X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Men inte särskilt mycket är känt om Odysseus äventyr innan kriget drog igång, mer än att han var prins-son till kung Laertes och drottning Antikleia. Därmed står fältet öppet för nyzeeländska författarduon David Hair och Cath Mayo att hitta på alla dessa äventyr. Bägge tycks tidigare främst ha riktat sig till en något yngre publik och Mayo publicerade redan 2013 en ungdomsbok som handlade om de tonåriga Odysseus och Menelaos som levde rövare i Tyndreos Sparta.

Men den så kallade Olympus-trilogin är ämnad för vuxna och innehåller därmed generösa mängder sex, men framförallt våld. Huvuden flyger som limpskivor och folk blir piggsvinstaggiga av genomborrande pilar. Första boken, Athena’s Champion, tar sin början när Odysseus är 18 år och ska få sin härkomst bekräftad av sin mormor Pythian för att kunna ta över sin faders mantel när det är så dags. Det går sådär, minst sagt, och här har författarna plockat upp en icke-homerisk legend som menar att Odysseus istället skulle vara son till den klurige kungen av Korinth, Sisyfos. Detta avslöjade från Pythian leder honom in på en väg som gudabenådad och särskilt utvald av Athena.

Den sista, Sacred Bride, avslutar lagom vid upplösningen av den tävling som hölls om den sköna Helenas hand. Ni vet, den som vanns av Menelaos och som också ledde till att alla de andra tävlingsdeltagarna svor att komma till det ömma parets hjälp närhelst de kunde behöva den.

Jag är sedan barnsben förtjust i den grekiska mytologin och det är ganska kul att se den dramatiserad och uppförd inom en fantasyram. Det allra mesta känns välbekant, men det var tillräckligt länge sedan jag var riktigt inläst för att det ändå ska kännas lite nytt och fräscht. Jag skulle kunna tänka mig att trilogin däremot framstår som simplistisk eller direkt ”historie”förfalskande om man är lite mer uppdaterad i sin läsning av myterna.

Är man sugen på den enklare sortens vuxenfantasy, med en bred bas i grekisk historia och mytologi, är Hair och Mayos trilogi inget dumt val. Lättviktig underhållning i sin bästa form.

Athena’s Champion (2018)

Oracle’s War (2019)

Sacred Bride (2019)

Star Trek Beyond (2016)

Kapten James Tiberius Kirk är less. Det spännande femårsuppdraget att ”explore strange new worlds”, ”to boldly go where no one has gone before” har saggat ned sig i ren vardag. Numera upplever han att han bara åker skytteltrafik för att medla fred mellan olika mer eller mindre stingsliga planetinvånare inom Federationen. Det hjälps inte ens att han har sin trogna besättning på plats. Helt ärligt funderar han på att sluta, att lämna sitt älskade Enterprise (vilket fortfarande intressant nog är utrustat med prefixet USS).

Men Mrs. Kirks grabb ska snart få lära sig den hårda vägen att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Hastigt och lustigt befinner sig Jim snart på en okänd planet mitt inne i en avlägsen nebulosa. Hans besättning är kidnappad eller försvunnen och Enterprise är förvandlad till något som mest påminner om en skadeskjuten och rykande kråka.

Det ena ledde till det andra och plötsligt blev det läge att äntligen se den tredje omstarts-Star Trek som jag missade att hugga på bio. I ryggen hade jag en uppfräschning av såväl den första filmen i serien, Star Trek, som Into Darkness. Det är kanske en alltför lätt poäng att göra och säga att alla tre filmerna är exakt likadana, till vissa delar skiljer de sig åt.

Ettan hade sin svarta hål-abrovink men vi återser i denna tredje film ett potentiellt världsförstörarvapen som måste stoppas. Tvåan hade interna ränksmiderier inom Federationen men delar en karismatisk eller åtminstone tydligt definierad och smått tragisk skurk med uppföljaren. I alla tre fallen följer filmerna ursprungliga Star Trek-teser i så motto att samarbete och fred alltid är bättre än den starkes rätt och krig samt att Jim Kirk är en thrillseeker av stora mått.

Exempelvis kan man ju undra exakt hur glad hans besättning blev av beskedet att deras ledighet på den futuristiska rymdstationen Yorktown måste avbrytas för att deras kapten är less och lider av allvarligt hjältekomplex, vilket innebär att han är beredd att hoppa på första bästa räddningsuppdrag. Hur idiotiskt eller livsfarligt det än kan tyckas.

Rent recensionsmässigt är Beyond en klurig film. Den var nämligen helt ok för stunden men detaljerna har redan börjat blekna. Jag hade problem med den först Star Trek eftersom den kändes så ansträngd. Här skulle alla de klassiska rollfigurerna återintroduceras på ett sätt som var lätt igenkännligt men samtidigt gärna ha en modern vinkel. Det gjorde att det hela kändes stelt och stereotypt, en övning som enbart syftade till att ställa upp alla spelpjäserna på brädet. Into Darkness funkade betydligt bättre, då kändes det som att det gick att börja flytta några av de här spelpjäserna och låta dem interagera med varandra på ett lite mer vant sätt.

Men Into Darkness vann kanske främst på att vara en nyversion av den vanligtvis mest hyllade Star Trek-filmen i den ursprungliga filmserien – The Wrath of Kahn. Jag vet i alla fall att jag själv tyckte att det fanns en poäng med att se Benedict Cumberbatch göra sin over-the-top-tolkning av den välkände skurken. Det är mycket möjligt att Beyond är ett likadant riff på en annan välbekant Star Trek-berättelse men i så fall är det en som jag inte känner igen. Det tycks också som om manusförfattarna Simon Pegg och Doug Jung fått i uppdrag att göra filmen ”more inclusive”, det vill säga något som skulle tilltala en bredare publik. Gärna ”a western or a thriller or a heist movie” och sedan bara befolka denna historia med de välbekanta Star Trek-figurerna (kan man säga att de ville göra en Cloverfield?).

Och det är nog här Beyond tappar bort mig – jag får ingenting från den som jag inte redan fått av den myriad av action-blockbusters som redan producerats, säg, valfri Fast & Furious-rulle av senare mått (och jag tror inte att vi bara kan skylla på regissör Justin Lin i det här fallet). Ingenting blir remarkabelt snyggt eller coolt. Det futuristiska Yorktown ser ut som något som skulle kunna platsa på Epcot och får därmed något av ett löjets skimmer över sig. Det mest känslomässiga som händer är när Enterprise bryts sönder som en ovarsamt hanterad leksak och enda gången jag får lite rys är när Michael Giacchinos score åkallar den klassiska Star Trek-musiken. Och absolut, lite sorgesamt är det att se Anton Yelchin som den evigt optimistiske Pavel Chekov, men det är ju knappast filmens förtjänst.

Star Trek Beyond är inte dålig och fyller väl i någon mening sin plats som sist ut i nyversions-trilogin. Den är…helt ok

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

The Green Knight (2021)

alt. titel: La leyenda del Caballero Verde, Sir Gawain e il Cavaliere Verde

Kungens systerson Gawain känner sig ovärdig där han sitter vid kungens sida under julfestligheterna. Runtomkring det runda bordet finns riddare som gett upphov till idel myter och legender, men vem är han att sitta där han sitter? En liten lort än så länge, vilken inte har gjort ett skapandes grand för att nå ära, storhet och berömmelse.

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Scott Lang är på det hela taget nöjd med tillvaron och världen. Han åtnjuter ära och berömmelse som superhjälte och Avenger, har författat memoarerna Look Out For the Little Guy, lever tillsammans med sin Hope och kan känna sig hyfsat säker på att inga storskurkar längre är ute efter dottern Cassie.

X2: Ray Bradbury (1950 & 1957)

När man får boktips från en fantastik-nestor som John-Henri Holmberg är det ju bara att lägga ned alla andra läsprojekt och hugga tag. I det här fallet hade jag lyckan att få en trevlig kommentar på mitt något magsura inlägg om Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes. Efter läsningen av den och hans andra mest kända roman, Farenheit 451, kände jag att Bradbury nog inte var min typ av författare.

Knock at the Cabin (2023)

Det är faktiskt inga försiktiga knackningar som hörs på dörren till det charmiga trähuset, idylliskt (men avsides) beläget i skogen invid en sjö. Snarare är det rejäla bankningar, vilket inte är så konstigt om man betänker att den som står för bankandet är byggd som en mindre stridsvagn.

Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Godzilla vs. Kong (2021)

Till hela världens förskräckelse anfaller plötsligt Godzilla, till synes helt oprovocerat, en av Apex anläggningar i Florida. Endast Madison Russell är övertygad om Godzillas oskuld och att anfallet inte kan vara en ren slump. Till sin hjälp tar hon poddaren och infiltratören Bernie Hayes, vilken också är helt övertygad om att det är något skumt som pågår hos Apex. Och han borde ju veta, det är ändå hans arbetsgivare det handlar om.

Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.