Big Trouble in Little China (1986)

alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown

Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.

Wang saknar nämligen ett styck fästmö, Miao Yin, vilken kidnappats lite på vinst och förlust av gänget Lords of Death. Som för övrigt är totally 80s bad ass i glansiga gäng-jackor och obegripligt fula (samt fundamentalt opraktiska) sol(?)glasögon. Lords of Death överlämnar Miao Yin till Chinatowns head honcho David Pan Lo, som för övrigt också är ett spöke…typ… Någonstans på vägen, men högst oklart hur, får Wang och Jack hjälp av juristen Gracie Law, magikern Egg Shen samt medlemmar i fajtinggänget Chang Sing.

Big Trouble in Little China började i en fascinerande ände för mig, eftersom jag samtidigt försökte ta mig igenom alla säsongerna av gamla X-Files. Magikern Egg Shen konfererar här nämligen med sin advokat som spelas av ingen mindre än Jerry Hardin. Också känd som Deep Throat i första säsongen av X-Files. Tänk om händelserna i Chinatown 1986 är det som leder honom in på vägen som slutar sju år senare i X-Files?! Mind. Blown.

John Carpenter är en högst ojämn regissör i mitt panthéon. Å en a sidan The Thing och Prince of Darkness. Å den andra Christine och Ghosts of Mars. Big Trouble… landar väl någonstans i närheten av They Live – inte genomusel men heller inget som på något sätt går att tas på allvar. Det som känns lite ledsamt är att jag får samma känsla för Big Trouble… som inför The Goonies. Det vill säga: hade jag sett den 1986 (Big Trouble… alltså, The Goonies kom ju året innan), när det begav sig och jag var 14 bast hade jag antagligen älskat den helhjärtat.

Nu blir det mer av gott och blandat. På något sätt upplever jag filmen som en kinesisk Ghostbusters, en känsla som inte är helt off när det visar sig att firman Boss Film Studios faktiskt stod bakom specialeffekterna till bägge produktionerna. Det mesta är antingen lökigt (monsterdockorna) eller också otroligt daterat (i princip alla ljus- och blixteffekter).

Jag Burton spelas förstås av John Carpenter-pålitlige Kurt Russell, även om han den här gången är lätt white trash-korkad (han kör ju ändå lastbil!) snarare än Snake Plissken-cool. De flesta av hans komiska insatser funkar överraskande bra i mina ögon, som när han måste fajtas nedsmetad med läppstift efter en fullkomligt omotiverad tungbrottningsscen med Kim Cattralls jurist. En jurist som för övrigt i allt väsentligt låter som någon ur en tecknad serie (”Don’t panic, it’s only me, Gracie Law!”).

Big Trouble… uppvisar en fullkomligt halsbrytande blandning av kinesisk mysticism och all-american cojones. Å ena sidan lejonstatyer och martial arts. Å den andra neon och automatvapen i förvånande mängder. Handlingen makes no freakin’ sense what so ever. Under en period är det nästan som om manusförfattarna utgått från en nöjesparksfärd och sedan försökt skapa en film runtomkring, som en slags reklampelare. Det orientaliskt färgade ”andre”-perspektivet hade aldrig kunna fungera i dagens filmklimat.

Men till skillnad från The Goonies innehöll Big Trouble… exempelvis inga outhärdliga barnskådisar och hade därmed redan halva inne för min del. Jag såg den helt klart för sent för att kunna plocka upp några nostalgiskt rosenfärgade glasögon men hade samtidigt aldrig tråkigt.

Ready Player One (2018)

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Stranger Things (2016)

Kanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

ALIMo: 1985-1986

1985
Hela tre filmer jag minns från biobesök. The Black Couldron som inte är någon särskilt bra Disney och som dessutom gav mig helt fel förväntningar när jag väl tog mig an Lloyd Alexanders Prydain-cykel. Sällskapsresan II – Snowroller var (då) till och med roligare än originalet eftersom jag hade mer erfarenhet av skidorter (Vemdalsskalet rules!) än charterresor. Det var på den tiden när man fortfarande tyckte att koleriska fadersfigurer var höjden av komedi. Och jag och min mamma går och ser The Color Purple. Minns att jag grät på slutet men att jag redan då tyckte det var lite småskämmigt och försökte låtsas som ingenting när ljusen i salongen tändes.