Stranger Things (2016)

Kanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

Tyvärr ska Will upptäcka att det inte alltid hjälper att besvärja verkligheten genom att låtsas. När han är på väg hem från Mike den där kvällen väntar ett riktigt monster på honom och vips är Will som bortblåst från jordens yta. Sheriffen i den lilla Indiana-stan har svårt att se Wills försvinnande som något annat än en liten kille vilken förhoppningsvis bara rymt till sin pappa ett par dagar. Å andra sidan har sheriff Jim Hopper haft sina egna svårigher att tampas med under de senaste åren, en död dotter har resulterat i ett inte helt häslosamt förhållande till whiskeyflaskan.

På varsitt håll är dock Wills tre kompisar och mamma Joyce övertygade om att det finns betydligt mer illavarslande orsaker till Wills försvinnande. Medan Joyce försöker hitta sätt att kommunicera med sin förlorade son stöter Mike, Lucas och Dustin på den ensamma flickan Eleven som visar sig ha oanade krafter. Kanske hon kan hjälpa dem att hitta Will?

Kommer sommaren 2016 för alltid att bli känd som Stranger Things-sommaren? Klart är i alla fall att det i nuläget var en sommar när strömmande och  sociala medier bågnade under tyngden av positiva omdömen över den åtta avsnitt långa miniserien, skapad av två bröder från North Carolina.

Seriens 80-talsnostalgi satt lika perfekt som ett dopp en ljummen sommarkväll, en imponerande prestation med tanke på att Duffer-bröderna är födda 1984 och därmed varit lite väl unga för att själva uppleva den tidsperiod som de försöker återskapa med hjälp av en uppsjö popkulturella referenser, ett omsorgsfullt soundtrack samt nyskrivet score av Michael Stein och Kyle Dixon.

Som vanligt när det gäller referenser är det förstås extra kul för de som kan känna sig smarta genom att känna igen dem. Själv tyckte jag mig exempelvis kunna sätta hack i referenskolven för E.T., Alien (pluspoäng i det fallet för det korta omnämnandet av en viss soldat vid namn O’Bannon), Firestarter, The Goonies, Poltergeist, Star Wars och Stand by Me. Plus affischer från Jaws och The Evil Dead samt att The Thing får rulla på TV:n hemma hos läraren Mr Clarke (en film som bara var två år gammal vid det laget, så Mr Clarke bör ha tittat på video. Eller?)

Den övergipande känslan har bröderna dock tydligt lånat från 80-talets två stora Stephens — Spielberg och King. Seriens typsnitt och introdesign synes hämtad rakt av från en av Kings klassiska bokomslag, formgivna av Richard Greenburg. En slags lekfullhet kombinerad med upplevelsen att barnen till viss del står ensamma mot världens monster (såväl övernaturliga som obehagligt reella) får man väl säga kommer från dem bägge två. Förvisso är Wills mamma Joyce också helt övertygad om att hennes son inte är på rymmen men hon är så inkapslad i sin egen sorg och förtvivlan att hon inte är till någon större hjälp för vare sig Wills kompisar eller hans storebror Jonathan. Vänskap är på det hela taget det enda sättet varmed monstren kan besegras. Vänner, får vi lära oss, ljuger inte för varandra och vad är väl vuxenvärlden om inte full med lögner?

Till seriens pluskonto får också räknas fina rollfigurer och skådisprestationer. Många har redan pratat om Winona Ryders Joyce och visst gör drottningen av 80-tal (eller är det Molly Ringwald som tar hem den titeln?) något av en comeback som en kvinna som tycks ha varit både trasig och labil redan innan hon förlorade sin yngste.

Själv tyckte jag dock bättre om flickan med det osannolika namnet Millie Bobby Brown som den hemlighetsfulla Eleven (ska hennes smeknamn El komma att vara ett förebådande? Vilken tur att det redan är klart med en andra säsong som kanske ger oss svar på det…). Dessutom blev jag glatt överraskad av Wills kompis Dustin, en comic relief som hotade att vara i klass med den outhärdlige Chunk från The Goonies, men som allt eftersom serien fortskred även fick ge prov på andra egenskaper.

På det hela taget levde Stranger Things absolut upp till hypen – välproducerat, roligt och spännande. Nu ska man bara hålla tummarna för att Dufferbröderna får fortsätta i samma riktning och att seriens andra säsong kan förvalta arvet från den första. Det är en utmanande uppgift, beströdd med lika många fällor som familjen Byers hus.

Två andra filmspanare som skrivit om Stranger Things är Fripps filmrevyer, Spel och Film och Absurd Cinema.