You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Då hade man i alla fall helt fantastisk CGI på Bill Nighys Davy Jones samt den förbittrade amiralen Jack Norrington som bjöd på lite humor. Plus en film som kom bara tre år efter sin föregångare istället för sex som i fallet On Stranger Tides (2011) och Dead Men Tell No Tales (2017). Det är sannolikt talande att det verkar som om det enda som fick filmuslingen gjord överhuvudtaget var att Australien erbjöd stackars fattiglapps-Disney rejäla skattelättnader mot att spela in filmen där. Kanske var även unge aussie-skådisen Brenton Thwaites en del av avtalet?

Det torde vara ett tecken så gott som något att Disney försökte dumpa trista kärleksparet Will Turner och Elizabeth Swann i On Stranger Tides i ett försök att omskapa filmserien. När det inte gick särskilt bra går man här tillbaka till några slags anemiska filmrötter (ärligt talat har Marvel höjt den ribban till astronomiska nivåer. Sucks to be you, alla andra filmserier!) och återkallar Will och Elizabeth inte bara en, utan två gånger. Hängslen och livrem. Varför lita på att publiken ska kunna ha lite egen fantasi när Disney finns? Disney, the supplier of your imagination since 1937!

Brenton Thwaites spelar här Henry Turner som inleder ett motvilligt partnerskap med vetenskapskvinnan och astronomen (en läggning som renderar i ständiga anklagelser om häxeri) Carina Smyth, porträtterad av Kaya Scodelario. Men vänta nu, säger ni, ett välbekant efternamn?! Japp, Henry är ingen mindre än Will och Elizabeths son vilken ägnat hela livet åt att undersöka havets hemligheter för att försöka befria sin far från Den flygande holländarens förbannelse.

Skillnaden mellan Henry och Carinas förhållande i Dead Men… samt Will och Elizabeths förhållande i The Curse of the Black Pearl är icke-existerande, de är i princip karbonkopior av varandra. Men i ett desperat försök att få oss i publiken att inte ana denna känslomässiga konspiration låter manuset Carina cirkus två sekunder efter att hon dykt upp framför kameran deklarera att hennes livs mission är att hitta sin okände fader. Sannolikt är han en genialisk vetenskapsman eftersom han efterlämnade en dagbok från Galileo Galilei åt sin dotter. En ytterligare bit in i filmen blir manuset uppenbarligen ändå lite osäker på att vi i publiken verkligen fattat galoppen så för säkerhets skull får Henry uttryckligen påpeka det märkliga i att just han och Carina har träffat varandra, två faderlösa på jakt efter sina dagars upphov på de sju haven.

Alltnog, Henry har kommit på att det enda som kan lösa Wills förbannelse är Poseidons treudd. Men för att hitta den måste man hitta och följa en karta som ingen kan läsa. Ingen man, märk väl, vilket ger Carina ett Eowyn-moment när hon i ljuset av en blodsmåne lyckas dechiffrera stjärnpusslet i dagboken.

Meeeeen, givetvis är det fler som vill åt denna famösa treudd vilken vi inte hört ett ljud om i de tidigare fyra filmerna men som likväl nu verkar vara lika välkänd i piratvärlden som det faktum att det är roligt med tjocka och fula kvinnor som vill gifta sig med Jack Sparrow.

Jack har det i sin tur lite tufft eftersom han är förföljd av den maniske (för att inte tala om odöde) kaptenen Armando Salazar. Treudden skulle innebära ett slut på förbannelsen som renderat honom och hans besättning till några slags flytande och efemära askspöken (skyll inte på mig för att det är jäkligt oklart hur detta hänger ihop i filmen!). Anledningen till att Salazar förföljer Jack är att han var den Moby Dick som lockade Salazars Ahab in i förbannelsen till att börja med (kanske, typ, något i den stilen, tror jag…).

Och inte är det slut med aktörerna där, uppenbarligen finns det något slags credo i Pirates-serien att den engelska flottan alltid måste vara inblandad. Därför får vi också ett gäng fullkomligt anonyma sjöofficerer som vill använda treudden till att säkra Englands strupgrepp om världsordningen. Någonstans på vägen försvinner de dock utan att man vare sig märker det eller bryr sig.

Det finns många problem med Dead Men… Titeln har till exempel ingen som helst mening eftersom Salazar inte gör så jäkla mycket annat än snackar och andas som Darth Vader. Hur Javier Bardem blev inblandad i den här soppan är en historia som jag gärna skulle vilja höra. Eventuellt verkar det som om filmen skulle kunna ha inneburit en gratissemester för honom och frugan Penelope Cruz som ju var med in On Stranger…

Historien är både luddig och övertydlig (en prestation i sig) och helt utan grund i någon av de tidigare filmerna. Försöken att ge den denna grund resulterar i en hiskelig animerad ung version av Johnny Depp, vilken i och för sig är mer skrämmande än Salazar och alla hans pirater sammantaget. CGI:n är generellt felfri i sig men avger den där icke-substantiella känslan som gör att det aldrig känns på riktigt ändå.

Men det stora problemet är förstås att filmen (förbannelser, en kaxig kvinnlig rollfigur och odöda hajar till trots) är ruggigt trist. En bättre och mer korrekt titel skulle ha varit Dead Films Tell No Tales för den här historien var inte underhållande på någon fläck. Och det är väl för mycket att hoppas på att titelns historier som inte berättas av döda män skulle signalera att Disney nu är redo att en gång för alla placera Jack Sparrow i en havstulpanbeströdd grav?

Vill ni ha mer vänligt inställda synpunkter behöver ni bara vänta en dag och besöka Fiffis filmtajm på lördag. Jag kan lova närmast diametrala åsikter jämfört med mina. En som håller med är däremot Movies-Noir. Filmparadiset landar i sin tur någonstans i mitten.

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Och så långt var det väl smart. Berättelsen om hur de unga pojkarna Will Halloway och Jim Nightshade, tillsammans med Wills pappa Charles, måste handskas med ett märkligt marknadstivoli som kommer till staden långt efter att marknadssäsongen är över är lika svårdefinierad som Farenheit 451. Något alldeles eget och säkert Bradburyskt.

Problemet torde vara att denna Bradburyskhet fortfarande inte tilltalar mig. Something… hade förvisso ett antal koncept eller begrepp (ålderskarusellen, The Illustrated Man) som väckte min nyfikenhet på ett helt annat sätt än Farenheit 451 men samtidigt har jag väldigt svårt för Bradburys poetiska framförande. På samma sätt som i den tidigare boken utforskar författaren också diverse närmast filosofiska frågeställningar (godhet och ondska samt ungdom är väl de främst i det här fallet) genom samtal eller monologer och jag har helt enkelt svårt att upprätthålla intresset.

Och så är jag kanske ogin mot en person som förstås växt upp under helt andra förhållanden och med helt andra förebilder samt föreställningar än de jag själv är bekant med. Men precis som i Farenheit 451 kan jag inte låta bli att hänga upp mig på Bradburys genusperspektiv. Eller i det här fallet skulle man kanske snarare prata om brist på genusperspektiv. För det är ingen större tvekan om att huvudfokus i Something… är helt och hållet manligt.

Relationen mellan Charles och pojkarna är något som de aldrig skulle kunna ha med sina mödrar, vilka blir till närmast fragila varelser som framförallt måste skyddas från ondskan som kommit till staden. Den främste filosofen är Charles och hans utsiktspunkt är också 100% manlig med exempelvis en pater familias som Tar Hand Om de sina så långt tillbaka i historien som man rimligtvis ens kan tänka sig. Hade jag älskat allt annat med Something… hade detta antagligen varit något jag haft överseende med men i nuläget blir det tyvärr ett störningsmoment.

Istället blev den största behållningen att se hur mycket favoritförfattaren Stephen King blivit influerad av Something… Ingen större överraskning där, King skriver en hel del om Bradburys bok i sin Dance Macabre men det är ju alltid en extra bonus att få det så att säga svart på vitt.

Till att börja med delar de ett fokus på ett till synes idylliskt barndomslandskap som sakta men säkert invaderas och korrumperas av vuxenhet och ondska. Den olycks- och förebådande åskledarförsäljaren påminner förstås om The Dead Zones Greg Stillson. Kanske till och med om Kings mer allestädes närvarande mörke vandrare Randall Flagg?

Charles Holloways relation till sitt älskade bibliotek hittade hem hos bibliotekarien Mike Halloran i It där King ytterligare renodlade Mikes roll som den övervakande arkivarien vilken kan spåra ondskan förfärande långt bakåt i tiden tack vare gulnande fotografier. I senare exempel tycker jag mig se en slags återuppståndelse av tivolisällskapet hos den vampyriska gruppen True Knot från Doctor Sleep.

Så jag kanske får nöja mig med att se Bradbury som en fertil grogrund där i min smak bättre (eller i alla fall roligare) författare som Stephen King kunnat blomstra? Och det är väl inte det sämsta?

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

För även om jag själv blir allt bättre på att se fläckarna som skämmer denna trilogisol kan jag ändå inte komma ifrån att jag blir lika fångad varje gång jag ser den korta återblickande inledningen till The Fellowship of the Ring och hör Galadriel Blanchetts hypnotiska röst. Det känns som om många efterföljande trilogier (inte minst The Hobbit) gärna vill uppnå samma resultat som originalet men utan att lägga ned vare sig samma tid eller tankemöda på det. Och då går det ju som det går.

För en stor del av styrkan i LOTR tror jag kan hänföras till det faktum att filmerna dels spelades in i princip i ett sträck, att hela proceduren (i den mån det var möjligt) övervakades av en person och att man förlitade sig på en väl avvägd blandning av CGI, fysisk make up, riktiga statister med riktiga svärd och verkliga miljöer.

Därmed absolut inte sagt att alla filmerna är likadana eller ens lika bra. Fellowship… är en förhållandevis tajt och tydlig historia om hur Frodo påbörjar sin resa med Saurons ring runt halsen, ständigt förföljd av de svartkåpade ringvålnaderna. I ett smart manusdrag inkluderas första kapitlet från boken The Two Towers för att ge biopubliken något slags avslut och samtidigt ett par saftiga cliffhangers i och med söndringen av ringens brödraskap.

Avslutningen The Return of the King är å sin sida tydligt episk, svepande och bombastisk. En överväldigande mängd hjältemodiga final stands gentemot den bottenlösa ondskan och ädla tal som ska tända ett glödande motstånd i människornas hjärtan eller få utmattade lemmar och sinnen att orka bara en liten, liten bit till. När man vet om det och med alla filmerna i färskt minne är det ganska uppenbart att Jackson och hans team inte alls klarat av att hålla tyglarna lika stramt om denna sista film.

Och så någonstans däremellan finns The Two Towers som är lite av allt. Slaget vid Helm’s Deep är episkt så det förslår men samtidigt koncentrerat eftersom vi ju alla vet att det inte utgör slutet på historien. Frodo och Sam får möjlighet att utveckla sitt lilla triangeldrama med den ovillige följeslagaren Gollum i det tredje hörnet. Denna status funkar bra när filmen framstår som något mer anspråkslös än Return… (och för att jag är jäkligt svag för all things Rohan) men dåligt när schizofrenin gör att den samtidigt blir lite fragmentarisk och segdragen (Sam, Frodo och Gollum går och går och går. Och sedan går de lite till…).

Vid denna N:te omtitt stör jag mig fortfarande lika mycket på många av de saker som jag retade mig på första gången i biosalongen. En del av CGI:n är fullkomligt hiskelig, särskilt warganfallet i Two Towers och attackelefanterna i Return… Enterna och spökarmén är blir bara ett par simpla deus ex machina. Enterna ser dessutom alldeles för mycket ut som lustiga Rolf Lidberg-målningar vilka körts genom Disney-maskineriet. Och jag har aldrig kunnat förlika mig med John Rhys-Davies röst hos Treebeard.

Något som tyvärr bara blir mer och mer störande för varje gång är den otroligt olyckliga comic relief som man sett för gott att klämma in med hjälp av särskilt Gimli men också både Merry och Pippin. Jag är helt med på att det från gång till annan kan behövas något som lättar upp den generella svulstigheten och allvaret men Gimlis grimaser när han trampar på knastrande kranier är verkligen inte rätt väg att gå. I princip alla dessa inslag lyckas aldrig bli mer än trötta blinkningar till en humor som känns totalt malplacerad.

Men jag skulle inte återvända till alla tre filmerna om det inte samtidigt fanns så mycket mer att tycka om än att ogilla. Just den här gången fastnade jag särskilt för Bernard Hills Théoden – vilken resning och pondus! Han lyckas kanske bäst av alla närvarande (ja, Hugo Weaving med spetsiga öron och Agent Smith-röst, jag tittar bland annat på dig) att verkligen fylla filmens anspråksfulla klädnad utan att det blir pompöst eller fånigt.

I ärlighetens namn finns det också många av de här ”pompösa” scenerna som fortfarande ger mig rysningar. Nästan hela slaget vid Helm’s Deep (minus en sköldåkande Legolas). Gandalfs envig mot Balrogen. Tändandet av vårdkasarna mellan Minas Tirith och Edoras. Enternas marsch och förstörelse av Isengard. Och då har jag inte ens kommit fram till Howard Shores musik (som jag i och för sig sagt snälla saker om tidigare).

När jag gjorde en genomgång av Peter Jacksons filmografi ”i skuggan av LOTR” passade jag på att inkludera betyg för alla tre filmerna bara som jämförelse. Jag ser ingen anledning att ändra på dem i och med den här titten.

The Fellowship of the Ring (2001)

The Two Towers (2002)

The Return of the King (2003)

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Nå, då får vi hitta på något annat. Varför inte ta till ett lika klassiskt som prövat grepp – en prequel? Här får vi alltså följa den obändigt entusiastiske men nu rätt unge Mike Wazowski när han kommer som freshman till det anrika Monsters University. Allt Mike velat i hela sitt liv är att bli en ”scarer” men för att bli det måste man plugga hårt.

Om man inte kommer från en familj smockfull av scarers förstås, som James P. Sullivan. Han satsar i sin tur hårt på att kunna glida genom college på en räkmacka och sina släktingars surt förvärvade meriter. Hur det nu faller sig lyckas både Mike och Sully (trots, eller kanske tack vare, att de hatar varandra) bli utkastade från skrämselstudierna.

Det enda sättet att visa vad de går för är nu att ställa upp i universitetets årliga Scare Games men enda sättet att göra det är att tillhöra en fraternity. Och vilken fraternity är den mest loser-aktiga på campus? Vilken fraternity är det både Mike och Sully måste vända sig till för att ha en chans att bevisa för den stenhårda dekanus Hardscrabble att de kan vara top scarers? Oh, the agony of ignorance!!

Nä, här finns det inte många överraskningar som kan kravla sig undan allt eftersom Monsters University lyfter på den ena välkända och blankpolerade stenen efter den andra. Här har man plockat upp fler klassiska collegefilmstroper (samt lånat en hel del känsla från Hogwarts och den välkända Triwizard Cup) än vad det finns ben på Hardscrabbles tvestjärtslika kropp. Jag väljer att se det som symptomatiskt att Peter Docter (the word genius is thrown around a lot these days, but…) inte tycks ha varit närheten av denna uppföljare.

Missförstå mig rätt, Monsters University är en hyfsat underhållande collegefilm i monstermiljö men det jag fastnar för här är förstås som alltid den fantastiska tekniken. I Monsters, Inc. var det framförallt Sully som fick stå för pälsorgien men dryga tio år senare har vi inte bara flera håriga monster, de är också var och en håriga på sitt individuella vis.

Eftersom jag också har Monsters, Inc. i färskt minne börjar jag återigen bli lite less på frånvaron av kvinnliga rollfigurer i Pixars filmer. I den tidigare filmen är historien så pass bra och triangeln Boo-Mike-Sully så pass härlig att det går att ha överseende med genusperspektivet men här börjar det skava lite igen.

Förvisso har man försökt åtgärda de värsta grodorna genom att faktiskt ha en utpekad kvinnlig top scarer hos företaget Monsters, Inc. samt att ett par sororities får tävla i Scare Games. Men alla huvudsakliga händelseutvecklingar och roller är tilldelade de manliga monstren. Visst, det kan förstås bli svårt att bli påhittig när man bundit ris åt egen rygg genom att så hårt förhålla sig till fraternity- och sorority-uppdelningen såsom det ser ut på mänskliga colleges. Men vad fan, vi snackar ett monsteruniversum här! Det borde gå att vara lite mer påhittig än att bara översätta trötta klichéer rakt av med lite extra päls, fjäll eller slem…

Och om vi nu ska uppmärksamma brister i realism i en animerad barnfilm om monster – är det inte lite konstigt att det tycks finnas minst två högre utbildningssäten som nästan enbart ägnar sig åt att utbilda folk till att jobba på ett privatägt företag?

Underhållande för stunden men inte alls av samma varaktiga kvalitet som originalet.

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.

Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?

Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?

Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.

Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.

Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.

Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.

Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.

Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Denna första Guardians… berättar historien om hur Peter Quill (som gärna vill gå under den coola tjuvpseudonymen Star-Lord, problemet är bara att ingen minns vare sig honom eller hans namn) startar upp ett mer eller mindre påtvingat samarbete med kick-ass-bruttan Gamora, den genetiskt förädlade tvättbjörnen Rocket Racoon, det levande trädet Groot och muskelberget Drax vars konversation är något begränsad eftersom han inte har någon uppfattning om symbolers värde.

Ska vi vara helt ärliga är samarbetet dem emellan väldigt påtvingat eftersom de kastats i fängelse efter att ha jagat efter ett märkligt litet klot som Quill ”hittade” på planeten Morag. De har också det gemensamt att de antingen försöker undfly eller få tag på en viss Ronan som också är ute efter det där klotet.

Så härligt att upptäcka att det här var en film som hade mycket mer att bjuda på än bara en yta som gjorde sig bra på IMAX-duken! Inledningsvis känner jag igen min nervositet från första titten – ska det verkligen gå att hålla ordning på alla inblandade? Filmen startar nämligen i ett rasande tempo på planeten Xandar men när vi väl är framme vid den där fängelsevistelsen har pusselbitarna börjat falla på plats.

Och vi har en hel del pusselbitar som passar mer eller mindre sömlöst ihop. Världsbygget känns oerhört genomtänkt och miljöerna är av den sorten att det finns utrymme för att en massa saker kan hända i bakgrunden som egentligen inte har med själva historien att göra men som skapar en lyxigt påkostad känsla.

När jag såg filmen första gången hade jag ännu inte stiftat bekantskap med serien Parks and Recreation vilken nog var en lyckträff eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar om Chris Pratt som spelar Peter Quill. Jag hade därmed heller inga problem att acceptera honom som en kille som gärna vill vara lite coolare och farligare än han egentligen är, men absolut ingen idiot. Zoe Saldana visade redan i de nya Star Trekfilmerna att hon har en slags utomjordisk skönhet som knappast behöver vara grön för att tala sitt tydliga språk. Hon är tuff men kanske inte den rollfiguren som jag fäster mig mest vid.

För det är förstås föga förvånande Rocket Racoon. Både för att han är stencool och för att han är ett litet CGI-underverk, från den borstiga svansen till de gulvita huggtänderna. Scenen där Dave Bautistas Drax klappar honom på huvudet och de där öronen viker sig precis som pälsiga ståöron ska vika sig gör mig lika tårögd som vargarnas rörelsemönster i The Jungle Book.

Filmens känslomässiga fokus ligger föga förvånande på det klassiskt amerikanska temat ”vänner som pseudofamilj”. Alla i det lilla gänget börjar som antagonister och är ganska ensamma för att i slutänden hitta trygghet hos varandra. Men tack vare filmens generellt sorglösa atmosfär och välskrivna gnabbande mellan de olika rollfigurerna blir det inte allt för påträngande.

Guardians… tillhör definitivt den mer lättsamma kategorin av Marvel-filmer men när det är så pass här välgjort är det bara att tacka och ta emot och njuta i fulla drag.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg