You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Men det var innan ett nytt uttryck etablerades: ”You have to understand your enemy’s objective to know you’ve defeated them”. Och nej, inte fick vi väl särskilt många svar i första Pacific Rim? Det räckte ju så gott med gigantiska robotar och monster från andra dimensioner.

I ärlighetens namn bjuder inte uppföljaren Pacific Rim: Uprising heller på några filosofiskt djuplodande problem, vars självskrivna svar är enorma robotar vilka hellre strider med svärd än vapen som kan användas på tryggt avstånd från motståndaren. Fördelen med vagheten hos originalet är givetvis att det inte är särskilt svårt att sila lite bland de där grumliga motiven till varför ”the precursors” var intresserade av att invadera jorden.

Vi landar tio år efter det som timade i Pacific Rim och efter en kort respit är Jaeger-programmet än en gång utsatt. Företaget Shao har lyckats sälja in tanken på drönar-Jaegers, vilket känns som en rätt rimlig och naturlig utveckling. Men de hårdkokta piloterna ser förstås inte fram emot att degraderas till ”desk jockeys”. Robotnävfajter kan man tydligen bara utföra på plats för att de ska räknas. Och snart ska det uppstå ett ypperligt tillfälle till detta – Gipsy Avenger ska visas upp vid ett internationellt toppmöte som en slags reklampelare men får istället ägna vistelsen i Sydney åt att slåss med en okänd Jaeger-robot.

Guillermo del Toro har lämnat över det mesta från sitt original, utom producenthatten. Regisserar gör istället debutanten Steven S. DeKnight som också varit med och skrivit manus tillsammans med bland andra T.S. Nowlin. Han har i sin tur tidigare jobbat med Maze Runner-serien, vilket kanske kan vara en anledning till att Pacific Rim: Uprising känns som en mer ungdomlig film.

Våra ordinarie Jaeger-piloter spelas av John Boyega samt Scott Eastwood och de framstår på det hela taget betydligt mer oprövade och äppelkindade om jag jämför med Charlie Hunnam, Idris Elba eller Max Martini. För att ytterligare dra ned medelåldern introduceras nu även ett gäng kadetter, givetvis med lämplig spridning vad gäller såväl kön som etnicitet.

Eventuella personliga erfarenheter och upplevelser hålls, likt originalet, till ett minimum och den som vinner på den avvägningen är helt klart John Boyega eftersom han spelar Jake Pentecost. Därmed har vi hela bilden klar för oss vad gäller pappa-problem på en nivå som ingen av de andra rollfigurerna kan sikta på.

Och på det hela taget är Boyega lika bra på att slåss med robotar som med Stormtroopers. Scott Eastwood är i vissa vinklar intill distraktion lik farsan Clint men man köper utan problem deras love-hate-förhållande. Däremot känns den antydda kärlekstriangeln med en kvinnlig mekaniker oerhört meningslös. Boyega får också till en helt ok relation med unga Cailee Spaeny som spelar den klämmiga Amara Namani, Jaeger-entusiast och mekaniskt geni. För det måste man väl ändå kalla en 20-åring som knåpat ihop en Jaeger helt på egen hand? En liten, en, men ändå…

Jag blev oerhört förtjust i Kaiju-skapelserna i originalet och tycker förstås att det dröjer väl länge innan de dyker upp i denna uppföljare. Samtidigt har filmen valt att förlägga alla fajter till fullt dagsljus och landbacken, vilket på det hela taget var ett klokt beslut. Nu ser man ju faktiskt vad som händer. Och hur snyggt det än var med Kaijus på havets botten går bilden av dem pulsandes i snön på bergets toppar inte av för hackor.

Riktigt lika bra som originalet kan jag dock inte tycka att uppföljaren är. Att låta de prilliga forskarna Newt och Gottlieb hänga med ännu en gång var ett dåligt beslut. Plotten med Det Onda Företaget kändes trött och mycket av grejen med första filmen var ju just det coola med att se Jaegers och Kaijus puckla på varandra för första gången.

Å andra sidan: Pacific Rim: Uprising är själva definitionen av lättviktig popcornunderhållning men fyller utan problem sin funktion i det avseendet. Jag hade en underhållande stund i biofåtöljen. Att jag sedan mindre än 12 timmar efter titten var tvungen att kolla synopsis på Wikipedia för att komma ihåg exakt varför Gipsy Avenger skulle ta sig till en viss plats får man ta när det gäller den här typen av produktion.

Annonser

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Ta Wade Watts till exempel. En rätt vanlig tonåring för att bo i Ohio-staden Columbus slumområden anno 2045 (bara fyra år kvar till K’s upptäckt av ett mystiskt replikantskelett!). Såsom varande föräldralös, nördig och hänvisad till sin trashiga moster Alice och hennes olika idiotpojkvänner är Wades syn på världen klar: ”reality is a bummer”.

Så mycket enklare då att vara den relativt coolare och definitivt snyggare Parzival i OASIS tillsammans med kompisarna Aech, Daito och Sho. De är alla hängivna fans till OASIS grundare James Halliday och söker febrilt efter ett antal ledtrådar som Halliday ska gömt. Inte enbart för utmaningen som sådan utan också för att den som löser gåtorna kommer att utses till Hallidays arvinge och i praktiken äga OASIS.

Vet ni vilka som mer är ute efter att äga OASIS? Jomen visst, det onda företaget IOI (Innovative Online Industries). VD:n Nolan Sorrento drömmer om den dag han kan fylla OASIS med riktad reklam samt roliga personlighetstester som samlar in information om användarna och som sedan kan säljas till… Nej, just det, det här var ju en film om saker som inte finns…

Veteranen Steven Spielberg tycks inte ha några större planer att lägga regissörskepsen på hyllan. De senaste åren har han brutit upp räckan av allvarsamma filmer som War Horse, Lincoln, Bridge of Spies och The Post med lite mer lättviktig animering i form av The adventures of Tintin, The BFG och nu Ready Player One.

För Ready Player One röjer förstås runt rejält i den VR som är OASIS och inte tu tal om annat än att det är snyggt och sömlöst och alla fina ord man kan tänka sig när det handlar om CGI. Tekniskt sett finns inte mycket att invända (även om jag upplevde att 3D:n inte gjorde vare sig till eller från för filmupplevelsen).

Filmen är ett frejdigt äventyr med tusen och en popkulturreferenser (i form av exempelvis spelavatarer, Wades egen ingående kunskap om John Hughes-filmer och Hallidays förtjusning i Star Trek) som säkert gör att man kan se den många gånger innan man tröttnar på att leta efter nya blickfång.

Om man nu tycker att sådant är underhållande. Själv kände jag efter ett tag att alla dessa referenser började kännas onaturliga och ansträngda. Jag tror att en av sakerna som gjorde att jag fick dåligt tålamod med dem var förutsättningen att typiska 80-talsreferenser (VSB: John Hughes) fortfarande om dryga 25 år skulle vara hot shit. Hade det inte varit för en längre sekvens som utspelar sig i en viss film på ett visst hotell och som är briljant hade jag nog varit mer less än jag i slutänden blev.

Men detta var inte mitt största problem med Ready Player One. Visst, ett frejdigt VR-äventyr, men ett som inte matchar sin, till ytan, tuffa verklighet. Wades vardag signalerar 1984 (och då inte årtalet, även om man kanske skulle kunna tro det med all 80-talsretroporr) medan OASIS blir allt för mycket Goonies. Ready Player One levererar en dystopisk struktur men fyller den sedan med ett innehåll som känns alldeles för lättviktigt.

Det dör faktiskt folk på riktigt i filmen, men dödsfallens bäring för handlingen är mindre än om någon skulle förlora sin avatar i OASIS. Man får intrycket av att slumområdet ”the Stacks” ska vara ett riktigt hårdkokt ställe, ändå backar alla från en kostymnisse med en pistol. En kostymnisse som i slutänden dessutom inte klarar av att använda sagda pistol av rätt tveksam anledning skulle jag säga. Det hade varit mer passande om han hade varit en skurk av Zorg-kaliber i det sammanhang som levereras av Ready Player One.

Till viss del kan jag däremot sympatisera med filmens budskap även om det framförs med subtiliteten hos King Kong när han sluter näven om en påkostad Akira-motorcykel. Teknik och sociala medier är i sig inte skadliga, men det handlar om att hitta en balans i livet mellan hittepå och realitet. Slaget står mellan gemenskap, drömmare samt idealister å ena sidan och egoism, utnyttjande samt krass kommersialism å den andra.

Fint tänkt men halvdant utfört.

Steven Spielberg lockar förstås alltid till en tittning. Lyssna på Fiffi och Steffo som pratar om filmen i avsnitt #135 av podden Snacka om film. Eller läs vad Fiffis filmtajm och Movies-Noir tyckte om Wades vilda äventyr.

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Till att börja med: för en gångs skull en svensk titel som faktiskt är bättre och mer beskrivande än originalet. Ok, sången som inleder och avslutar filmen manar alla hugande guldgrävare att en nymålad vagn är allt som behövs för att kunna ta del av rikedomarna västerut. Men eftersom hela filmen sedan utspelar sig på ett och samma ställe, den fördärvliga staden No Name City, behövs ju inte den där nymålade vagnen.

No Name City växer upp över en natt vid flodstranden efter att man upptäckt guldsand i en nygrävd grav. Några pietestfulla ord till farväl sägs snabbt (”We pass on to You the soul of this nameless peckerhead”) innan alla närvarande kastar sig ned i graven efter ”the yellow stuff”.

Två av den improviserade stadens invånare är Ben Rumson och hans partner, som under hela filmen följdriktigt endast går under namnet ”Pardner”. Tack vare en episk fylla köper sig Ben No Name Citys enda kvinna, Elizabeth, för 800 dollar. Så vad händer när en ung kvinna lever tillsammans med en butter fyllegubbe samt hans unge och trevlige partner? Hon blir givetvis kär i dem bägge och tar dem bägge till make (helt logiskt eftersom hon själv var en av två mormonfruar innan hon blev såld till Ben).

Paint Your Wagon bygger som så många andra filmmusikaler på en förlaga från scenen. Vad jag kan läsa mig till har historien skrivits om radikalt med en betoning på humoristiska element. Det allvar och melankoli som behållits ligger främst i sångerna, exempelvis ”I still see Elisa”, ”Wanderin’ star” och ”Gold Fever”. Oavsett tonläge måste jag säga att filmens låtar är riktigt trevliga, gladlynta såväl som melankoliska.

En Westernmusikal (som dessutom är 160 minuter lång) kanske inte känns som en lysande idé på pappret men på det hela taget funkar Paint Your Wagon oväntat bra. För mig som tittare ska kanske tilläggas – produktionen blev i slutänden dubbelt så dyr som planerat (det är inte gratis att bygga upp en Westernstad och föda en hel hög med statister för att befolka nämnda Westernstad) och hade premiär under en period där publiken tycktes ha lessnat lite på extravaganta produktioner som den här filmen och Hello, Dolly!

Mycket vilar förstås på Lee Marvin och Clint Eastwoods axlar som Ben och Pardner. Ska man se bara till de två har de ett rätt mysigt utbyte, Ben tar hand om Pardner när han är skadad och Pardner betalar tillbaka genom att ta hand om Ben när han ”get melancholy now and then” och super sig full(are än vanligt). Eftersom de är manly men i Vilda Västern är detta något som sker utan att de pratar särskilt mycket om det. Själv blir jag överraskad av att Ben ens uttryckligen får hänvisa till sina anfall av melankoli. Vi känner också igen välbekanta Westernteman som att Ben börjar få svårt att känna sig hemma i en övercivilserad värld samt guldets fördärvliga inflytande.

Så, en rätt lättsam Western-film med ett knippe trevliga låtar, right? Mja, det finns tyvärr ett rejält fuktproblem i Paint Your Wagon-krutet som gör att skotten inte riktigt går av som det sannolikt var tänkt. Visst, av erfarenhet vet jag ju att man inte alltid kan förvänta sig att filmer från 70-talet är ett under av genusmedvetenhet och jämställdhet. Men här blir det bara för sunkigt.

Till att börja med: Elizabeth säljs alltså till Ben för $800. Den finns ingen domare som formellt kan viga de ”unga” tu men det löser man genom att låta Elizabeth omfattas av lagstiftningen som reglerar guldgrävandet som vilken gruvlott som helst. Hon är alltså i högsta grad Bens egendom.

Både scenen när Ben bjuder på Elizabeth under den improviserade auktionen och när han sedan under allmänt jubel blir tvättad i floden inför sitt ”bröllop” gissar jag ska uppfattas som komiska, inte minst eftersom han är höggradigt berusad hela tiden. Dock inte mer berusad än att det antyds att han kan fullfölja sina äktenskapliga plikter på bröllopsnatten, en prestation som hälsas med stående ovationer av alla guldgrävarna som väntar utanför hans tält om morgonen för att få sig en skymt av grannskapets enda kvinna.

Lösningen att låta Elizabeth vara hustru till både Ben och Pardner är i och för sig överraskande men genom hela filmen skulle jag vilja påstå att hon sällan får vara en självständig aktör, utan bara är en trofé för männen att med jämna mellanrum kivas om. Med den ställningen har jag heller inte så mycket att tycka till om när det gäller Jean Sebergs prestation. Den är adekvat, varken mer eller mindre.

Snart blir det emellertid tydligt att det inte räcker med en kvinna på så många män. Då får man den briljanta idén att ”hämta” ett antal ”french tarts” som egentligen skulle till den större staden Sonora. Den ende man som får tala emot vad som i allt väsentligt är kidnappning är en pryd fjant med gäll röst iförd plommonstop och glasögon.

När kvinnorna sedan ankommer till staden, rädda, förvirrade och smutsiga, efter en vild diligensfärd över stock och sten framställs deras sinnesstämning som något otroligt komiskt. Även den ackompanjerande sången ”There’s a coach coming in” är klart upbeat och, ska vi säga, “idylliserande” av vad det innebär att ha kidnappat ett gäng horor: ”Like a coach full of dreams come true/Get them beds up the stairs/And be sure every lock has a key/And it’s carryin’ lips that are wine/And it’s comin’ with arms that are pillows/And this evening it all will be mine”.

Förvånansvärt nog rullade dock de många minutrarna på i ett helt ok tempo och kan man sluta hänga upp sig på genusbiten var Paint Your Wagon en rätt trivsam musikal och halvkomisk Western, all rolled into one.

Vad än bloggkollegan Filmitch har hittat på idag törs jag garantera att det i alla fall inte är en Western-musikal. Och det behövs ju inte eftersom han redan skrivit om Paint Your Wagon här.

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Invånarna i den lilla franska byn Villeneuve ser med sneda ögon på den unga Belle. Hon läser mer än gärna och har dessutom fräckheten att försöka lära andra små flickor att läsa. Sådant går inte för sig! Byns snygging Gaston tycker givetvis att han gör Belle en tjänst när han storslaget förklarar sig villig att gifta sig med henne (de skulle ju få så vackra barn) och förstår inte alls hur hon kan tacka nej. Vet inte Belle vad som händer med ogifta kvinnor som inte har någon som försörjer eller försvarar dem?

Det vet Belle mycket väl. Hon lär därför upp sig till att bli bokbindare, tar ett gäng självförsvarskurser och lever därefter lycklig i alla sina dagar. Helt på egen hand.

As if…

Nå, det hade kanske kunnat hända (a girl can dream…) om inte Belles pappa blivit tillfångatagen av ett hemskt odjur och enda sättet att rädda hans liv varit att den unga kvinnan tar hans plats. Nu återstår bara att se om Belle ska drabbas tillräckligt svårt av sitt Stockholmssyndrom för att bryta kärleksförtrollningen och förvandla odjuret tillbaka till den (givetvis) sköne prins han en gång var.

Beauty and the Beast var den första av de ”nya” Disneyfilmerna som fick mig att inse att det kanske fortfarande fanns något att hämta i tecknad film. Även denna ”live”-version lyckas bra med sin sagokänsla vilket paradoxalt (och möjligen orättvist) gör att jag genom hela tittningen inte kan låta bli att fundera på varför man överhuvudtaget brytt sig om att göra den (jaja, jag vet, snöd vinning, men jag kan väl åtminstone få låtsas att det finns någon slags kreativ drivkraft bakom?!).

I princip allt i slottet och även skogen som ligger mellan det och byn är, eller känns, CGI:at. Jag fattar liksom inte riktigt poängen med att göra om en animerad film till en annan sorts animerad film. Då hade det varit mer spännande om filmen verkligen hade varit ”live” och alla de förtrollade varelserna till exempel bara varit utklädda, bestått av animatroniska dockor eller gjorts med stop motion.

Jag vet inte om det är denna brist på fysiska personer eller objekt att agera mot som gör att Emma Watsons Belle trillar tillbaka i den teatraliska, överagerande och överartikulerande Herminone från de allra första Harry Potter-filmerna. Kanske behöver hon bara något lite saftigare att bita i i manusväg? Slutresultatet blir i vilket fall som helst styltigt och platt.

Som musikal betraktat tycker jag dessutom att Beauty and the Beast är ganska tråkig. Det inledande massnumret när Belle vandrar genom byn om morgonen är bra men efter det tycker jag att det mesta blir ganska generiskt (i den mån dansande tekoppar och servetter kan vara det). Jag minns till exempel ”Be our guest”-numret som helt fantastiskt i originalet men nu kände jag mig oväntat kallsinnig inför det visuella överdådet.

Enda gången jag tycker att det hettade till lite var den ganska långa scenen när alla tjänarna börjar förstenas (även om lille Chip gärna hade kunnat få krossas till stoft mot stenläggningen. Irriterande barn på film blir inte mindre irriterande bara för att de är trasiga tekoppar). En annan oväntat positiv överraskning var att Josh Gad var en riktigt bra LeFou, Gastons comic relief-sidekick.

Jag skulle möjligen kunna tänka mig att Beauty and the Beast har sin starkaste sida som rent soundtrack för som saga lämnade den en del övrigt att önska. Här är det förvisso prinsessans kyss som räddar prinsen men vem kan ta hans tvålfagra omvandling på allvar efter Shrek?

I vanlig ordning delar jag och bloggkollegan Filmitch på samma film denna första musikalen ut. Vad tyckte han om Belles Stockholmssyndrom? Only one way to find out, click away!

Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.

I alla fall min egen vuxenläsning är betydligt mer präglad av mer eller mindre konkreta tips (vilket leder till att man har en viss förväntan på boken), föraningar eller ren vetskap om vad som gömmer sig mellan pärmarna och en ibland allt för stor medvetenhet om vad ”alla andra” tycker om det man just läst.

Boken som påminde mig om ett barnsligare, men i många avseenden också mer spännande, förhållningssätt till läsning var Wilbur Smiths The Sound of Thunder. Wilbur Smith är en före detta revisor som gillar att skriva om Riktiga Män och Riktiga Quinnor och har gjort så i 35 böcker som sålt över 120 miljoner ex.

Det som för min del gjorde att jag fastnade så hårt för Smith i min gröna ungdom var kanske inte främst de där riktigt männen och kvinnorna utan att historierna alltid utspelade sig i ett tidsmässigt fjärran Afrika. I exempelvis The Sound of Thunder rör sig mycket av handlingen under det andra boerkriget vid det förra sekelskiftet. Här finns också en annan typisk del av Smiths författarskap – han väver gärna in historiskt viktiga händelser och personer från Sydafrikas förflutna i sina berättelser.

När många av mina kompisar förlorade sig i Judith Krantz, Sidney Sheldon eller Virginia Andrews gick jag hellre på lejonjakt med Sean Courtney, stred mot den röde baronen med Michael Courtney och följde Centaine de Thiry ut i Kalahariöknen. (Den ende författare som överskred alla köns- och åldersmässiga gränser var mig veterligt Stephen King.)

Stommen i Smiths produktion kan sägas utgöras av böckerna om släkten Courtney, sydafrikaner med brittiskt påbrå och The Sound of Thunder är hans tredje publicerade bok. Här får vi följa rivaliteten mellan bröderna Sean och Garrick Courtney som sattes upp redan i debutboken When the Lion Feeds från 1964. Sean är en riktig karlakarl som älskar och slår ihjäl med samma lust, super sig berusad när något går honom emot och oroar sig för att han antingen är för hård eller inte hård nog mot sonen Dirk som envisas med att missköta sig. Tidigt i boken träffar han också den sköna och djärva Ruth Friedman som tyvärr visar sig vara gift med mannen som sedermera blir Seans bäste vän. Ack och ve!

Det som gjorde den här återbekantande läsningen med Smith extra underhållande var att det helt plötsligt gick upp för mig hur mycket Jan Guillou också måste ha läst författaren. Hos både Arn och Guillous 1900-talsserie tycker jag mig se många stråk från Smith. Dels önskan att spegla sin berättelse mot riktigt historiska händelser och personer. Dels det här med (oftast manliga) huvudpersoner vilka aldrig kan göra fel. De har liksom en inbyggd radar som får dem att hantera de allra flesta situationer på det mest optimala sätt som tänkas kan. Samt att en stor del av den optimala manligheten handlar om fair play och en osviklig förmåga att respektera sin fiende. I den mån de optimala männen fallerar har de inte sällan en lika optimal über-kvinna vid sin sida som de kan luta sig emot när det blåser snålt.

Jag kanske låter lite raljerande men kan ändå inte sticka under stol med att jag njöt nästan lika mycket av The Sound of Thunder nu som när jag var i nedre tonåren. Trots att jag numera alltså vet att Smith romaner absolut kan kritiseras för att vara “obviously misogynistic, homophobic and racist assumptions and that they have a political agenda”. Och det är inget aprilskämt.

Callum Lynch är en våldsam man. Dömd för mord avrättas han medelst giftinjektion och snipp, snapp, snut så var filmen slut.

Läs hela inlägget här »

Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.

Läs hela inlägget här »

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser