You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Efter händelserna som timade i Endgame verkar Peter fortfarande inte känna någon större längtan att bli en Avenger men upplever desto större press från omgivningen att han ska ta upp Iron Mans fallna mantel. Samtidigt är han fortfarande en 16-åring som bara vill åka på en sista skolresa till Europa och i Paris, världens mest romantiska stad, göra ett försiktigt avancemang mot MJ.

Självklart får Peter inte vara ifred på resan från Nick Fury och SHIELD men till hans lättnad har det i alla fall dykt upp en ny spelare på planen. En tvättäkta, multiversisk superhjälte, komplett med broderad cape och gröna laserstrålar från händerna. Mysterio, aka Quentin Blake, har anlänt för att hjälpa de stackars jordborna från att få sin planet utplånad av de onda Elementals. Peter är mer än villig att än en gång låta en vuxen person ta över, inklusive AI:t EDITH som Tony Stark lämnat efter sig.

I allt väsentligt är Far From Home en europeisk version av Homecoming, vilket också filmernas respektive undertitlar låter ana. Vad jag menar är att filmerna delar en primärt lättsamt humoristisk atmosfär samt en personlig utvecklingsresa för Peters del. I Homecoming handlade det emellertid om att inte sträcka sig efter för mycket medan det i Far From Home snarare handlar om att våga språnget. I bägge fallen är vi dock tillbaka i ansvaret, alltid detta ansvar som kan tynga men där det också blir konsekvenser om man försöker undfly det.

Däremot vet jag inte om Spidey vinner på att vara far from home. Innan dagens film måste jag erkänna att jag aldrig reflekterat över hur pass viktig staden New York är för hela Spider-Man-konceptet. Jag tycker att Homecomings något mindre skala (med delikatessaffärer i Queens och en lokal skurk) funkade bättre än den europeiska spännvidden i Far From Home (Venedig, Prag och London). Om inte annat för att filmen förväntade sig att vi skulle tro på att både Venedig och Prag river av två storslagna, påkostade festivaler under i princip en och samma vecka.

Homecomings skurk, Adrian Toomes eller Vulture, blev i Michael Keatons tolkning en arbetarklasshjälte som trampat lite snett. En grånad familjefader som någonstans på vägen låtit hämnden mot Staten och omtanken om familjen spåra ur en aning. Här möter vi en yngre förmåga; Jake Gyllenhaal är Mysterio med ett klädsamt skägg och tjockt, fylligt hår. Han lyckas vara både en schysst vuxen till Peters famlande tonåring och den räddande superhjälteängel som mänskligheten längtat efter. Men kan det vara så att han bara slår gröna duster i ögonen på folk? Det känns som om Far From Homes motto kan sammanfattas i ett enda citat, som inte hymlar med sin samtidskommentar: ”People need to believe and nowadays, they’ll believe anything”.

Tom Holland som Peter och Jacob Batalon som kompisen Ned har fortfarande ett skönt samspel, men även det lider av att förflyttas från Queens-high school-miljön. Särskilt som Ned finner kärleken tillsammans med Angourie Rice i rollen som klasskompisen Betty och blir upptagen på annat håll. Marisa Tomeis Aunt May har plötsligt fått någon slags uppgradering som gör att hon ser ännu yngre ut än hon gjorde i Homecoming. Skådismässigt var annars min största upptäckt Martin Starr, från gamla serien Freaks and Geeks, i rollen som en av de hårt prövade, medföljande lärarna. Jag hade helt missat honom i Homecoming – shame on me!

Far From Home var utan tvekan underhållande men jag inser att jag nog var lite väl hård mot Homecoming när det begav sig. Vid en omtitt tycker jag nämligen att den är den starkare av de två. Referenshumorn till MCU-serien, i form av de små videosnuttarna från Captain America, funkade bättre än Far From Homes skoltv-In Memoriam-segment. Slutfajterna är förstås för långa i bägge filmerna, men i Far From Home hade jag gärna sett något annat än en svärm drönare under ett par minuter. Plus att jag aldrig har varit något större fan av Jon Favreaus Happy Hogan och han är med i betydligt högre utsträckning i den senare filmen. Uppjackat betyg för Homecoming med andra ord

Spider-Man: Homecoming (2017, nytt betyg)

Spider-Man: Far From Home (2019)

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Vilket förstås inte var helt sant eftersom det låg en serie i botten, skapad av Lowell Cunningham och publicerad 1990-91. Men ett tecken på hur pass bra grundidén var torde vara det faktum att filmens producenter köpte rättigheterna redan 1992. Längs med resans gång beslutade man dock att ersätta seriens dark-and-gritty-stämning med något lite mer lättsamt.

Vilket på 90-talet innebar att stänka ned folk med blåaktig sörja efter en rafflande inledning nära gränsen till Mexiko. Just den inledningen är kanske också ett sätt att göra en lite nick till det faktum att filmen från början skulle ha utspelats i Kansas och Nevada, stater som har en tydligare koppling till den klassiska Area 51. Regissören för de tre första filmerna, Barry Sonnenfeld, tyckte dock att om man nu ska tänka sig ett ställe där tillresande aliens inte skulle få folk att höja på ögonbrynen borde det vara New York.

Det filmens publik hade all anledning att höja på ögonbrynen åt var Rick Bakers arbete med alla dessa olika aliens. Hans namn slogs också upp stort i förtexterna och användes helt klart som en kvalitetsgarant för en effekttung franschise. Sonnenfeld (som alltså var inblandad förhållandevis tidigt i projektet) tänkte sig först att filmens aliens skulle kunna vara utomjordiska på riktigt. Det vill säga inte alls formade på ett för det mänskliga ögat igenkännbart sätt. Men när den typen av aliens ska ställas framför en kamera dyker det upp frågor i stil med ”hur ska publiken veta åt vilket håll hen tittar?” och så var man tillbaka i konstruktioner med i alla fall något slags identifieringspotential.

Baker var inblandad i de tre första filmerna – Men in Black, Men in Black II och Men in Black 3 – medan den fjärde filmen (noga räknat en spin off), Men in Black: International, lutade sig tungt mot CGI. I alla fyra filmerna är det aliens som i någon mening utgör skurkarna eller antagonisterna. Varenda gång är det emellertid jordens själva existens som är i fara. I både den första och andra filmen hamnar vi kanske främst i korselden av ett galaktiskt krig mellan två helt andra arter, men ultimatumen är desamma: leverera X inom X tid, annars sprängs jorden.

I Men in Black 3 blir utblicken både större och mindre: jorden och universums eventuella förstörelse genom de extremt aggressiva bogloditerna hänger på att vi ska jaga en specifik skurk, Boris the Animal. Medan den fjärde filmen vänder sig till en klassiker i sci fi-sammanhang: en svärm eller hive mind som kan ta över andra varelser med en puppet master-historia som följd. Även här anar vi ett slutgiltigt övertagande av universum om svärmen inte stoppas på jorden av våra hjältar.

Hjältarna övertogs rakt av från Cunninghams serie, i alla fall duon Jay och Kay. En förändring var emellertid att låta Will Smith inta rollen som Jay, en rollfigur som i serien var vit. Castingen av Will Smith var förstås smart eftersom skådisen i slutet av 90-talet befann sig på den absoluta toppen av sin karriär med filmer som Bad Boys och ID4 bakom sig. Frågan är om man så här i backspegeln skulle kunna säga att karln rentav peakade 96-97 med ID4 och Men in Black? För efter det följer sedan främst en räcka uppföljare och mindre framgångsrika produkter (om än inte på samma nivå som den hiskeliga After Earth).

Mycket av filmseriens charm bygger förstås på dynamiken mellan Will Smith snabbsnackande och streetsmarta Jay å ena sidan, samt Tommy Lee Jones vresige och fyrkantige Kay å den andra. I det avseendet verkar det som om filmteamet kände sig rätt klara med den duon redan i första filmen eftersom Jay då får radera Kays minne i syfte att han ska få en chans till ett par år av hyfsat normalt Svensson-liv. Lyckligtvis insåg man att det var kombon Smith-Jones som var seriens kärna och plockade alltså tillbaka Jones i uppföljaren. Trean innehåller som bekant ett tidsreseperspektiv och jag måste erkänna att jag blev överraskad över hur pass bra Josh Brolin lyckades återskapa en yngre version av Tommy Lee Jones.

Dynamiken mellan Tessa Thompson och Chris Hemsworths M och H i fjärde filmen är förstås annorlunda men tillräckligt bra för att även där utgöra en slags kärna. Men Thompson och Hemsworth hade i och för sig redan haft möjlighet att träna på sitt humoristiska tjafsande i den två år tidigare Thor: Ragnarok. Det är också värt att nämna att Tessa Thompsons M är en av få kvinnliga roller av rang i hela serien, vid sidan av Linda Fiorentinos läkare i ettan och Lara Flynn Boyles skurk i tvåan.

Förutom i ettan finns i varje film också minst en putslustig sidekick till männen i svart, där tvåans mops Frank i mina ögon är den minst dåliga. Becuase of…dog. Fyrans CGI-Humpty Dumpty-rip off Pawny är verkligen inte på Jar Jar Binks-nivå men heller ingen som tillför särskilt mycket (utöver i själva händelseutvecklingen).

Stämningen har ständigt varit lättsam hejsan-svejsan med en liten tillskruvning i slutet, vilken tyvärr aldrig lirat särskilt bra med filmens tidigare humor. Undantaget torde vara ettan, inte minst eftersom den fint knyter ihop början och slut på det sättet. Det skapar en känsla av igenkänning och cyklicitet. Tvåans avsked av Rosario Dawson blir mest smetigt medan treans tids-mind-fuck får mig att himla med ögonen och säga ”WTF?!” Fyran drar iväg i en lite annan riktning, med ödesbestämdhet istället för sentimentalitet. Uppenbarligen ska projektet ha dragits med problem när det gäller just anslag och ton, så det är möjligt att det slutet antingen skulle ha funkat bättre med en annan inriktning på hela projektet eller är resultatet av en halvdan kompromiss.

Både ettan och tvåan är filmer som jag sett oftare än jag kan räkna, vilket inneburit att jag tyvärr i någon mening ”sett sönder dem”. Trean är i sin tur inte tillräckligt rolig, även om jag skulle kunna tänka mig att återbesöka den enbart för Josh Brolins skull (och kanske också Rick Bakers tidsenliga aliens). Fyran blev lite för mycket av trist CGI-fest i samma anda som vilken modern superhjältefilm som helst, inklusive övertydliga manusvändningar. Men på det hela taget är det en action-komedi-sci fi-serie som håller hyfsat jämn kvalitet och som inte svider att riva av på ett bräde.

Men in Black (1997)

Men in Black II (2002)

Men in Black 3 (2012, jag har redan skrivit en kortare text om den filmen här)

Men in Black: International (2019)

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Trash Island, i bukten utanför storstaden Megasaki, förvandlas i ett slag till Isle of Dogs. Den kattälskande borgmästare Kobayashi förvisar alla stadens hundar dit, under förevändning att deras sjukdomar utgör ett hot mot stadens mänskliga befolkning. Att forskare menar att de snart ska kunna bota både nosfeber och hundinfluensa spelar ingen roll. För att statuera ett exempel är den förste att deporteras livvaktshunden Spots, som tillhör Kobayashis unga skyddsling Atari.

Sex månader senare försöker de föredetta sällskapshundarna klara sig så gott det går med sina obehandlade sjukdomar och i slagsmål över äppelskrottar och ruttna kycklingskrov. Men de är desperata (ibland så desperata att de hänger sig i sina egna koppel), blir allt svagare, sorgsnare och argare. De saknar sin gamla mat, sina gamla bäddar, sina hussar och mattar. Jyckarna Rex, King, Duke och Boss har slagit sig ihop med den herrelöse Chief som är bra att ha med sig i sagda slagsmål (även om han lackar ur på att de alltid vill rösta om allting. Kanske för att han alltid hamnar i opposition?). En dag spanar hundgänget in en liten flygmaskin som kraschlandar på ön och ur det kliver Atari, på jakt efter sin trogne Spots. Men var kan han finnas?

Med tanke på att hundar spelar en huvudroll i Isle of Dogs är det kanske inte så förvånande att jag här har hittat ”min” Wes Anderson. Äntligen en nära nog fullträff, både till innehåll och utseende. Jag har redan tidigare upptäckt att jag är svag för Andersons miniatyr- och dockfaiblesse och här kommer den i hundform – det blir inte så mycket bättre än så.

För det första upplever jag att Anderson faktiskt låter sina röstskådisar uttrycka känslor, något han inte alls är lika generös med i sina “vanliga” spelfilmer där alla ska köra deadpan-dialoger. För det andra tycker jag att det här formatet funkar bättre i samklang med filmmakarens understatementhumor. Det blir helt enkelt roligt när konstaterandet att deras sjukdomar gör filmens jyckar lynniga, illustreras av en scen med ett hunddockhuvud som stressat flackar med blicken. Eller när ugglan, som levererar meddelanden tvärs över ön, måste hämta andan en smula efter sin flygtur. Och för det tredje understöds humorn ytterligare av de rent praktiska visuella lösningar som måste göras för att passa formatet. Exempelvis älskade jag de bomullsliknande dammolnen som alltid uppstod vid hundslagsmålen.

Självklart sympatiserar jag också med filmens budskap, jag är tveklöst pro-hund. Anderson gör det dock ganska övertydligt, med föredetta laboratoriehundar och Chief som egentligen inte är någon ”bad dog”. Han vill inte bitas men blir bara så rädd ibland. Jag ska villigt erkänna att mötet mellan Chief och Spots blev riktigt känslosamt. Däremot tycker jag det är lite synd att filmen verkar antyda att hundar enbart blir lyckliga av att tillhöra och lyda en husse eller en matte. Att vara en ”pet” och ingen ”alphadog”. Samhörigheten de kan finna mellan varandra verkar inget värd.

Samtidigt är det kul att se hur allestädes närvarande katter är i Megasaki. Ett konspiratoriskt möte blir förstås än mer Bondskurks-megalomaniskt när nästan alla deltagarna sitter med varsin katt på axeln (”Brains have been washed. Wheels have been greased. Fear has been mongered”).

Det har förekommit en del diskussioner i samband med Isle of Dogs vad gäller stereotypa bilder av japansk kultur (alla japaner blir övertygade av en välformulerad haiku), språkdiskriminering (filmens japanska dialog textas inte) och white savior complex (rebellen Tracy Walker). Jag kan i viss mån förstå det, men eftersom jag inte är av asiatiskt ursprung hängde jag upp mig på en helt annan grej. På fastlandet har vi förvisso utbytesstudenten Tracy som slåss för Ataris sak, men hon är trots allt en bifigur. Särskilt som hon en gång också ägde en numera deporterad jycke men alltså inte letat efter henne på samma sätt som Atari. Plus att hon förstås måste utveckla en crush på killen hon aldrig träffat.

Som om inte det vore nog är dessutom de flesta kvinnligt kodade hundarna feminina raser, typ efemära salukis, jämfört med de raggigare, kraftigare och mer prominenta jyckarna som alla har manliga röster. Scarlett Johansson och Kara Hayward (från Moonrise Kingdom) röstar de enda två tydligt kvinnliga hundarna, varav Kara Haywards Peppermint också valpar under filmens gång. I rättvisans namn dyker dock Tilda Swinton upp en kort sväng som mopsen Oracle, vars orakelkompetens bygger på att hon förstår vad som sägs på TV-sändningarna (det var däremot väldigt roligt).

Tyvärr slutar den genusmässiga problematiken inte ens där. Jag vet att jag i tidigare hundfilmer kunnat störa mig på att det väldigt ofta sätts likhetstecken mellan just pojkar och hundar. Wes Anderson både återupprepar och understryker det credot i samband med Atari: ”Because he’s a twelve year old boy, dogs love those”. Jag inser att jag överreagerar, men wtf?! Kan inte tjejer också få bli älskade av jyckar? Grejen är ju att citatet så enkelt hade kunnat byta ut ”boy” mot ”kid”. Slarvigt, Wes!

Det här gör förstås att Isle of Dogs olyckligtvis trillar ned från ett obefläckat toppbetyg. Filmens övriga styrkor (dit hör dock inte den helt meningslösa kapitelindelningen) gör dock att jag inte nänns dra av mer än ett halvt betyg, för detta var trots allt (nästan) 100 procent hundnjutning.

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Men i rättvisans namn har jag ändå stött på Anderson-filmer som funkat, främst Fantastic Mr. Fox och The Grand Budapest Hotel, och jag hade gott hopp om Moonrise Kingdom.

På den lilla ön New Penzance smiter unge Sam Shakusky från scoutlägret Camp Ivanhoe, i sann Shawshank Redemption Rita Hayworth-anda, och lämnar efter sig en formell avskedsansökan från Khakiscouterna. Uppståndelsen blir stor när det visar sig att den jämnåriga advokatdottern Suzy Bishop rymt tillsammans med Sam. Nu försöker de gömma sig på ön samtidigt som både den övriga scoutkåren, polisen Duffy Sharp och Suzys föräldrar försöker få fatt på dem.

Har Wes Anderson gjort en kort återgång till sitt ursprung med Moonrise Kingdom? Både genom att förlägga handlingen till ett halvt om halvt idylliserat 1965 (ok, Anderson är född ’69 men i alla fall…) och för första gången sedan Bottle Rocket och Rushmore ha barn i huvudrollerna? Jag tror kanske att den där idylliseringen och oskulden anno 1965 är viktigare för filmens ton men visst känns anrättningen också något mindre ansträngd när Andersons patenterade deadpan-dialoger framförs av två tolvåringar. Dock inte mer fungerande än att jag aktivt måste tänka på att inte irritera mig på greppet.

Tur då att det ändå händer en hel del i Moonrise Kingdom så jag får lite annat att fundera på. De båda rymlingarna hittas snart igen men de vuxna drabbas av samvetskval när det visar sig att Sam är föräldralös och därför kommer att hamna i klorna på en cape-försedd socialkvinna. Överhuvudtaget verkar vuxenvärlden inte ha så värst bra verktyg för att handskas med barn som Sam och Suzy. De har båda stämplats som problembarn men vad vi i publiken ser är två brådmogna och intelligenta ungdomar som äntligen hittat en själsfrände och nu också vill hitta en plats där de kan få vara ifred. Kan det möjligen vara så att samhället ibland är lite väl snabbt med att kategorisera allt som inte passas in i mallen som ”problem”? Vill Anderson till och med antyda att nutiden är överdrivet orolig när det kommer till ungas förmodade psykiska ohälsa?

Men det är fler som får vända fördomarna över ända i Moonrise Kingdom. Föga förvånande visar det sig att Duffy Sharp inte alls är korkad, utan lika smart som hans efternamn antyder. Inte heller är scoutledaren Randy Ward lika inkompetent som hans överordnade, Kommendör Pierce, vill göra gällande. Bruce Willis spelar Sharp och i rollen som Ward ser vi en vattenkammad Edward Norton. Anderson-veteranen Bill Murray får ta en lite mer undanskymd roll som Suzys pappa tillsammans med Frances McDormand som hans hustru. Alla gör det de ska (aldrig skulle väl Anderson ha en felcastad skådis?!) men självklart fäster man sig mest vid Kara Hayward och Jared Gilman som Suzy och Sam.

Moonrise Kingdom ligger visuellt mer åt det färgglada miniatyrhållet och det passar mig alldeles utmärkt. Scoutlägret ser ut som om Rutigt ätit en dålig korvsnutt och kaskadspytt över alla tälten samtidigt som scouterna själva, helt i enlighet med namnet Khakiscouterna, är beigare än beiga. Tematiskt återkommer syndaflodstemat och jag antar att man kan se Sam och Suzy som slutgiltiga överlevare av den. Suzy är i sin tur en ivrig bokläsare där omslagen på hennes böcker ser ut att ha målats av femåringar eller glada amatörer i filmteamet. Men det visar sig förstås att jag sitter och småflinar åt något som Anderson högst medvetet (vad annars?!) har lejt ut till diverse konstnärer.

I mina ögon blev Moonrise Kingdom en rar och visuellt tilltalande bagatell. Absolut inte lika störande som en del av hans andra filmer (det är dock något med den där deadpan-stilen som fortfarande ger mig klåda) men också utan The Grand Budapest Hotels passion och målmedvetenhet.

Jenna Heaps trygga, om än fattiga, familjeliv slås sönder och samman dagen då hon, pappa Silas och brodern Nicko tvingas fly hals över huvud från den auktoritära väktarstyrkan som härskar i staden. Med sig på färden får de oväntat också trollkarlen Marcia Overstrand samt pojken 412, en av rekryterna i väktarnas unga armé. De tar sin tillflykt i träsken hos Silas faster, häxan Zelda Heap, medan den onde trollkarlen DomDaniel tar över Marcias position som ExtraOrdinary Wizard.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: ¿Dónde estás, hermano?, O’ Brother, O Brother, Where Art Thou? – Eine Mississippi-Odyssee, Fratello, dove sei?, Oh, Brother!

Alla drömmer vi väl om en tillvaro vid the Big Rock Candy Mountain där hönorna lägger löskokta ägg och alla vakthundar har gummitänder (eller någon personlig version därav)? För Ulysses Everett McGill representeras den tillvaron av det där värdetransportrånbytet på 1,2 miljoner dollar som han grävde ned innan han åkte in i fängelse. Nu ska man dock dämma upp området, vilket innebär att Everett måste rymma och hämta kosingen innan hela härligheten kommer att befinna sig på sjöbottnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince

Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.

Läs hela inlägget här »

Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lille prinsen, The Little Prince

En djärv flygare kraschlandar i bortom all ära och redlighet i Saharaöknen. Han försöker reparera sitt skadade plan men frågan är om han kommer att lyckas innan vattnet tar slut. Men i så fall kommer flygaren inte att dö ensam, för plötsligt har han fått sällskap av en guldlockig ”liten prins” där i öknen. Som om pojkens uppdykande inte vore fantastiskt nog, berättar han dessutom att han kommer från den lilla asteroiden B 612 som inte är mycket större än ett hus, och att han har rest runt i rymden innan sin ankomst till planeten Jorden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hushpuppy

En Hushpuppy kan vara många saker. En sko. En friterad munsbit. I fallet Beasts of the Southern Wild är Hushpuppy en sexårig flicka som bor med sin pappa i området som kallas The Bathtub. För henne är världen fylld av under. När hennes pappa Wink försvinner kanske han gjorde det för att han förvandlades till en insekt. How was anyone ever goin’ to know? Tillvaron i The Bathtub är för henne en ändlös räcka av festligheter, skönhet, gemenskap och lärdom. Kidsen i The Bathtub har Miss Bathsheba som lär dem om uroxar, att överleva, hur allt i universum hänger ihop och att man ska vara snäll mot de som är mindre än en själv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg