiska moment. Malak är som sagt en typiskt gnällig och feg comic relief och den förekommande ”magin” slår allt som oftast fel. Den tokroliga nivån markeras tidigt genom en call back till Conan the Barbarian där Arnie (återigen) får slå ned en dromedar. Det behöver kanske inte sägas att detta inte är en förändring som Conan the Destroyer vinner på. Inte heller Basil Poledouris musik håller samma kvalitet och även om effekterna inte alltid var superba i Conan the Barbarian höll de i alla fall bättre klass än uppföljarens hiskeligt fula ”ap-man”.

För regin står veteranen Richard Fleisher, mannen som bland annat gav oss 20,000 Leagues Under the Sea på 50-talet, Fantastic Voyage och Doctor Dolittle på 60-talet samt Soylent Green på 70-talet. Ingen dålig meritlista, alltså. Inte heller manusförfattaren Stanley Mann är någon dununge i sammanhanget med filmer som Eye of the Needle och Firestarter under bältet.

Lite underligt kan jag därmed tycka att slutresultatet inte blev bättre. Men det kanske helt enkelt handlade om att bolaget Dino De Laurentiis Company ville ha något lättsmält och lättsålt och så blev det lite väl lättsmält? Nu blev det roligaste med Conan the Destroyer att fundera på om det fanns någon Lovecraft-inspiration bakom guden Dagoth. Både för hans namn, det faktum att han hänvisas till som sovande och att han får några slags simhudslabbar när skiten träffar fläkten.

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.

Vad passar bättre på Mors Dag än en klassisk flickhjältinna?

***

När jag var yngre fanns det böcker med röda ryggar och böcker med gröna ryggar, alla publicerade av B. Wahlströms förlag. Bara för att ungdomligare läsare inte ska sväva i någon tveksamhet: de röda var till för flickor och de gröna var till för pojkar. Av de röda läste jag uteslutande hästböcker, men aldrig de om flickdetektiven Kitty Drew. Då såg ju mysterierna som tre detektiver fick lösa bland de gröna ryggarna så mycket mer spännande ut.

Det skulle alltså dröja tills jag närmade mig de 50 innan jag blev nyfiken på vad Nancy Drew (som hon hette i original) kunde ha att bjuda på. Oavsett om hon kallas Nancy eller Kitty är hon en så pass traditionstyngd gestalt i ungdomslitteraturen att det kan vara värt att bekanta sig med hennes äventyr.

Till att börja med visar det sig att ”författaren” Carolyn Keene inte alls är en författare, utan ett helt stall. Förläggaren Edward L. Stratemeyer, grundare av Stratemeyer Syndicate, satte i väloljat system att publicera en mängd olika ungdomsböcker, alla skrivna under pseudonym av olika författare. På 10-talet startade han exempelvis serien om Tom Swift och på 20-talet kom The Hardy Boys. Förutom böckerna om The Bobbsey Twins tycks alla Stratemeyers serier ha haft pojkprotagonister. Till dess att Nancy Drew lanserades 1930 i The Secret of the Old Clock.

När jag läser på lite mer visar det sig dock att jag lyssnat på en reviderad version från slutet av 50-talet där Nancy ska ha gjorts mindre impulsiv och envis. Vilket gör att jag blir väldigt nyfiken på hur 30-tals-Nancy kan ha tett sig eftersom jag trots allt blev positivt överraskad av 50-tals-Nancy. Hon är kanske inte så påstridig, men däremot handlingskraftig så det räcker till – kan både laga båtmotorer och byta däck på sin alldeles egna bil.

Annars är själva mysteriet mer rart och charmigt än nagelbitande. En gammal man har gått och dött och lämnat hela arvet till familjen Topham. Vilka förstås är snobbiga och ohövliga och inte alls förtjänar att få något arv i ett rent moraliskt perspektiv. Vet ni vilka som är förtjänta av ett arv? Jomen förstås, den gamla kvinnan som inte har någon som kan hjälpa henne när hon är sjuk, systrarna som tagit hand om en föräldralös flicka, bröderna som längtar efter att resa och ytterligare ett par systrar där en av dem skulle kunna bli en av världens bästa sångerskor om hon bara hade råd med de där sånglektionerna. Och Nancy lär känna dem alla samtidigt som det ryktas om att det funnits ett nytt testamente. Men var kan Josiah Crowley ha gömt det?!

Ja, ni ser ju själva… De unga läsarna behöver sväva i lika lite osäkerhet som Nancy själv om vad som är Det Rätta att göra. Det är klart att hon ska försöka hitta det riktiga testamentet. Hon lyckas dessutom sätta dit ett tjuvgäng på vägen. Nancy är konstant trevlig och käck, tappar aldrig vare sig humör eller mod.

Men trots klämkäckheten var Nancys inflytande avsevärt över många kvinnor som växte upp med henne. Välkända namn Sandra Day O’Connor, Ruth Bader Ginsburg, Barbra Streisand och Hilary Clinton har alla hänvisat till Nancy Drew som en viktigt del av sin ungdomliga världsbild. Fortfarande 2002 såldes The Secret of the Old Clock i 150 000 ex. Nancy Drew har genom hela sin historia varit lika handlingskraftig som när hon byter däck – bara bilen i sig en viktig symbol för frihet och oberoende. Ska jag utgå från detta enda läsexempel blir hon heller aldrig ifrågasatt av äldre män. Såväl hennes pappas advokatkollegor som polisen tar henne omedelbart på orden när hon exempelvis säger att det finns ett nytt testamente (hon ska bara hitta det först) eller att det går tjuvar lösa i bygden.

Är man litteraturhistoriskt intresserad skulle jag absolut rekommendera att i alla fall doppa tårna i Nancy Drew-dammen med denna första bok.

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.

Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.

Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?

I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.

Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.

Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.

Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

Mirando Corporation har i sin oändliga godhet bestämt sig för att rädda mänskligheten. I alla fall om man ska tro VD:n Lucy Mirando som under storslagna former kungör att företaget upptäckt en ny sorts supergris. Tänk va, en helt ny, helt naturlig, art som bara lullat omkring i Sydamerika och väntat på att bli upptäckt?! Det är nästan magiskt… Under Mirandos skyddande mantel har 26 supergriskultingar placerats ut på olika håll i världen för att se vilken sorts närodlat och hyperekologiskt microjordbruk utgör de bästa uppväxtvillkoren.

Läs hela inlägget här »

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Läs hela inlägget här »

Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg