You are currently browsing the category archive for the ‘Äventyr’ category.

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Istället är det Claire Dearing som drar en lans för de genetiska underverken medan hon låtit håret växa ut, tagit av sig businessdräkten och snörat på sig vandrarkängorna (ni minns väl den förra Jurassic World-filmen som lika gärna hade kunna heta Claire and Her High Heels?). Kanske försöker hon rättfärdiga det faktum att hon i Jurassic World såg dinosarna som debet och kredit i en bokföringslista?

Men som genom ett gudomligt (samt högst olagligt) ingripande får Claire en chans att rädda de utsatta ödlorna. John Hammonds före detta samarbetspartner Sir Benjamin Lockwood ber henne hjälpa hans team att skeppa ödlorna bort från Isla Nublar. Blotta antydan att detta är en operation som ska ske under näsan på ansvariga myndigheter gör att Claire inte ställer några som helst frågor när hon dessutom plockar med sig Owen, systemanalytikern Franklin och paleo-veterinären Zia till den lavakokande ön.

Efter titten 2015 kunde jag konstatera att Jurassic World – försöket att blåsa nytt liv i dinosaurie-franchisen – på det hela taget levererade enligt förväntningarna. De försiktiga andetagen ser dock uppföljaren Fallen Kingdom till att raskt kväva. Fallen Kingdom är platt, tråkig och alldeles för långt ifrån en maffig dinosauriefilm, vilket faktiskt var vad jag hade hoppats på.

I likhet med den nyliga Solo händer det förvisso saker mest hela tiden i Fallen Kingdom, men det blir aldrig vare sig spännande eller intressant. Manuset är späckat med konstigheter och inte ens Chris Pratts Owen Grady är mycket att hurra för. Vilket i och för sig kan bero på att han faktiskt inte får så värst många roligheter att kläcka ur sig.

Det största problemet med de olika rollfigurerna är att de alla är enastående endimensionella, till och med för en blockbuster av den här lättsmälta popcorn-typen. Den ene skurken är trist och feg (vilket tyvärr ofta är fallet när enda drivkraften får vara snöd vinning) medan den andre är oförklarligt grym och sliter tänderna ur levande dinosauriekäftar. Datornörden är livrädd för helikopterfärder och skriker så fort något läskigt händer.

Toby Jones blir som så ofta enbart en tokrolig driftkuku medan paleo-veterinären Zia i ett tidigt skede får berätta att hon aldrig sett en levande dinosaurie (hur den utbildningen går till eller motiveras förblir därmed ett mysterium). Den unga Isabella Sermons Maisie är käck och tuff från och med filmruta ett.

När det gäller just Owen och Claire skapar filmen dessutom ytterligare problem för sig genom att mer eller mindre strunta i sin föregångare. Hur Claire har kunnat bli så totalt annorlunda jämfört med den skrikmoster som mötte oss tittare förra gången bryr man sig aldrig om att förklara. Dock inte mer annorlunda än att hon överlåter mestadelen av själva actionscenerna till Owen. Hans personlighet är i sin tur relativt oförändrad, något som däremot inte kan sägas om hans relation till Blue.

Rätta mig om jag har fel, men har inte mycket av Jurassic Park-”mytologin” byggt på att dinosaurier är vilda djur som transporterats in i helt ”fel” sammanhang av människor? Jurassic World tryckte hårt på att även om det kunde se ut som om raptorerna lydde Owen, så fick man aldrig ta deras lojalitet för given. I Fallen Kingdom framställs det plötsligt som om Blue är en fjällig labradoodle.

Jag saknade alltså maffigheten i Fallen Kingdom. En stor del av filmen utspelas på ett slags minityr-Hogwarts, vars stämning understryks av att Maisie knatar runt i korridorer och gömmer sig i serveringshissar. Filmen påminner därmed snarare om en övernaturlig monsterspök-rysare, komplett med hotfulla skuggor och beniga fingrar som sträcker sig efter sitt offer. Ett faktum som gjorde mig något mindre förvånad när jag insåg att spanske regissören J. A. Bayona stod bakom 2007 års El orfanato.

Rent berättelsemässigt är Fallen Kingdom alldeles för förtjust i övertydliga planteringar, det är exempelvis inte alls särskilt överraskande att Lockwoods team vänder sig mot Claire & co på Isla Nublar. Här finns också scener där de inblandade gör saker som är helt meningslösa om det inte vore för att publiken ska få en föraning om vad som komma skall. Filmen är kliniskt ren på mänsklig blodutgjutelse, vilket blir oerhört märkligt när den samtidigt i närbild visar hur en person får ena armen avbiten (damn you, PG-13!!).

Dessutom slänger manuset in vad som sannolikt är tänkt som en saftig mindfuck bara för att sedan strunta i att adressera detta faktum överhuvudtaget. Att i det läget låta Jeff Goldblum öppna och sluta hela härligheten med sammanlagt max tre minuters domedagsfilosofimumbojumbo känns inte det minsta härligt, snarare som en spottloska i ansiktet. Och då är karln ändå utrustad med en högst smickrande skäggväxt.

Tycker ni att jag verkar tjurig? Då kanske ni har bättre nytta av att läsa vad filmspanarkollegorna Fiffis filmtajm och Flmr har att säga om saken?

Annonser

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Vem hade kunnat tro att den omåttligt populära magikerkvartetten som kallar sig The Four Horsemen blott ett år tidigare knappt hankade sig fram på sin ”konstart”. Kanske inte ens särskilt lagligt när nöden så krävde. Men när de fyra fick varsitt mystiskt tarotkort i näven förändrades deras liv för alltid.

Nu gör de succé i Vegas och är kanske samtidigt ett av de smartaste gängen som FBI och Interpol stött på. Att kalla sig för The Four Robin Hoods hade möjligen varit väl övertydligt men klart är i alla fall att det försvinner högvis med pengar från både banker och försäkringsbolag. Samtidigt attraherar de fler och fler fiender, varav den främste är en föredetta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja sina kollegors trick.

Nå, men det här var ju ganska så trivsamt? En lagomt lättsam historia som naturligtvis inte tål att synas allt för nära i sömmarna (särskilt inte om man börjar betänka den 20 år långa planeringen som krävts för att få det hela att gå ihop). Mark Ruffalo är som vanligt en lätt skrynklig och småtrött FBI-agent vilken frustrerande ofta ligger minst två steg bakom det närmast övermänskligt smarta gänget. Vilka i sin tur utgörs av Isla Fisher, Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco. En fyrklöver där Woody Harrelsons härjade och moraliskt tveksammme mentalist föga förvånande är trumfkortet.

Som så ofta i den här typen av filmer är det förstås en tacksam kontrastering mellan ”skurkarnas” spektakulära nummer och det restriktiva polisarbetet som aldrig kan flasha ut på samma sätt. Mellan att resa med trånga budgetflyg eller storstilat i privata jetplan.

Har man svårt för berättande flashbacks är det här ingen film att sikta på. För att kunna hålla jämn takt med den extravaganta fingerfärdigheten krävs det nämligen flera instick från Morgan Freemans avslöjande youtubare. Frågan är dock om hans rollfigur inte sätter foten i sin egen björnsax i slutänden.

Now You See Me levererar inga djupare personporträtt eller något egentligt matnyttigt om vare sig trollerivärlden eller skurkjakt. Men kan man nöja sig med lite popcorn-underhållning, coola moves och ett par påhittiga hypnos-tricks duger den alldeles utmärkt.

alt. titel: Jumanji, Jumanji 2

Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.

Varför får vi då stifta bekantskap med just de här tonåringarna? Vad, jag frågar bara VAD, kan denna omaka fyrklöver ha gemensamt? Platt och inte säger ni? Vad sägs om en kvarsittningssession, hett avskydd av dem allihopa? Och vad gör väl rektorn innan han lämnar dem med deras meningslösa sisyfosuppgift? Kläcker ur sig följande råd till kidsen: ”The important thing is to figure out who you are and who you want to be”.

Obegripligt, säger ni? Nej, Jumanji är den typen av film som sår och skördar med samma finess som människoätande noshörning vilken försöker sig på trädgårdsmästaryrket. Nere i kvarsittningskällaren hittar gänget en urmodig spelkonsol (vilket som av en händelse dessutom är utrustad med prick fyra stycken handkontroller) som de kan koppla ihop med en lika urmodig TV som står där och skräpar.

Snart är de förstås insugna i Jumanjji-världen där de föga förvånande måste lära sig att både samarbeta och ta itu med sina respektive fobier, rädslor, osäkerheter och vad annat känslomässigt bagage som tonåringar världen över släpar på. Noshörnings-finess, om ni minns?

Jag såg faktiskt original-Jumanji när det begav sig och ställde mig rätt tveksam till det spektaklet. När det sedan dök upp en trailer till någon slags uppföljar-remake som verkade ännu dummare blev jag bara trött. Finns det verkligen så ohyggligt dåligt med nya idéer (alternativt så få som vågar satsa på dem) att man ser sig tvungen att parasitera på något som inte ens var särskilt bra från första början?

Döm om min förvåning när Jumanji anno 2017 visade sig resultera i en oväntat trivsam bioupplevelse. Lite som Breakfast Club möter George of the Jungle. För min del tror jag en stor anledning till det ligger i det faktum att filmen faktiskt är smart nog att förlägga hela handlingen till Jumanji-världen. Alltså den där som Robin Williams var fången i under 20 år. Istället för att försöka transportera in Jumanji i verkligheten (vilket blev både fånigt och tragiskt på helt fel sätt) kan jag nu betydligt lättare svälja rätt mycket fjanterier (och, fortfarande, halvdan CGI) eftersom de äger rum inom dataspelsramen.

Det innebär bland annat att tonåringarna kan ersättas av hyfsat kompetenta vuxna skådisar eftersom de givetvis har varsin spelavatar. Försiktiga Martha blir kick ass-bruttan Karen Gillan, biffige footaball-Fridge blir lille zoolog-Kevin Hart, nörden Spencer blir extrem-hjälten Dwayne Johnson och utseendefixerade Bethany blir en rundnätt kartograf-Jack Black. Särskilt den sista varianten är kanske inte uppseendeväckande nyskapande men ändå en liiiiten variation på alla filmer där killar hamnar i en tjej-kropp och aldrig kan sluta leka med sina bröst.

Missförstå mig rätt, det finns mycket att invända mot i Jumanji. Allt från övertydliga budskap och orimligt misslyckade filmkyssar till logiska luckor av modell ladugårdsdörr och ett sirapsslut som heter duga. Men mycket tack vare de fyras gäng, Dwayne Johnsons oförmåga att sluta beundra sina egna biceps och Jack Blacks förtjusning över sin nya utrustning (”There’s literally a penis attached to my body!”) är det ändå en film som inte sätter sprätt på två timmar av ens liv helt i onödan.

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.

En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.

Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.

I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.

I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.

Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.

Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.

Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.

Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.

Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.

Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det stora tågrånet, The Great Train Robbery

Det är kanske lika bra att reda i det här med titelförvirringen med en gång? I början av 60-talet rånades ett brittiskt post-tåg på 2,6 miljoner pund, varav merparten aldrig återbördades trots att rånarna tycks ha fångats in relativt omgående och dömda till långa fängelsestraff. Fullt rimligt att denna kupp gått till historien som ”The Great Train Robbery”.

Läs hela inlägget här »

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser